Nyss hemkommen från ett besök hos psykologen. Ett akutbesök, nästa blir den 16/11 det är ett tag dit och blir det för tungt ska jag ta mig dit igen. Jag intalar mig själv att jag lever, att jag andas även om det känns som mitt hjärta saknar en bit. Den biten kommer alltid vara borta, jag kan inte göra annat än att känna så men psykologen sa att det blir bättre. Jag är i en kris just nu, men det blir bra igen. Jag lyssnar på hennes ord, jag vet att hon har rätt. Jag får gråta, och vara helt förkrossad i den kris jag befinner mig i det är normalt.
Jag pratade om mina ätstörningar, jag släppte ut hur jag knappt ätit på 2 dagar. En halv skål yoghurt i onsdags, en bit tårta i onsdags och en halv avokadosallad, andra halvan av avokadosalladen igår och idag 4 frukostknäcke med ost samt en kopp kaffe. Jag känner ingen hunger, jag blir sådan när jag sörjer eller befinner mig i kris. Dock har jag mina ätstörningar i grunden från början och dessa måste jag bli av med. Jag måste sluta att ha maten som min fiende, jag vill kunna känna att maten finns där ändå.
Jag vägrar vara typisk skandinavisk och inte våga sörja, jag vill sörja och jag vill våga leva. Jag vill likt havets vågor känna hur jag sköljs i livet med alla känslor. Aldrig mer ska mina känslor begravas, jag vill leva utan flykt.