Det är bättre att bo i en stad för där har man tillgång till allt”. Låter det bekant? Så här har det förmodligen låtit ända sedan urbaniseringen började. Och faktum är att statistiken talar sitt tydliga språk. Över nittio procent av befolkningen i Sverige bor i en stad. Som tur är betyder inte det faktum att något är populärt att det är bra. Livet är inte bättre i städerna.
Jag bor i ett litet samhälle i södra Lappland. Närmsta stad ligger cirka 25 mil bort, och invånarantalet i mitt samhälle är bara lite högre än det årtal vi befinner oss i nu. Vi har två mataffärer, ungefär lika många andra butiker som en människa har fingrar och några restauranger. På ytan tänker man att samhället är dött och att det inte finns något att göra, men inget kunde vara mer fel.
Den som försvarar valet att bo i en stad brukar ofta lyfta utbudet som det viktigaste för att vilja bo där. Vi har teaterföreställningar, konserter och bio här också. Visst kanske man inte kan välja exakt när man vill se det man är intresserad av, men det finns. Det finns en mångfald av föreningar, och de organiserar inte bara barn och ungdomar.
Vet ni vad som faktiskt finns här som inte finns i staden? Boenden till överkomliga priser. Det behövs inte två välbetalda jobb för att kunna bo i villa. Naturen är bokstavligen runt hörnet. Här behöver vi inte göra en särskild utflykt för att kunna skogsbada. Och, i motsats till vad många säger, finns det jobb. Att de mest kvalificerade tjänsterna återfinns i storstäderna behöver inte längre vara sant. Den pågående pandemin har väl om något visat att man inte längre behöver sitta på ett kontor i stan fyrtio timmar i veckan, så länge man har en internetuppkoppling. Och internet, det finns här.
Jag tror inte på att livet ska levas i stora städer. Jag tror inte på att spendera flera timmar i kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet. Jag tror inte på att tvingas jobba heltid för att ha råd att leva. Istället tror jag på att kunna promenera på en rimlig tid till sitt arbete. Jag tror på att jobba för att leva, och kunna anpassa livet efter hur mycket man vill jobba. Jag tror på den här kraften som finns i den gemenskap vi som bor i samma lilla samhälle har. Jag vet att om man inte har upplevt den så kan man inte förstå den, men tro mig, den finns.
Jag som har skrivit texten ovan heter Ina och bloggar om min vardag som är i glesbygd. Vill du läsa mer av och om mig hittar du min blogg på http://innehosina.com
Stort tack till Madeleine som lät mig göra ett inlägg här!
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
