En frukost och att må dåligt på insidan.

Jag mår inte bra, det finns naturliga förklaringar till mitt mående men det är så tungt ändå. Jag försöker att leva, se det fina i varje dag men jag vet att jag är deprimerad. Jag gräver ner mig i allt för att slippa ta i den känslan som finns där på insidan. Det gör så ont, det gör ont att leva. Jag funderar hur man lever vidare i denna känsla?

Jag vet att andra tror att nu är hon utmattad igen, men jag är inte utmattad jag är bara förbannat ledsen och uppgiven. Jag känner mig matt och ledsen, uppgiven och förtvivlad. Jag orkar inte ge 100% på allt utan nu ger jag mindre och mindre. Det är som ett hjärnan hunnit ifatt mig nu, jag vill inget hellre än att saker ska kännas bättre men det gör inte det. Det känns förbannat jobbigt istället. Jag vill hålla ihop och vara stark, men hur är man stark när man faller sönder inombords?

Om jag mina tårar var av guld skulle jag vara rik inom en sekund.