När du skriver, har du någonsin tänkt på vilken tur det är att vi har bokstäver?
Oftast gör man inte det, utan man lär sig det i skolan och sen flyter det på. Bokstäver/skriftspråk är något som alltid funnits, men från början kommer detta någonstans i från. Skriftspråket har vuxit fram redan från tidslinjen innan Kristus. Ända tillbaka till forntidens Hieroglyfer kan de spåras, men det finns också en del av Babyloniens kilskrift i vårt skriftspråk. Det växte fram från ett bildspråk och blev till nutidens bokstäver. Vi kan sedan använda skriftspråket till att göra oss förstådd med människor världen över via brev, böcker eller dator.
Ungdomarnas språk, blir det en ny sorts skrift?
Tänk vilken lyx vi fått att bevara, jag önskar däremot att samhället kan lägga större vikt med att lära sig hur man hanterar skriften. Grammatiken hjälper oss att få ett ordentligt flyt och tyvärr märker jag att vår skrift har förändrats över tiden, eller kanske är det bara jag som inte hänger med i språkets utveckling. Jag får kanske erkänna att jag är för gammal helt enkelt för att förstå varför vissa ord läggs till där de gör och vissa ord ändras om.
Skriftspråket är min bästa vän.
Skriften är något som jag själv uppskattar otroligt mycket, ord och meningar kan röra mig till tårar, glädje, skratt och ilska. Så mycket som kommer fram bara på grund av några bokstäver. För mig betyder skriften allt, för det har varit mitt sätt att ventilera de gånger jag inte kunnat berätta mina känslor för andra. Brev, dikter, dagböcker och berättelser. Allt fick liv i min värld via de bokstäver som jag skrev ner på ett litet papper. Ingen fick se det jag skrev däremot, det var min lilla hemlighet och all skrift beskrev mina känslor på ett perfekt sätt. Hur skulle jag kunna visa det? Då skulle alla få veta vilken liten larv jag var som inte vågade stå upp för mig själv.
En flytt kan förändra hela ens liv.
För inte så längesedan började jag rensa här hemma, jag fann brev från vänner i lågstadiet och mina tårar rann. Kanske löjligt, men inte för mig. Jag har nämligen inga minnen förens jag var nio år, allt innan är ett stort svart hål. När jag var nio, det var då allt ändrades. Vi flyttade från den västra sidan av staden till den östra. Jag bytte skola, därmed gick från en skola där de kände mig sedan lekis. De visste allt om mig. Jag kom till en skola där jag blev utpekad för min hudfärg och för att min mamma var invandrare. Plötsligt kom jag från djupaste djungeln och vi åt mina huvuden på klassens timme.
Ett liv med lögner.
Men det var inte på grund av mobbningen som jag grät. Jag grät för att min mamma sagt att jag inte hade kompisar på den skolan heller. Men i varje brev jag läste stod det att vi var bästisar. Jag har även mött en av mina bästa vänner från då och vi har i dag hittat tillbaka till varandra. Det stör mig att min mamma inte försökte hålla kontakten med mina gamla kompisar när vi flyttade. Kanske hade jag känt mig säkrare då, lugnare och tryggare? Lögner och svek är tyvärr min familj uppbyggd av.
Skriften blev min bästa vän.
När jag blev tio så var det dagboken som blev min vän. Där kunde jag få ur mig all sorg och ilska. Jag började skriva dikter och berättelser, drömde om att någon dag ge ut min bok. Men eftersom jag verkade så hopplös och dum enligt min familj så försvann planerna om att ge ut en bok. Jag gömde mig i mitt rum från omvärlden och levde med mina berättelser, i mina berättelser. Redan då var jag djupt deprimerad, men ingen förstod. Inte jag heller.
Jag minns att på mellanstadiet så fick vi söka brevvänner via IYS (tror jag). Jag fick två, en kille i Spanien och en tjej i Tyskland. Med tjejen i Tyskland skrev jag i flera år, tills jag började gymnasiet. Jag har nu åter fått kontakt med den tjejen, allt på grund av några ord som bildade meningar på ett vykort till hennes gamla adress. Tänk så skriften förenar och skänker oss glädje.
Min psykiska ohälsa ledde mig till bloggandet.
Jag har sedan dess haft min depression och den har i sin tur blivit kronisk. Jag hittade plötsligt till bloggvärlden och under åren som gått har jag haft flera olika bloggar.
Hur kom sandifighter till?
Just namnet Sandifighter började som ett namn till ett instagramkonto, jag kallas för Sandi och jag anser mig vara en fighter. Givetvis passade det namnet bra även till min blogg och i dag är sandifighter ett eget företag, mitt företag. Jag sa upp mig från mitt jobb för ungefär ett år sedan. Jag är multisjuk (fibromyalgi) och hjärnan hänger inte med riktigt. I dag går jag utan lön, men det fungerar för oss. Nu ska jag få en chans att följa min dröm, att följa min passion. Jag ska satsa på mitt skrivande nu och kanske en dag blir det en bok. Vem vet?
Välkomna till min värld med allt som tillhör.
Jag hoppas ni orkade läsa till slutet för ni är i så fall hjärtligt välkommen att följa mig i min värld bland vardag, egna tankar och reflektioner, mina sjukdomar och mycket mer. Hos mig får ni en ärlig blogg med både jobbiga och lätta inlägg att läsa, men också ganska långa. För det är sådan jag är och jag älskar skriftspråket mer än talspråket till och med.
