Det intressanta med kommentarerna jag får av att skriva om att ha ätstörning som vuxen är hur lätt vissa tycks tro att det är att bli frisk. Jag antar att det handlar om att när det kommer till barn och ungdomar med sjukdomen som går behandling så får de hjälp, blir friska och ”släpps fria”. De återgår till att äta som innan ätstörningen och någonstans ser världen på saken som att det var ett lätt sätt att bli friska.
Riktigt så funkar det ju inte, även unga hamnar lätt tillbaka i samma mönster igen även om det kanske inte är lika synligt alla gånger.
Men jag skriver främst om att vara vuxen med ätstöringar och de kommentarer jag får är så intressanta. Bland annat har jag fått höra nu när jag mår som sämst: Jag trodde du skulle må bättre av behandlingen och bli frisk! Inte sämre! Samt: Hur var det innan ätstörningen? Dessa två frågor/kommentarer har jag funderat på i några dagar nu och tänkte besvara utifrån mig själv.
Varför mår jag inte bättre av behandlingen?
För mig är detta ett tecken på att jag äntligen håller på att bli frisk. Förra gången jag gick behandling (2019) så var jag på det som kallas för dagvård en dag i veckan. Det var gruppsamtal och gruppövningar, och även om jag åt efter matschema så var jag lågt ifrån frisk. Jag gick med mantrat att: ”Jag inbillar mig bara, jag är inte sjuk.” eller att alla andra var i värre skick än mig själv. Ansåg inte att jag hade rätt till behandlingen, och trodde hela tiden att de skulle kicka ut mig från Dala ABC.
Jag märkte dock redan förra våren när covid19 kom att detta är ohållbart, ett år efter behandlingen så var jag återigen i samma mönster. Vaknade på nätterna för att gå upp och väga mig, ville ta långa promenader av fel syfte. Hade helt tappat matrutiner, tänkte på vikten 24/7 och ifrågasatte återigen min karaktär och mig själv som person. Så jag gjorde en egen anmälan för att skrivas in på Dala ABC och ätstörningsbehandling igen. Denna gång fick jag komma till en psykolog som genast såg min problematik. Jag har sedan gått hos en näringsfysiolog sedan i januari, samt nyligen en arbetsterapeut och nu senast fått psykologmöte. Samtliga hjälper mig på olika sätt, denna gång har jag dock verkligen till skillnad från förra gången börjat förstå att: jag är värd behandlingen. Och framförallt börjat förstå sedan ungefär tre veckor att jag är sjuk! Det har fått mig att må sämre, för innan har jag haft som två röster inombords. Den logiska som förstått att det jag gör: inte är normalt! Men också min lilla ätstöringsdjävul som sagt att: ”Du bara inbillar dig. Allt detta är normalt! Håll kvar vid mig!” Denna insikt har fått mig helt ur spel, och därav gråter jag mycket. Är uppstressad, rädd och osäker! Jag är inne på okänd mark och mår därav sämre.
Min läkare på vårdcentralen sa i höstas: Tänk dig att din ätstörning är som ett missbruk. En alkoholist kan ta bort alkohol ur sitt liv, men du kan inte ta bort ditt missbruk eftersom maten måste du hela tiden äta. Det betyder att jag med min ätstörning eller om man vill kalla det missbruk lever med att hela tiden utsättas för det som på ett eller annat sätt gör mig sjuk. Därför mår jag nu sämre, jag äter regelbundet och äcklas av mättnadskänslor som varit förbjudna för mig. Jag oroas för att det jag gör påverkar behandlingen, får inte använda min våg vilken får mig livrädd att jag ska gå upp i vikt.
Man skulle kunna säga att jag går runt med konstant stresspåslag eftersom jag utsätts för en form av psykisk tortyr dagligen. Därför mår jag sämre nu, men med allt detta kommer också en tid när jag kommer att må bra. Det är från botten men måste få fart för att ta sig upp igen. Det är inte farligt att befinna sig på botten en stund, även om det känns som att jag ska drunkna.
Vem var jag innan ätstörningen?
Den här frågan är skitsvår, för många så är detta så självklart. I pappren från inskrivningen står dessa ord också: ”Tanken är att du ska äta som innan ätstörningen.” Men min ätstöring har jag haft så länge att minnet av något annat finns inte. Ju mer jag grubblat på senaste tiden, desto mer vet jag när den bröt ut. Jag var tolv år gammal och satt på ett plan mellan Kreta och Sverige. Framför mig hade jag en påse, och jag började tala om för mig själv i ett mantra: jag är tjock, jag är värdelös, jag är tjock, jag är värdelös. Till slut kräktes jag rakt ner i den där påsen. Sedan var det igång. Jag började åka inlines varje dag den sommaren, simmade fram och tillbaka på campingen i Orsa. Åt mindre och mindre, samt ställde mig på vågen. Kom tillbaka till årskurs 6 och fick höra hur smal jag blivit. Efter det var ätdjävulen och jag bästa vänner, han har peppat mig i varje litet steg jag tagit i 25 år! Hela min ungdom och vuxenliv. Jag vet ingenting annat, och när jag får frågan om livet innan ätstörningen så kan jag inte svara på frågan. Det finns ingenting innan, varken matmässigt eller psykiskt.
Det är därmed skillnad på att: besluta sig för att bli frisk. Mot att verkligen bli frisk, för likt en missbrukare som tagit droger eller alkohol i lika många år och därmed missat saker. Har även jag gjort det. Jag har tackat nej till fester för att ätstörningen talat om att: du är för tjock för att gå dit. Jag har dragit mig undan från vänner för att: Du vill ju inte visa upp att du är tjock för den vännen. Vad ska hen tänka. Jag har slängt mig under kuddar, filtar och jackor för att dölja min kropp. De första tankar som kommit upp vid ett möte med nya eller gamla bekantskaper är att: de kommer tänka på hur du ser ut! Håll dig undan!
Det är mina långa svar på era två frågor, men viktiga svar för ökan förståelse kring varför jag fungerar som jag gör.
