Jag dräneras av socialisation, att vara en del utanför flocken.

Så kommer det igen, ett inlägg som antingen känns igen eller irriterad och upprör. Det där om mig som person, det där oacceptabla i en värld där du förväntas vara på ett visst sätt för att vara en del i flocken.

Jag var till min psykolog i torsdag, den här veckan kom stressen mot mig. Besöket var inbokat sedan en månad tillbaka och vi skulle fokusera på saker som skapar min ångest. Att börja med KBT, jag behöver det där KBT att komma från ångesten jag kroniskt har i mitt bröst. Jag kommer förmodligen alltid lida av lite ångest, men att kunna hantera den och förstå varför den bringar mig sådana panikkänslor. Varför ett minne från barndomen kan sätta sig rakt i hjärtat på mig och känslan av att drunkna inombords. Att älta val jag gjorde som barn och ungdom, eller älta varför jag åt en godisbit. Att längta efter att bara få bort känslan av att drunkna.

Men så kommer den där biten jag så väl vet med mig själv, mina största ångest av alla. Att behöva socialiseras, att behöva skratta, prata och umgås hela tiden. Att alltid i varje liten sekund behöva svara ja på saker för att göra andra glada. Men i nästa stund skrika inombords att “JAG vill inte det här“.

Varje gång jag kliver in i ett rum så händer samma sak, får ingenstans så flyger det känslor mot mig. Jag känner ilskan, någons sorg, en annan persons glädje. Jag känner hur någon är kär i en annan person i smyg, jag känner hur någon annan inte alls tycker om en person i rummet men accepterar denna. Jag är en känslomagnet så vet vad folk känner hela tiden, och jag sugs med i alla känslor och det skapar ett obehag runt mig som att jag ska kvävas av andras känslor.

Det går bra ett tag tills alla känslor fått mig till att helt vara dränerad av känslor. Det här medför att när människor dessutom börjar köra samma teknik som de kör mot andra, mot mig så får jag panik. Jag har redan känt hur dessa människors energier hoppat runt i rum och världen att jag inte orkar att de dessutom ska vara på mig och granska varje steg jag tar. Jag är en observatör, jag håller mig i rummet och läser av dig. Jag minns varje liten detalj du berättat för mig, gjort mot mig eller andra. Jag har en hörsel som inte fixar vissa små skarpa och pipande ljud. Sådana ljud som sägs att endast djur kan höra hör jag tydligt.

Jag önskar bara att människor kunde lämna mig ifred, sluta granska mig och ifrågasätta mig. Låt mig bara få vara mig själv, låt mig sitta i ett hörn ensam, låt mig socialiseras när jag vill, låt mig göra på mitt sätt för även om jag inte säger allt så har jag tänkt saker 10 år framåt. Jag vill vara ifred, jag vill vara ensam men umgås när jag orkar.

I torsdags så sa jag det till min psykolog, jag är ett praktexempel på en högkänslig person. En sådan där människa som bränner ut sig på grund av känna alla andra människor hela tiden. Jag har bara ett personlighetsdrag, är född med ett känsligare system än andra. Jag är fortfarande människa, men känsligare än andra.

Hela mitt liv har jag känt en känsla av att inte passa in, att jag varit för känslig för denna norm och värld. Jag kanske skulle passat bättre som en klokgumma i en annan tid. Den där som hade svaren på dåtiden, framtiden och nutiden. Den som såg och visste, min i en värld full av högteknologi, stress och press passar jag inte in. Jag hör hemma i en stuga i skogen, borta från människor och alla deras åsikter och görande.