Så vart det helg och söndag, det slår aldrig fel numera, det är på helgen alla känslorna jag just nu känner slår mig som hårdast. Det gör som ondast inombords och jag vill bara skrika. Jag försöker stå emot men ångesten griper tag inombords och det känns som den vill döda mig likt en kanonkula rakt genom halsen.

Jag sörjer och jag kämpar i ett. Tog mig en promenad runt regementet efter jag handlat. Först kändes allt okej, även om mina minuter på affären höll på att att ge mig ett ångestanfall. Alla människor, stressen och kombination med trängseln men jag stod ut, jag hanterade känslan. Det var först när jag kom till parkeringen strax innan Stadsparken som jag kände en hård snara runt min hals, jag fick för mig att min tröja försökte strypa mig. Jag kände hur jag började andas häftig, hur tröjan tryckte hårdare och hårdare mot halsen, hur jag började känna hur synen sakta började försvinna.

Men jag lyssnade till det knep som min psykolog gav mig förra gången, när jag känner att attacken är på gång det är endast då jag kan avvärja attacken, så jag började andas med magen stod rakt upp och ner och lät magen andas åt mig. Fram och tillbaka och kände hur lugnet kom tillbaka till mig. Jag kände att jag klarade det, gick hemåt med samma känsla av att min tröja nog försökte strypa mig men jag fick ingen panikångest. Däremot vet jag att om jag får en panikångestattack så ska jag stanna i den, hon har bett mig att stanna i ångesten och inte undvika den. Jag måste stanna i det helvetet och bara känna trots att det är fruktansvärt obehagligt.

Det är så tungt att må så här, tungt på så många plan. Det har inget med jobbet att göra, inget stressrelaterat jag mår bara förbannat dåligt av helt naturliga skäl denna gång. Det är ingen depression, ingen utmattning det är bara rena och skära känslor och min kropp hanterar den med ångest. Ångest som är det värsta jag vet, men som min kropp uppenbarligen tar till som redskap. Men idag lyckades jag avvärja ångesten, det trodde jag aldrig skulle kunna ske.