Utmattningssyndrom – Jag tänker på sommaren.
Madeleine Stenberg 
Det känns lite blandat när jag tänker på sommaren, eller våren eller rent av framtiden. En del av mig ser framemot allt det och längtar. Medan en annan del av mig tycker allt känns så övermäktigt, det kanske är därför jag vaknar mitt i nätterna och känner mig oroad?
Det är som att jag grubblar om tiden, som att tiden stressar mig mer än något annat. Det är skitjobbigt. Inte för att jag egentligen tycker tiden i sig är ett problem utan för att jag det handlar om kontroll som jag inte har. Jag saknar känslan av att ta promenader i det fria nu. Det börjar bli finare väder och enklare att röra på sig igen, men flera veckor nu har det varit så kallt. Det har dragit ner den där längtan och känslan att bege mig ut för mina promenader.
Jag har också fuskat med hälsan för jag är så trött, svårt att förklara för andra hur man kan fuska med sådant. Men jag hade ju min lista, min MÅ-BRA-LISTA som blev något jag inte orkade med när jag blev så trött igen. Alltså denna nedrans jobbiga trötthet, jag vet att har man utmattningssyndrom är man trött och har man dessutom svår form av astma och allergi på det är livet som en evig sömnbubbla.
Det låter gnälligt, samtidigt är det bara känslor. Känslor som jag lär mig måste få lämna den där platsen inombords där den så lätt växer sig större. Jag känner att jag så lätt blir besviken på människor på ett annat plan än tidigare och är inte alls längre lika tålmodig, en chans och sen ryker man. På ett vis är det ju bra, på ett annat jobbigt.
Ibland låter jag telefonen ringa, fastän jag ser att folk vill prata. Inte för att vara otrevlig utan för att jag prioriterar att få sova, vila eller slippa tänka. Ibland går det dagar innan jag orkar svara på ett sms, det är bättre men fortfarande inte bra.
Jag ser mig i spegeln och ibland känns det som någon annan tittar tillbaka på mig. Någon tröttare jag? Någon som börjat skratta och le igen, men som ändå inte är samma människa. Det är som en identitetskris, ni vet som när man precis var tonåring och just fått bröst? När ens kropp gick från barn till något halvting mellan barn och vuxen? Jag ser mig i spegeln och möts av ögonen på någon annan. Inte samma glada själ utan någon mer trött och fundersam, det gör ont när jag tänker på det. Att man kan lämna sin identitet för att man helt enkelt kämpat för ”Laget Sverige” alldeles för länge.
