Det finns ett uttryck jag hörde för första gången i Lotta på Bråkmakargatan, jag var barn så det var därför ”Tålamod är en fiskares bästa vän” jag har aldrig varit speciellt mycket för det där ordet tålamod. Precis som jag känt att ”Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge”, eller som vissa säger ”får fortsätta vänta”. Vill jag ha någonting skulle det helst ha funnits hos mig igår. När jag börja se en serie, eller läser böcker där det finns fortsättningar har jag varken tid eller ork att vänta på nästa bok eller avsnitt. Ja om den inte finns ute del vill säga jag vill ha allt NU i denna sekund.

Så jag gjorde en sökning på Falu Stadsbibliotek och upptäckte att boken Jenny fanns där. Så jag gick ner och lånade den och läste ut boken på 2 timmar. Så lättläst var den boken, så gripande och hemsk var den boken. Jag slukade alltså Gardells tre böcker i den här serien på bara några ynka dagar. Men de var så bra, så enkla att läsa och så fint och gripande språk. Man blir såklart förbannad, ilsken och arg. En tjej blir gruppvåldtagen och livet går liksom vidare. På något vis är det nog det som är så vidrigt, människor blir mobbade, tar sina liv och blir våldtagna och livet bara fortsätter för alla trots att man funnits i dessa människors närhet.

Kanske just dessa böcker berör mig extra mycket för att det känns som jag upplevt boken och alla moment i den. Att man varit med om liknade händelser i sitt liv även om sakerna kanske inte just handlat om mig. Alla har vi väl sett mobbning som barn, alla har vi vetat om vem som kallats bög eller hora. Alla har vi sett de där skrivna numren på bänkar och busskurer där det står att någon är en hora. Alla har vi väl hört om henne som blev så där full på senaste festen.

Boken och böckerna innan berör för man varit där själv. För att jag själv bott i en liten jävla håla och bara önskat att jag fick vingar för att flyga därifrån. Bort från det där dödligt tråka och enformiga.

När jag läst boken/böckerna inser jag hur glad jag är att det hände något med mitt liv, att jag tog mig ifrån det där tråkiga som jag bara ville ifrån som barn och tonåring. Att jag gjorde något jag ville, jag lämnade och växte och försvann.

Böcker berör och rör vid mig själ. Så har det alltid varit, lika så är det med tv-serier. Böcker och serier, de är vad som får min hjärna att tänka, reflektera och analysera. De gör mig också glädjen i att acceptera saker som jag glömt eller önskar aldrig skett. Det är bra med sånt, då kan man släppa det man en gång våndades över och inse att nästan alla upplevt ungefär samma saker, det är väl bara det att vissa av oss minns det lite tydligare än andra.