Jag är en sån där empatisk människa. Som barn förstod jag nog inte riktigt varför jag alltid brydde mig så mycket om andra, och vad andra tyckte och tänkte. Jag förstod nog inte heller som tonåring varför det gjorde så ont i mig att se andra människor ledsna och varför jag egentligen aldrig gillade skitsnack även om det under mycket av tiden som ung var sånt som var vanligt. Jag avskydde när människor såg sårade eller ledsna ut, och än mer när någon blev utskrattad eller retad.

Innan jag förstod att jag dessutom har karaktärsdraget HSP har livet varit väldigt jobbigt för mig. Jag har verkligen avskytt att känna så förbannat mycket, känna andras smärta, kännas andras stress eller sorg. Att varje gång man befunnit sig i ett rum känt sig som en del av alla människors sorg, glädje eller smärta. Att man velat gråta när andra gråter, och lätt börjat skratta när andra skrattar. Blivit nervös av andras nervositet, att se saker som andra inte tycks se. Att vara annorlunda på det viset att jag aldrig lyckats släppa när någon sett ledsen ut. Utan att den saken förföljt mig, att jag ibland känt mig som en förbannad dum människa som inte sagt ifrån oftare, när jag egentligen vetat hur illa berörd någon annan blivit.

Jag trodde aldrig jag var typen som blev utmattad. Jag är ju en högpresterande människa, men höga mål och ambitioner, jag ser människor och älskar lika hårt som jag hatar. I mitt känslovall finns sällan någon mittzon utan jag är allt eller inget.

Det känns som en förbannelse att vara empatisk, i alla fall just nu när jag inte är frisk som förut. Att jag gett så mycket av mig själv att jag till slut inte ens såg mig själv. Att våga älska sig själv, som ett barn som inget annat vet. Det känns hemskt att jag slutade älska mig under livets gång, men hur många av oss gör inte det? Slutar älska den vi är? Jag tror jag tappade tron på allt, att se alla dessa människor som sårar andra varje dag, eller att tampas med elaka kommentarer i vardagen av stressade människor. Att till sist ge upp hoppet som den kärlek som finns där utanför dörrarna. Jag kände så till slut, jag älskade inte mig själv men så många andra. Men upplevde det som världen inte älskade någon, jag orkade inte mer och drunknade av känslor.

Att vara empatiskt är verkligen en förbannelse ibland…