Min träningsresa började en höstdag 2004. Då gick jag 2:a året på gymnasiet i Skövde. Min vän Maria tog med mig till gymmet då Nautilus, idag Actic. Jag skulle bara titta på gymmet. Men där och då bokade jag in mig med instruktör. Vi skulle ses och hon skulle visa mig och gå igenom maskinerna.

Vi träffades. Hon gick igenom lite övningar och maskiner med mig. Det kändes bra. Jag och Maria börja träna tillsammans på våra gympalektioner ibland. . För att vi hade fått tillåtelse att träna på gymmet då. 

Instruktören som jag hade första gången heter Sara och en jättego tjej. Vi fick mycket tätt relation. Gym träningen flöt på bra. Så bra att träningen blev viktig för mig i mitt liv. 

En dag frågar Sara om jag inte skulle testa på spinning. Så mycket trodde hon på mig och hon såg att jag klara av mer än vad jag visste själv i gymmet.
Jag kan säga att jag var tveksam. Men samtidigt så älskar jag att utmana mig. Så jag fick prova att sätta mig på en spinningcykel och bara testa att cykla. Då var det inget pass. Det kändes bra. 

Så efter bara några dagar var jag med på ett spinningpass som Sara då körde.
Jag provade några gånger att köra spinning. Men att prova några gånger gick sen över till att jag körde lite spinning då och då. Därför att jag tyckte det var så kul och älska det.

Våren 2006 skulle jag ta studenten. Jag hade även hört att Actic i Skövde skulle öppna ett Actic gym i Mariestad. Gissa om jag blev överlycklig :D. Därför att Mariestad var ju min hemma ort.

Men jag tränade hela sommaren 06 plus hösten i Skövde tills dem öppna i Mariestad. Då flytta dem över mitt medlemskap till Mariestad. Vi den här tidpunkten så hade gymmet blivit mitt andra hem. På Actic i Mariestad fick jag en instruktör som heter Jessica. Kanon go tjej hon med. Även hon trodde på mig inom träningen och vi fick en nära relation. Åren gick. Jag flytta närmare stan. Så att jag kunde gå på mer gruppass på gymmet. Jessica blir min kontaktperson i några år. Jag opererar tårna. Men tränar på ändå. Så gott jag kunde. 

Jag blir cancersjuk. Men tack vare att jag hade tränat då i några år. Så gick behandlingarna bra och jag mådde hyfsat bra under sjukdomstiden. Jag kom också tillbaka ganska snabbt tack vare träningen. Tror jag.

Men jag hade ett uppehåll på ca ett halvår ifrån träningen. Därför att all energi i min kropp gick åt till att reparera mig ifrån sjukdomen då. Men jag träna tills kroppen vann över mig att jag inte skulle träna utan vila. 

Jag fick jobb. Träningen flyter på. Jag får gym vänner. Så härligt :).

I Januari 2014 börjar jag prata med en kille från Västerås på en chattsida. Vi träffas på riktigt i April. I November samma år blir vi ihop. Vi har distansförhållande i ca 4 år. 

Sen tar vi steget till att flytta ihop. Det är jag som flyttar till honom i december 2018. Så jag flytta ca 20 mil ifrån min hemstad och min trygga punkt. Innan jag flyttar upp. Så det klart att jag hade kollat upp om det fanns Actic i Västerås.
Det fanns det! 😀 och det låg så bra för att jag skulle kunna ta mig dit. Så när jag flyttar upp så flyttas medlemskapet i från Mariestad till Västerås. 

Efter snart 2 år så är jag kvar på samma gym. Tiden här i Västås på gymmet har inte varit enkelt. Men nu börjar jag även få vänner och det känns så skönt :). Det blir då lättare att gå till gymmet, att träna och att gå på grupp pass. 

Jag finner inga mer ord mer än att säga TACK till Maria som drog med mig till gymmet. Sara som såg hela mig och att jag kunde utvecklas i gymmet. Jessica som med såg hela mig och såg att jag kunde utveklas i gymmet 😀 <3. 

Det är TACK vare just er som jag brinner för träningen idag och älskar det. 

Det är på många plan i samhället som jag känner mig annorlunda och begränsad på. Därför att jag har en funktionsvariation. Men i gymmet känner jag inte det. Därför att alla som är på gymmet tränar för sin skull. Jag är stark i armarna och behöver tänka på att träna mer ben och få mer styrka i dem. Medans en annan person i gymmet behöver träna upp armarna. Därför att dem behöver träna upp styrka där.
Vi är så olika i gymmet. Det känns så jäkla skönt 😀
I spinningen är jag som vilken person som helst. Ingen ser hur mycket motstånd jag har på eller någon annan har på. Känner jag för att sitta i stående backe. Så gör jag det och det kan vem som helst göra. Man är bara där för sin egen skull!

Jag skulle vilja att fler som har en funktionsvariation vågade att ta sig till gymmet. Det är inte farligt. Alla tränar på sina villkor. Man är där för sin egna skull. Folk som jobbar på gym är oftast snälla och tillmötesgående. Så har det varit dem gym jag har varit på i alla fall. Nu har jag ju hållit mig under samma gymkedja . Men det har ändå ändrats med folk som jobbat på gymmen som jag har varit på. 

Ta hand om er! 

Kram Fighterwomen

Fb-Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: