Jag är Annica. Men jag är så mycket mer än mitt namn. Jag är syn- och hörselskadad. Jag är bärare av en kromosomavvikelse som heter Turners syndrom. Jag är en mamma, sambo, syster och dotter. Jag är ett maskrosbarn. Jag är en pingstvän och LP-vän. Jag är simultant tvåspråkig. Jag är en släktforskare. Jag är en egenföretagare men jag är också en undersköterska som jobbar inom hemtjänsten (när jag inte är mammaledig). Jag har varit ett offer för sexuella övergrepp inom ett förhållande. Jag är en lejoninna när det behövs men är också en sköldpadda i vissa lägen. Jag är en medlare. Jag är en lyssnare. Jag är en bra vän, vill jag påstå.

Hur definierar man en människa och hur formas en människa egentligen? För vad jag tror på, så föds inte en människa god eller ond. Det är utefter miljön, omgivningen och omständigheterna i ens liv som formar en. Så tror jag. Jag är för tillfället mammaledig med min yngsta dotter som nu är 7 månader (idag!) och detta får mig att tänka en hel del. Hur vill jag att hennes (och hennes systrars) uppväxt och liv ska bli? Hur vill jag att andra ska uppfatta dem? Hur vill jag att de ska må och hur de ska kunna uppleva världen? Såvitt jag vet kan jag inte skydda dem i en glasbur hela livet ut – även om jag flera gånger kommer att önska att jag kunde det. Jag kan inte ta ifrån dem känslor såsom ledsamhet, besvikelse eller ilska. Jag kommer inte kunna skydda dem från skrapsår, från sorgen efter en bruten förälskelse… Jag kommer inte kunna finnas där hos dem hela livet. Men med mina handlingar,  med mina ord kan jag ge dem så pass mycket styrka, så mycket självinsikt och så mycket mod, civilkurage och medmänsklighet att de kan klara sig själva i livet. Jag vill ge mina fyra döttrar en helt duglig livsstil. Jag vill visa på att materiella ting inte är viktigast utan det är kärleken, sammanhållningen och det är de sociala relationer man har som faktiskt kommer att spela roll resten av livet. Vad vill jag ge vidare till mina barn? 

I min strävan efter att forma barnen till goda samhällsmedborgare med stort civilkurage och mycket medmänsklighet och kärlek i sig, till sig själv men även till andra, så vill jag slå ett slag för Nära Föräldraskap. Det handlar helt enkelt om att gå efter din egna magkänsla. Att knyta an till sitt barn genom sina egna instinkter. Att vara nära, att bära och mata fritt. Att tro på att barnets skrik faktiskt betyder någonting, dvs barnet skriker inte för att manipulera. Känner du att du vill plocka upp din baby, är det förmodligen det bästa även om farmor säger att du skämmer bort barnet. Inget i naturen skriker utan anledning så det är konstigt att många tror att ett spädbarn skulle göra det.

Jag som idag skriver hos Madeleine heter Annica, som ni ju förstått. Tack för att jag fick skriva här. Jag skriver annars i min egna blogg som heter http://annicasplace.wordpress.com – kika in där och se vad jag och mina fyra barn har för oss.

1 kommentar

  1. Jag läser nu barns lärane och växande och det tas upp väldigt mycket om sådant här och det är så viktigt att framhävsa precis som bloggaren gör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: