Vuxna borde inte hoppa hage, och verkligen inte i pyjamas och morgonrock.

Igår kväll ville William ha med mig ut för att spela Kung. Jag sa väl att jag hade slängt på mig både pyjamas och morgonrock och inte var så sugen. Han blev sur och gick ut själv, jag fick dåligt samvete och följde efter likt en trogen hund.

Väl ute ville jag fortfarande inte spela Kung, helt enkelt för att jag avskyr bollsport. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Eller ja, jag tyckte det var rätt roligt att leka Hål i hatten, eller Halli hallå och allt vad den kallas. Ni vet den där leken när man ska gissa ett ord, får en bokstav och sen ska klura ut vad man tänker på. Sen om man gissar rätt ska den med bollen slänga ner den i marken och skrika? Halli Hallå eller Hål i hatten och så springa tills någon fångar bollen och säger stopp. Den leken innehåll en tennisboll och det var helt lagom för att jag skulle tycka leken var kul. Men annars, bollsport alltså så tråkigt. Jag var den där som försökte hålla mig så långt ifrån fotbollsplanen man kunde i skolan, och jag bokstavligen avskydde när man blev indelad i lag för att spela tillsammans med killarna och ändå aldrig få bollen på idrotten i skolan.

Nej just bollsport är inte min grej. Däremot hade William hittat sina gatukritor och började måla en hage, då helt plötsligt var det som barnet inom mig väcktes till liv igen och jag målade också en. Sen var leken igång, så igår kväll var alltså denna mamma på 33 år ute i morgonrock och pyjamas och hoppade hage tillsammans med sin son på snart 13 år, vi skrattade och hade jättekul. Folk åkte förbi i sina bilar och glodde och jag brydde mig föga.

Nu hade ju någon kunnat ringa polisen och påstå att det är en galning ute i pyjamas och morgonrock och hoppar hage. Nu hade någon förmodligen kunnat bli upprörd och funderat på vad denna oanständiga kvinna håller på med. Nu hade någon säkert massor med åsikter, men jag brydde mig lika lite idag som jag gjorde när William var liten och vi hade vattenkrig tillsammans. Jag känner någonstans att det är mitt liv och jag vill leva det fullt ut.

Mitt under leken kommer först en granne ut, och efter en stund kommer en annan granne och frågar om han också kan få vara med. Han verkade verkligen road av leken och stannade kvar för att se William vinna.

Så här och nu tänker jag, man lever bara en gång. Om man då ska befinna sig ute i morgonrock och pyjamas så är det värt det. Livet är till för att levas, man har bara blivit belönad med ett liv. Då lär man ta vara på det livet, varje dag är en gåva. Det är nog viktigt att tänka så även om vissa dagar känns gråa och jävliga.

En bok: Jonas Gardell, Ett ufo gör entré.


Igår läste jag ut En komikers uppväxt och nu så här på morgonen läste jag ut fortsättningen. Den här boken var precis lika läsvärd som den första. Böcker som berör och öppnar upp ögonen. Det är härligt med lättlästa böcker som man bara kan sluka. Såg att sista boken finns på biblioteket här i stan, så det blir att gå ner och låna den. Jag vill nämligen läsa klart böckerna.

Känslan av att äntligen kunna läsa igen, att orka sluka böcker. Det är helt underbart!