Jag vaknar, och det gör ont.

Som bekant ställdes klockorna om natten mellan lördag och söndag. Så självklart vaknade jag extra tidigt. Jag ligger här i mörkret och tänker, sörjer och bearbetar. Jag gråter inte hela tiden längre, nu känner jag mer sorgen i bröstet. Det värker och sprängs där inombords.

Jag har umgåtts med min bror hela helgen. Igår åkte jag ut till honom, det känns bättre då. Är glad att vi har varandra i denna tid. Inatt kommer William hem, men jag kommer träffa honom först på torsdag. Min fina älskade son, jag vill bara krama om honom länge.

Det är måndagsmorgon jag har sorgen i mitt hjärta. Jag sprängs från insidan och ut, alla läker någon gång, men det gör så ont att leva. Det gör så himla ont att leva!