Kategori: Bloggandet

Svart t-shirt
Jeans
Kofta
Rosa randiga strumpor

(OCH hör och häpna så här ska jag gå på fest, är för frusen för att klä min annorlunda så här på vintern)

Hmm den här veckan? Jag skriver ju om vad som händer varje dag men ja den här veckan? Det är skit kallt i Falun igår var den runt -18 och tro mig jag ville typ dö fryslort som jag är. Jag har pluggat, glott på the vampire dairie och även roat mig kungligt med att softa.

Nya tapeter är på gång i Williams rum och idag var  det kyrkan där han uppträdde. Ska till Carola på sexparty imorgon men sen blir det hemgång. Första veckan i december håller på och William är super glad och räknar ner till julafton. Imorgon ska jag och Björn till Borlänge och köpa julklappar.

HAHA, jag tänkte när jag såg detta HJÄLP. För min handväska tillhör den högst okvinnligaste delan av mig. Dels är jag totalt intresserad av väskor, jag använder det av praktiska skäl att ha något att stoppa plånboken i samt slänga alla kvitton och ibland böcker jag använder i skola i. Jag är inte alls den där tjejen som har parfymer, deos och smink i handväskan. Nej min handväska består av oreda något som inte alls förekommer i mitt hem annars. Vet att det brukar stå att man kan läsa av människor genom att kolla i deras handväskor samt badrumsskåp? Det är en myt i mitt fall, mitt badrumsskåp är fullt med diverse kroppsvårds grejer som jag proppat in så dom lätt ramlar ut, och min väska ser lika ut. Igen proppad med diverse skit. Plåster brukar jag dock ha i plånboken och min medicin när jag tänker på det.

1 – Oxis för astman
1 – Plånbok
1 ask plåster
1 – kvitton från diverse handlade

Dagens känsla: Normal?
Dagens saknad: Hmm inget?
Dagens vill ha: En dröm att slå in?
Dagens vill ha bort: Tentaångest?
Dagens musik: Hmm har inte lyssnat på någon
Dagens sovplats: Soffan
Dagens bästis: VA?
Dagens älskling: William
Dagens favorit: Alladin godis? *S*
Dagens bästa: När jag somnade på soffan.

Dagens klädsel
Tröja: Lång stickad kofta?
Byxor: ljusa jeans
Strumpor: Svarta
Smycke: William smycke köpt från juveliassmycken
Känslor: Trötthet, förvirring.

Saknar mest: Sommaren
Älskar mest: William
Mest irriterad på: KYLAN
Stör mig på: Att det är typ 5 månader innan värmen kommer på riktigt igen.

Att göra/måste göras
Idag: Sova är väl närmast till hands?
Imorgon: Se på när dom river tapeterna på Williams rum *s*
Lördag: Ska jag på sexparty hos Carola.
Söndag: Tat lugnt
Någon dag så snart som möjligt: Ska jag försöka hinna med att vila hehe

Senaste personen som
Sov i din säng: William
Såg dig gråta: Oj tufft, minns inte jag gråter aldrig öppet.
Fick dig att gråta: Hormoner. PMS med andra ord
Fick dig att börja skratta: Mamma igår kväll, diskuterade massor från min ungdom som mamma inte visste om och så garvade vi som fan när hon fick veta det. Berättade om helt galna saker *hehe*. Lena fick mig också att skratta när vi diskuterade ett gammalt minne *S*.
Du gick på bio med: William.
Skickade ett e-mail till dig: Mamma tror jag?
Skickade ett sms till dig: Sophie
Gjorde dig glad: William

Ja syskon har jag.

Jag har en halvstorebror på min pappas sida. Vi har inte vuxit upp eller så ihop därför har jag tyvärr inte så bra kontakt med honom.
Sen har jag en hel lillasyster.
En hel lillebror.
Och en halv lillasyster.

Låter lite skumt med hel och halv som ena delen tillhör en och den andra inte, men folk säger ju så. Mina syskon är i spridda åldrar min bror tror jag är 8 eller 9 år äldre än mig. Syster och bror är 4 och 5 år yngre än mig, och yngsta syrran är 13 år yngre en mig.

Av mina syskon så är det brossan jag står närmast så här i vuxen ålder. Vi brukar träffas nästan varje fredag, glo på tv och äta chips till exempel. Brossan är 5 år yngre en mig och vi bråkade massor som barn därför trodde jag nog att vi skulle vara rätt osams som vuxna också. Men inte då, vi står varandra väldigt nära numera. Gillar samma filmer och böcker och har rätt lika intressen.
Yngsta syrran är det kanske inte så konstigt att jag inte har så nära band med ännu hon är tretton år och vi gör inga saker ihop då, men jag tycker om henne så klart. Lilltjejen jag bytt blöjor på och skjutsade i barnvagn när hon var lite.

