Bilden föreställer ett av glasen ur min samling.

Jag såg en statusuppdatering idag på Facebook. Ni vet det där med minnen, där hade jag ställt en fråga om någon kunde berätta för mig varför mitt hjärta rusade och slog dubbelslag varje natt. Jag kände mig orolig och fick flera olika svar. Men ingen av teorierna var ju stress så klart. Jag antar att just stress är det sista man tänker på när någons hjärta rusar så där. Nu vet jag dock varför, det var ju kroppen som drog i nödbromsen. Men jag körde på för jag förstod inte där och då varför jag kände mig så konstig. Hjärtslagen, huvudvärken, den där enorma tröttheten. Att jag somnade till i badkaret, och som tur var vaknade. Ljud och ljuskänsligheten, att jag blev så irriterad på små ljud och ljus.

Jag kommer ihåg att jag fick ökad salivmängd i munnen. Det var skitjobbigt, det tog liksom aldrig slut på saliv kände jag. Sen att jag bet ihop reagerade jag väl inte märkbart på eftersom jag bitit ihop i många år. Men allt det andra, jag förstod ju att något var galet men aldrig att jag kunnat ana att kroppen hade dragit åt handbromsen. Att det hela skulle sluta med en total kollaps alla pang och bom rakt in i väggen. Jag kunde verkligen aldrig anat det.

Något jag däremot lärt mig är att livet är viktigare än jobbet. Det är inte alls viktigt att prestera och att lägga ner det där lilla extra som det så fint kallas. Det där LILLA EXTRA får man så sällan ta del av i alla fall. Eller ja man blir så klart uppskattad för det, men det syns ingenstans. I alla fall inte om man valt en bransch där kvinnor är överrepresenterade.  Annat hade det ju så klart varit om jag varit snoppbärare och jobbat på ett stort företag. Men nu är jag snippbärare inom kommunen och då får man inget för det lilla extra. Oavsett hur mycket man jagar det där lilla egentligen obefintliga lönetillägget som kallas för ”löneökningen”.

Nej nu låter jag bitter, får avsluta med lite glädje. Jag mår i alla fall bättre i år än förra året. Det är positivt!