Det här har jag lärt om mig själv, genom att ha utmattningssyndrom.
Madeleine Stenberg 
Det är nu ett år sedan jag började må bra igen. Jag minns förra hösten och hur otroligt dåligt jag mådde, men att det skedda något runt december inom mig. Att jag mådde bra igen och orkade mera. Jag tänker en del på vad jag lärt mig av att vara så trött och utmattad som jag var då, och hur jag förändrats under året som kom efter utmattningen. Vem jag var och vem jag är.
Innan utmattningen värderade jag mycket att följa tåget, jag gjorde saker jag inte mådde bra av bara för att det var förväntningarna. Jag pressade mig själv till den grad att kroppen till slut sa till mig att nu ger jag upp. Jag vet också att jag även la fram varningarna om mitt mående till alla som borde reagerat, men utan gehör. Det här har jag lärt mig att vara extra tydlig med så här efteråt. Vid minsta lilla antydan till att något inte känns bra stoppar jag. Jag godkänner inte att falla hårt igen, jag och mitt är viktigt.
Jag har också valt att vara mer ensam. Jag vet att jag tankar energi genom min ensamhet, jag mår bra av att sitta ensam vissa stunder eller ta mig en promenad själv. Det här gör att jag inte längre pressar mig själv till att vara social i alla sammanhang för att det förväntas av oss människor hela tiden, jag är inte en människa som trivs i stora grupper där man måste skratta och vara engagerad hela tiden. Jag måste ha paus för ett må bra, för vissa så ses det som att man kanske känner sig ensam eller utanför. Men för mig är det just vad jag behöver för att orka vara med och känna mig som en i mängden.
Förut så pressade jag mig till att umgås och ställa upp för allt och alla, fastän det inte kändes som jag hade tiden eller ens egentligen ville. Jag gör det inte längre, mitt space är viktigt och jag vågar säga stopp. Jag vill aldrig mer falla så som då, jag vet att jag kan falla igen och min upplevelse är att alla kan falla. Det gör oss inte till sämre människor eller skörare än andra, det gör oss till livsdugliga.
Att välja ensamhet är mitt sätt att överleva, jag känner delaktighet på sidan av. Jag har aldrig och kommer aldrig vara en människa som älskar stora folksamlingar, jag är en person med en bästis som jag mår allra bäst av att umgås med. I samhället där alla ska vara med är vi sådana som mig märkliga varelser, men egentligen är vi bara oss själva. Vi är flera och mår bra av saken, vi får vårt sociala på vårt sätt. Gör oss inte stressade genom att pressa oss till att umgås när vi inte orkar.
Det jag lär mig av att vara utmattad är att våga vara mig själv, den jag är och lycklig och tillfreds med saken. Eftersom jag är en HSP-personlighet är det ännu viktigare för mig att få vila då och då, annars är risken stor att jag hamnar där igen. Det vill jag inte, så min ensamhet är min styrka för att överleva i en värld där socialisering är ledordet i samhället.
