Någon form av sovmorgon och att sprida glädje.
Madeleine Stenberg 
Jag tog lite sovmorgon idag, detta då jag ska jobba lite andra tider ikväll för att kunna vara med på ett möte i eftermiddag. Så nu har jag ätit lunch, kan ju verka tidigt men tänkte att det var en helt okej tid för lunch i alla fall. Jag lär åka till Borlänge runt tolv då jag börjar klockan 13:00 idag, men innan det har jag tänkt lämna två paket som ska postas.
William har friluftsdag idag och befinner således och åker slalom med skolan i Källviken, han var taggad så jag hoppas han får det jättekul.
Igår fick jag en sån fin kommentar när jag var och handlade hämtmat. Kvinnan i kassan sa att hennes vän som också jobbade där precis sagt att jag ”var det vackraste hon sett”. Jag blev så rörd, alltså det värmde rakt in i hjärtat på mig. Tänkte på det efteråt hur viktigt det faktiskt är att ge människor komplimanger varje dag. Det där gör att man känner sig så glad inombords. Det är fint, en komplimang av olika slag det är så viktigt. Man ska bry sig om sina medmänniskor.
En annan sak som innan drog ner mig lite var en kommentar här på bloggen. Jag brukar alltid kommentera när jag läser en blogg. Det är väl för att jag själv tycker om kommentarer och blir faktiskt mer glad av 10 kommentarer än 100 läsare till exempel. Nog för att det är roligt när folk läser, och läsarantalet har jag förstått är hela grejen om man ska räknas som stor. Men för mig är det mer så att jag ÄLSKAR när någon ger respons. Därmed så lämnar jag alltid kommentarer när jag läst, för att jag tycker det är snällt och jag själv uppskattar att någon läst. I alla fall, fick jag en kommentar som frågade hur jag orkar kommentera på varje blogg, och om jag verkligen läser bloggar. Blev faktiskt innerligt sårad, dels för att just läsa bloggar varit min räddning nu som sjuk. Man behöver verkligen inte tänka eller vara hjärnkirurg för att läsa ett inlägg i en blogg, och sen för att jag tycker om att själv få kommentarer och respons så tar jag mig tiden att just ge respons till folk.
Kanske gör man fel då? Det kanske är så att bloggare heller har läsare än kommentarer? Vad vet jag, men det där drog ner mitt humör lite. Så när jag fick höra en fin komplimang av henne där vi hämtade mat, så vände saken och det fick ta mer plats. Det fina gjorde att den där tråkiga kommentaren liksom försvann. För faktiskt, det är betydligt viktigare med fina människor som sprider glädje än negativa människor som stör sig på allt och inget.
