Enda sedan den 3 oktober 2004 när jag blev mamma har jag vetat det. Det här är vad som var meningen med mitt liv. 

Jag gick så många år och väntade på det där alla sa till mig. Du kommer tycka det är så skönt när du får egentid. Den där känslan har fortfarande inte infunnit sig hos mig. Den tråkigaste tiden är alltid när William är borta. Då saknar jag honom så att urtråkigheten är dubblerad till tusen. 

När jag var (jag skriver det i var eftersom jag typ aldrig är ut längre) har det alltid slagit mig samma sak. Trots att vännerna skrattat och jag med dem, har jag bara känt. ”Åh jag önskar jag fick gå hem till William”. Alla personalfester, alla gånger jag kört åt Björn, alla de få gånger jag varit på fest. Så har tankarna alltid flugit mot, jag önskar jag fick vara hemma med William istället. Det här är inte vad jag vill, det här är inte roligt egentligen. 

Så jag slutade att gå på fester. Det var någon gång runt 2009? William var fyra år och jag beslutade mig för att sluta försöka gå på fest och ha roligt bara för att det var förväntningen. Visst har jag  varit ut efter det, men sporadiskt. Ingen var nog lyckligare än jag när körkortet väl var mitt så jag slapp dricka alkohol och festa. Jag kunde skylla på att vara chaufför.

Alla sa till mig att det kommer en tid när du kommer vilja ha din egentid. Ännu har den inte infunnit sig. Jag låter så klart William prova sina vingar och göra saker han vill. Men för egen del är det ganska tydligt vad jag vill. 

Men det enda jag vill är att åka hem till dig.