Natten mellan måndagen och tisdagen kunde jag inte somna. Jag hade sådan ångest, hjärtat pulserade så hårt att jag trodde att nu är det kört. Varje gång jag blundande kom någon ny tanke till min hjärna, som den var på flykt och rädd för katastrofer. Runt mig kändes det som känslorna skulle sluka mig helt och hållet. Jag försökte hitta strategierna som finns för mig, andas med magen försöka att inte känna så men det släppte aldrig. Eftersom jag skulle resa till Gävle var det ingen ide att ta min ångestdämpande medicin så jag kämpade på.

Vid 00:58 klev jag upp då jag var så törstig, det kändes som hela munnen var torr. Jag klev upp ur sängen och gick för att ta vatten. Då sög något tag i mig, jag drack vattnet men fick sådant blodtrycksfall att jag fick panik. Blodtrycksfall har jag då och då, men detta det var något mer. Kroppen liksom vek sig under mig. Satte mig ner på toaletten och allt snurrade, la mig till slut helt handfallen ner på marken. Jag låg där och tänkte att nu dör jag, imorgon hittar William mig död här på golvet. Hjärtat slog så hårt att jag nog aldrig känt det tidigare. På något sätt tog jag mig upp från golvet och in till sängen. Där låg jag en hel natt med halvsömn, jag kom aldrig in i någon djupsömn.

Min kropp orkar inte längre med känslan jag har. Det är så många faktorer nu som spelar in, mitt psyke har fått känna på smäll efter smäll sedan i somras. Nu orkar inte jaget med längre, jag är rädd för att detta kommer leda mig. Jag är tacksam över livet, tacksam över det fina jag har där. Men det är den där känslan av sorg, desperation och rädslor. Att jag ältar och känner, att jag tänker och har mitt djup. Det tar kål på mitt inre, jag känner och jag rädslas över vad som sker.

Jag vill bara skriva, lämna känslan av ångest ur mig. Överlämna den maktlösa känslan av att tro sig dö. Det är inte så att jag inte vet att ångest inte dödar, men ångest gör så förbannat ont. Det är det som skrämmer mig, att behöva ha så här ont. Ett sår läker, men en smärta inombords den hugger som knivar i bröstet.