Eftersom jag klätt av mig för längesen berättar jag istället.

1 par svarta typ baggybyxor från HM köpta 2009,
1 randig lång tröja köpt på HM 2008
1 par randiga rosa strumpor också HM 2009.
1 Brottarlinne från JC köpt 2009.

Tro?

Det här var svårt. Jag är lite av en wicca skulle jag vilja säga. Jag tror på andar och sånt ett liv efter döden och att det finns skyddsänglar och vissa väsen vi inte kan se.
Jag höll mycket på med vit magi när jag var yngre tillkallade andar och brukade tillbe fullmånen. Låter väl konstigt kanske? Jag har också sett mycket spöken och känner mig sällan ensam, på nästan alla platser kan jag känna mig bevakad eller se skymten av en kontur, ibland en skugga som rör sig eller ja vad som helst. Har skrivit en del från 2005-2006 i kategorier här i bloggen från när jag bodde på Galgberget här i Falun (en gammal avrättningsplats) hur jag hade spöken som vandrade runt i mitt hem. En gång vaknade jag av att en man höll fast mig i sängen och en annan gång hur dom drog upp mina gardiner fram och tillbaka, saker försvann mystisk och en gång var det någon som tog tag i min arm jätte hårt och slet bort, kvar lämnade ett handavtryck i blåmärken.

Nu förtiden har jag sällan tid att tillkalla andar, men dom kommer till mig självmant. Jag har sett så länge jag kan minnas alltid vetat att det finns saker och kan märka hur dom rör sig. En gång när jag bodde på Berget i Orsa, i ett rum i huset där det alltid var kallt hörde jag någon ropa ”MAMMA MAMMA MAMMA, snälla sluta” . Vi bodde i villa och det var mitt i natten såg mig omkring. Jag var 16 år men hade nallar på en hylla som prydnader ser hur ena nallen ramlar ner från hyllan. Behöver jag säga att jag inte gillade att sova där så ofta efter detta?

Så ja, min tro är väl wicca skulle jag tro.

Ja det känns egentligen givet vilket ögonblick jag ska skriva om. Samma ögonblick som jag tror de flesta föräldrar skriver om när deras första barn föddes, det är ändå det största ögonblicket i ens liv.

Dagen William föddes började så här, jag kom hem från Björn vid tio elva tiden på kvällen. Eftersom mitt ”hem” var BB här i Falun sen 2 veckor tillbaka och nästan varit mitt hem större delen av graviditeten hade jag fått permis. Jag tog mig en vända förbi förlossningen för säkerhets skull, enligt BF var jag v40+5 den dagen så man visste ju inte om mina värkar var VÄRKAR eller som dom vanligt sen 20 veckor tillbaka. I alla fall, barnmorskan gjorde CTG koll och kände inget öppnat så hon följde med mig ner på mitt rum, därnere väntade en annan barnmorska och jag sa att ja jag går väl och lägger mig då. God natt typ. Var aningen bitter för jag vill föda någon gång SLIPPA ha ont och ja framför allt få flytta hem. Det kändes som att rummet där på BB var hemma och jag ville känna hur det kändes att sova på riktigt i MIN säng, i mina sängkläder och slippa bli väckt med ett glatt ”GOD MORGON” klockan halv sju varje dag medans jag något muttrade JO god morgon, jag var vaken hela natten och hade precis somnat klockan sex MEN god morgon på dig med!

