Vaknade på morgonen efter en obehaglig dröm, om en timme har det gått sex dagar utan dig. Imorgon har du varit borta i en vecka, jag tänker på dig hela tiden. Jag sörjer dig, längtar efter dig, vill ha dig här.
Idag kom Bossen (katten) och tog sig upp i mitt knä. Han la sig på rygg och kurrade mot mig som en bebis liggandes med tassarna upp i vädret. Jag känner att han vet, Harry (Williams katt) vet också. De söker sig till mig, vill vara nära. Djur vet, jag tror djur ser det vi inte ser.
Jag står upp, med hjälp av Atarax, och sover för att jag har Imovan. Utan dessa hade jag inte klarat mig just nu. Mötet med pastorn igår gav också mycket, men jag är i ett mörker.
Pastorn sa att innan jag kom dit hade psalm 25 kommit till, Pastorn. Jag gick hem och läste den och den kändes som den var riktad mot mig i de känslor jag har.
När pastorn bad för mig så kände jag en varm känsla som spred sig i min kropp, och hur en hand lades över mitt huvud. Det var inte pastorn, då det var ett alldeles för långt avstånd mellan oss. Jag vet vad jag tror, men det kändes fint. Som att jag fixk bekräftelsen om att jag trots detta mörker inte är ensam.
Jag fick ett smycka som barn med: Tro,hopp & kärlek av min mamma. Alltid har jag tänkt att den symboliserar det viktigt för mig. Men jag har nu tappat hoppet, jag måste få tillbaka hoppet.
Tidigare har jag hållit mig kvar vid flytbojsen eller flytvästen. Men nu har jag kapitulerat och låter mig bara sjuka. Hoppet slocknade när Skilla dog, ljuset av hopp har slocknat och jag bara faller neråt utan kamp. Jag låter kroppen falla!
Det finns en dikt kring att en människa talar med gud om spår i sanden efter sin död. Gud ska säga att där du ser två spår där gick jag bredvid dig. Personen säger då: Men här, är det bara två spår. Lämnade du mig då? Gud ska då svara: Nej här bad jag dig.
Jag sa den till pastorn igår: Om gud bär mig nu då är jag väldigt tung, och jag är rädd att bli tappad, för ingen orkar bära någon som jag tillräckligt länge.
Min kropp och själ är sluttömda, vi orkar inte mer. Vi behöver bara få lugn och ro, och att sova. En framtids tro och hoppet tillbaka.
Man kan aldrig förstå en människas sorg fullt ut, men att du sörjer å känner en enorm saknad, det förstår jag, men du kan också vara säker på att du är buren hur tung du än må vara!
Mina tankar är med dig !
Nej så är det ju <3. Tack fina du.
Jag lider med dig i din stora sorg. Det är ofattbart när sådant händer. Ett ögonblick och ett liv är förbi. Jag har haft hundar nu i många år, och ingen kan trösta bättre än en hund. Nu måste sorgen få värka ut, o du är klok som tar hjälp att klara dig igenom det värsta. Mitt varmaste deltagande…ta hand om dig
<3 Tack för dina fina ord <3