Jag vet att det är så nu, sommaren börjar att lämna oss och höstens små tecken syns mer och mer. Igår kände jag för första gången kylan under kvällen, en riktig höstvind drog över mig när jag och Lisa gick ut från Maxi tillsammans. Det var som om jag med denna lilla vind insåg att snart är den sommar jag alltid längtar efter här för att säga adjö. Dess bländade skönhet ska tappa sina löv och färga marken i klara höstfärger. Jag vet att hösten kan vara varm och att hösten även den är vacker, men sommaren är något extra något speciellt fint och enkelt. Nu börjar sommaren ta farväl och det hugger till inombords. Stanna ett tag till ropar kroppen, men jag och min kropp vet båda att nu börjar rutinerna igen. Att gå upp på morgonen, att arbeta och göra sitt för samhället.

Jag vet så väl att det ord jag nu tänker skriva är förbjudna. Att man inte uttalat säger eller skriver sådant i ett land där vi förväntas att tillsammans, vara en del i att bygga  ett välfärdsland. Men jag skriver det ändå, jag önskar så att jag fick vara hemma alltid. Att jag inte behövde arbeta på fasta tider år ut och år in. Jag önskar så att jag själv kunde bestämma när och hur ofta jag ville arbeta och att själv bestämma att idag vill jag umgås med människor. Jag avundas kvinnorna som förr i tiden var hemmafruar, som städade, tog hand om barn och lagade mat. Det förbjudna att erkänna, som jag ändå så gärna önskar att jag hade.

Jag önskar att jag var duktig på någonting, kanske konstnär som skapade och fick sälja och leva mitt liv efter konstens alla former. Att jag fick uttrycka mig i skapande och växa utifrån mitt kunnande. Att få känna mig duktig och bra, att inte ha pressen runt mig utan att alltid bara kunna skapa på egna önskemål och lustanfall.

Det är förbjudet att önska att man inte var fast i det fasta. Men om man fick drömma, så tror jag inte jag är ensam. Jag tror vi är många som outtalat drömmer om att bara få vara hemma. Utan rutiner och utan stress, det handlar inte om att man är missnöjd med sitt liv utan att man kanske inser att man är inte är helt nöjd med där man befinner sig just nu. Jag drömmer, drömmar kan slå in men oftast inte. Om man inte fick drömma och förblindas av skönheten i något, vad skulle då livet vara värt?