24 år sedan min pappa dog.

Jag och pappa. 

Idag är det alltså 24 år sedan min pappa dog. Verkligen alldeles för tidigt för att dö när man tänker på saken. Han var ju bara 39 år när man lämnade jordelivet för gott.

Pappa läser för mig och min lillasyster.

Kanske är det någon som undrar över varför jag skriver om honom på årsdagen varje år. Det är ju mer tid han varit död i mitt liv än han levt. Jag har ju levt utan pappa större delen av mitt liv. Jag minns honom knappt längre, eller ja jag minns saker och detaljer. Men inte hur han skrattade, hur hans röst lät eller hur han rörde sig.

Pappa och alla sina fyra barn.

Jag snuddar vid minnen ibland, men det är inte så där väldigt ofta egentligen. Ju längre tiden går ju mindre minns jag. Det är väl så med tiden och minnen. Man minns mindre och mindre. Ändå är det som hans årsdag ändå får mig att tänka på honom. För jag tänker väldigt sällan på min pappa.

Pappa och hans hund Acke, strax innan pappa dog.

På ett vis kan jag ju inte föreställa mig ett liv med att ha en pappa, när jag inte haft någon under så många år. Jag har aldrig haft en pappa som inte uppskattat mina pojkvänner, eller en pappa som såg mig sluta sexan, nian eller som fick uppleva att bli biologiskt morfar.

Jag och mina syskon på pappas begravning.

Jag har aldrig fått uppleva att att berätta för min pappa att jag tagit lärarexamen eller är legitimerat mig som lärare. Jag har inte fått berätta för honom när jag tog mitt körkort och han har aldrig sett mig gråta av hjärtesorg eller annat. Han har helt enkelt aldrig fått uppleva mig mer än den korta tiden som jag var barn och endast nio år.

Idag har han varit död i tjugofyra år. När min mamma var 32 år så dog min pappa och hon blev helt ensamstående till 3 små barn, en nioåring, en femåring och en fyraåring. När jag tänker på hur ung mamma var när hon blev helt ensamstående kan jag inte annat en beundra henne. Tre små barn att ta hand om alldeles ensam, som tur var hade hon sina fantastiska föräldrar min underbara mormor och morfar. Pappa dog vid 39, en alldeles för ung ålder för att dö. Jag tänker på att jag var nio när han dog, alltså yngre än William är och jag var faderlös. Det är konstigt hur tiden har en förmåga att förändra livet för oss, tiden och livet det är inget vi kan styra över.