Det gör så ont! En del av mitt hjärta saknas mig, jag ser höstlöven som fallit och det vittnas om att snart faller den första snön. Hur ska man kunna andas igen när ens hjärta känns som det fallit i småbitar.

Likt löven på höstens alla träd har mina tårar fallit denna höst, nu öser tårarna ut min kropp likt ett snöoväder. Jag känner så mycket, jag känner mer som den känslomänniska jag är.

Det blev inget Västerås, då livet är viktigare. Västerås kommer åter, men livets dagar kan man inte ta igen. Det gör så ont att leva, det gör så ont att uppleva.

Imorgon ska jag träffa min psykolog, det känns som tiden går för sakta. En akuttid och hjälp att hantera allt det som gör ont. Jag skrev till Dala ABC idag, det är Dalarnas ätstörningsenhet för vuxna. Kanske kan jag få hjälp med den saken, att sluta svälta mig själv, hetsäta och kräkas upp maten i omlopp. Kanske de kan hjälpa mig bli frisk, så jag sluter cirkeln och mår bra.

Det är inte för ätstörningarna jag har sorgen. Jag kommer berätta i sinom tid, men just nu behöver jag sörja ensam, och sörja i min egen takt.

Tack alla ni som bryr er, blir så varm inombords. Ni får veta varför men inte just nu. Jag måste möta acceptansen först, finna ron i att orka prata om det.