Den här dagen har mest gått i sådan speed att jag ser framemot att få krypa ner i sängen. Det känns som att jag stressat från det dagen startade, tills i skrivande stund. Jag är så trött på denna stress nu, hur mycket ska man behöva stressa? Det känns som att samhället pressar mig till att springa två dagar i en dag. Jag vill dra i nödbromsen just nu, och be allt och alla dra åt helvete ungefär.

Jag sa det där till psykologen i december. Jag skulle vilja be alla dra åt helvete, det känns som alla drar i mig från alla håll och kanter. Mitt i det där står jag som inte vet hur man säger nej och tar på mig hög efter hög utan att förstå hur det gick till?

När jag kom hem nu på kvällen så såg jag att scouterna var på plats. Deras föräldrar ockuperar hela gatan och på somrarna ställer de sina och barnens cyklar framför parkeringarna så man inte kan köra in med sin bil. Idag stod det först en stor lastbil utanför, åkte en bit till en stor bil och där min parkeringsplats är står en BIL parkerad! På min betalparkering, visar med kroppsspråket till farbrorn att det där är min p-plats. Han tittade på mig men tycktes inte förstå, jag öppnar bildörren fortfarande tittar han frågande på mig. Så jag fick stänga av bilen, och gå fram till honom som öppnar bilen och säger ”ÄR det din p-plats?” jag bara ”Ja det är det”. Så där fick han då åka ut på mitt minimala svängutrymme som jag har, och jag fick försöka pressa mig in.

Vi är många som blir tokiga på scouterna här i huset. De hyr vår källare, men det sköts liksom inte så snyggt av föräldrarna som helt skiter i de hyresgäster inklusive mig som bor i huset.

Det här var inget muntert inlägg, jag hoppas morgondagen är bättre. Då kommer jag åka med mediyoga på eftermiddagen igen.