I alla fall så gick jag och la mig, fick min dos av petedin (som jag fick somna på varje natt på grund av värken jag hade). Den här gången ville det inte funka jag tyckte det gjorde ont ändå, ja eller mer ont än det gjort tidigare. Ringde på klockan och bad BM göra en KOLL det kanske var på gång nu. De trodde hon minsan inte dom hade ju gjort en koll för två timmar sen. Jag började tycka att det liksom tröck bak, hade ont men ja inte så fasligt ont som innan mina vanliga värkar typ fast hade inte varit skitnödig innan. Sa att då måste jag fan vara förstoppad, fick något laxerande och ja fick skita gick runt och kände mig seg la mig på golvet i badrummet för det kändes bäst av någon underlig anledning. Sen gick jag till mitt rum och där började jag få ont ringde på klockan och den där BM blev förbannad och kollade på mig när jag en än gång låg på golvet ser med avsmak på mig och säger ”JA herre gud vilken natt”, vänder på klacken och går. I det skedet hade jag RIKTIGT ont klockan var 6 och nu kändes inte längre mina sammandragningar som jag hade i tjugoveckor på samma sätt nu var dom tätare med en halv till en minut i mellan och magen var HÅRD hela tiden jag hade panik. Kröp till telefonen och ringde mamma och hade då fått för mig att NU är bebisen död. Mamma och Björn kom, hittade mig bakom sängen där jag låg och rullade fram och tillbaka och skrek MAMMA HAN ÄR DÖD, om och om igen. Jag hade panik rent ut sagt. Mamma ringde på klockan, in kom en ny BM och mamma ”HON måste bli kollad nu”. Den barnmorskan tog mig på allvar och en tjej som gjorde sin praktik som Björn kände stod bredvid medans jag skrek och var helt hysterisk och bara ”HAN ÄR DÖD, HAN ÄR DÖD”. Jag hade ju ont hela tiden, fick inte vila. Dom tog sängen och drog den upp till hissen där var jag lugn i nån minut och hör Björn säga ”MEN nu är du ju lugn” då gjorde det så där SJUKT ont igen så jag började skrika än en gång ”HAN är död” och hyperventilera. Där utanför hissen står barnmorskan och tar emot mig, jag hör hennes röst hur hon säger ”Madeleine, hör du mig?! Kan du prova ta DJUPA andetag” och jag började ta djupa andetag även om jag var hysterisk hon fick mig att andas lugnt och jag kollade upp på henne, såg hur solen började gå upp över Falun och hon sa att hon skulle sätta ctg och kolla hjärtljuden. Jag hörde Williams hjärtljud och lugnade ner mig, hon fick mig att andas som jag skulle och tog en koll, jag var öppen 3 nästan 4 och fick lustgas. Den låg jag och andades i hela tiden iom att jag hade värkar med ½-1 min så jag hann aldrig sluta innan en ny började. Hann dock reflektera över att det kändes precis som en fylla så jag sa ”DET känns precis som att vara på marianns” (en krog här i falun) barnmorskan och undersköterskan skrattade och sa ”Haha hon känner sig full”, i alla fall efter flera värkar sa jag ”DET här gör jävligt ont, MEN jag vill göra om det”. Det var så häftigt. Jag vet att folk säger att man vill dö, så kände jag aldrig jag tyckte det var skit häftig att föda barn en smärta jag nästan njöt av. Det låter konstigt men den smärtan gjorde mig starkare för varje minut. Jag tjatade mig till eda fast jag egentligen inte skulle få sånt pga att jag haft blodpropp men fick det i alla fall, minns att hon bröt på tyska och bad mig göra en rygg likt en katt. Gick upp och kissade och kom tillbaka till sägen, lyckades spy ner mammas skor och säga strax efter de ”MAMMA det är något på väg ut”. Jag kände huvudet mellan benen typ. Mamma ringde på klockan, och visst var jag öppen. Mitt under krystvärkarna får Björn för sig att han måste gå på toa, han hinner precis komma in och sätta sig när jag pressat ut William som skriker redan innan han är helt ute. På 4h och 25 minuter hade jag fött våran lilla pojke, våran älskade William. Han kom upp på mig och jag älskade honom från första stund, jag såg på honom och kände en kärlek jag aldrig tidigare känt.

Williams första andetag bevittnades av Barnmorskan, Undersköterskan, Björn och min mamma och MIG så klart. Att ha med mig min mamma var en av dom finaste gåvorna jag kunnat ge min mamma, hon har ensam tagit hand om mig och mina syskon att låta henne se Williams första andetag är en gåva jag ville ge henne med.

När William var nyfödd kom det 5 stycken läkare upp som hade haft hand om mig under graviditeten bara för att dom hört att jag fött William. Varav en säger, ÅH är han ute nu den som orsakat så många problem för dig. Född på en bra dag också, min son fyller också år idag. Hon log mot mig, det kom också in barnmorskor och ville se William. En av dom som hört hans hjärtljud och hon sydde mig. Hon sa ”TÄNK när du var så himla liten då hörde jag ditt lilla hjärta slå”. Det var ett stort ögonblick för mig, jag som fick höra att William nog både hade en cysta vid hjärnan och hjärtfel. Födde ett helt friskt barn, en helt frisk pojke och jag var så stolt och himla lycklig. HAN var friskt. (Sen hamnade han på neonatal på grund av virusinfektion, men han hade varken någon cysta eller hjärtfel något jag är glad över).

Så mitt ögonblick blev det när William föddes, min älskade fina William som jag älskar mer en något annat i hela vida världen!

Björn höll min hand.

Första mötet, 3 oktober 2004.
William grät och jag sa ”sss gråt inte mamma är här”
Alla sa men det är bra att han gråter.
Men jag kände bara, NEJ han får inte vara ledsen. Jag vill att han ska bli den lyckligaste människan i världen.
Det är min uppgift som mamma att göra honom glad och lycklig och trygg.

Pappa håller för första gången.

Jag  och William den finaste dagen i mitt liv. <3