Baby, mamma och syskonfotografering igår.

Igår fick jag verkligen äran att fotografera måste jag säga. Lisas vän Maria hade frågat om jag ville fotografera henne tillsammans med hennes två små tjejer Joline och Linova.

Jag har ju bara fotograferingen som en hobby. Dock har det blivit mindre och mindre sen jag blev sjuk. Dock inser jag varje gång jag står med kameran att jag älskar ju det här. Det är roligt, jag blir glad av att fotografera och testa mig fram. Prova nya saker och utvecklas.

Sen är det dessutom en rolig utmaning att fotografera barn. Barn gör ju ALLTID precis som de själva vill. Det är jättekul, här känner jag dock att jag verkligen är glad över att både vara mamma själv och har haft småbarn, är storasyster till tre och både förskollärare och lärare. Man får liksom testa sig fram på roliga sätt för att få barnen att ställa upp.

Sen är det något speciellt med mammor och deras barn. Det är en kärlek man ser där, speciellt.

Jag fick verkligen prova massor igår, så det var jättebra. Jag hade verkligen jättekul måste jag säga.

Sen så roligt att få testa att ta syskonbilder för första gången. Verkligen roligt med två barn i bild att få trixa lite med. Men roligt var det, utmanande och för mig jättekul.

Lisas lilla Alice var så klart med hon också. Så Lisa fick så klart lite bilder på henne med.

Så nöjd i fin klänning om Lisa lånade av Maria.

Som jag skrev tidigare. Kärleken mellan en mamma och sitt barn, den skiner så igenom. Vilken otrolig kärlek det finns där, mammor riktigt lyser med sina barn.

Glädje, kärlek och skratt. Ett bra koncept när man är förälder och barn.

Tusen tack till Maria med sina barn som jag fick fotografera igår. Stort tack även till Lisa som följde med och att jag fick fotografera dig och Alice igen. Jag är så glad för detta!

Utmattningsyndrom – Varför människor tycks vilja förminska andras känslor.

Jag kommer säkert stöta mig med någon nu, men jag orkar inte bry mig. Som ni vet är mitt huvud fullt med tankar alltid, och något som jag tänk på sedan jag blev sjuk i hjärnan är vuxna människors förmåga att vilja förminska andras känslor. Kanske är det för att vi är inlärda från vi var barn att inte visa känslor? Så många säger ju till barn att “det där var ju inte så farligt, när henom gråter över äpplet som ramlade ner i sanden“. Vi har liksom fått lära oss att stänga inne saker och verka så galet starka i alla lägen.

Det märks så tydligt nu efter den här terrorattacken i Stockholm, folk som skriver “Ingen ska krossa oss“, “Jag var förberedd på detta, det var väntat“, “Vi reser oss igen” och annat klyschigt skit som jag bara känner blir som en gurka nerkörd i halsen på mig. Det är så lätt att skriva dessa ord för någon som mår bra, men för folk som mår dåligt på riktigt eller känner sorg. Är det här ett hån! De människor som nu förlorat en “förälder, syskon, släkting, mor eller farförälder” tror ni verkligen att de känner sig glada över att just du var så förberedd på en terrorattack eller känner att ingen ska krossa er? Det står hela tiden om hur fina människor var igår?

Verkligen? Folk stod kvar och fotograferade och filmade, folk ville inte flytta på sig när polisen kom med avspärrning. Jag såg på SVT när man berätta hur hemskt det var att folk fick GÅ hem genom Stockholm igår. Seriöst hur hemskt är det att ta en promenad mot att förlorat den finaste personen i sitt liv?

Igår var det en terrorattack när jag betvivlade människans intelligensnivå, andra dagar är det folk som tränger sig i köer och sedan blir förbannade om någon säger ifrån. Andra dagar är det skitsnacket man hör om andra människor medan man själv sitter i ett hörn och bara lyssnar.

Det är kanske då man ska säga, “Jag var inte förvånad över att folk snackade skit om mig, det hade jag redan räknat med” eller “NU blir vi starka igen“.

Säga vad man vill om folks försvarsmekanismer, men har ni inget bättre att säga än att försöka förminska folks känslor, håll då bara käften…