En människas kamp, vi vet så lite men tror så mycket.

Allas våran kamp, den innersta kampen. Den vi brottas med och döljer för andra. Hur ofta blottar vi oss så andra får höra vad vad och en av oss kampas med? Skalet som vi ser, är så lite av insidan som är dold för oss.

Tänk så många människor vi passerar genom livet som vi bara får se fasaden av, kanske titta in igenom fönstet ibland och se delar av ett rum men hur ofta får vi se hela hemmet? Inte bara specifika delar utan helheten.

Jag som alla andra tror mig veta saker om andra. Men jag vet ju logiskt sätt att jag absolut inte vet så mycket om dem. Den där perfekta ytan är ju lättare att polera än insidan. På utsidan kanske du ser himlen, på insidan pågår helvetet.

Tänker så ofta på det där när någon delar med sig av något, det som man själv inte sett och hur sådana saker berör mig. Att sluta se skalet, hur gör man det? Helt omöjligt om inte personen berättar. Och allt vill vi inte berätta, vissa hemligheter kommer följa oss genom livet utan att någon någonsin får veta om dem förutom den närmaste kretsen, om ens dem.

Vi vet så lite om varje människa, och ändå tror vi saker. Vi borde kanske vara mer ödmjuka mot varandra med mindre hårda toner och varmare känslor.