Kategori: Questions & Answers

I utkanten av den lilla, lilla staden stod ett hus i en förfallen trädgård. I de huset hade ingen bott, på väldigt, väldigt länge.

Dagens fråga: Vem flyttade in i huset?

Jag har inte någon direkt klass, mycket då jag läst på distans och jag därmed bytt studiekamrater genom utbildning. Men min skola är högskolan Dalarna, dock lämnar jag snart den för nya äventyr.
Högskolan Dalarna ligger här i Falun, eller ja en av deras byggnader i alla fall, den andra ligger i Borlänge.

Fick ett mail för en liten stund sedan med flera frågor i, jag tänkte att jag kunde besvara dem här då jag tyckte frågorna var intressanta och det kanske finns fler som undrar över samma sak. Så här kommer dem.

Hur gjorde du när du började plugga och hade William som då var 10
månader och framåt också för den delen med? jag menar vem tog
hand om honom på dagarna, gick han på dagis?

Jag hade William hemma med mig när jag började plugga. Jag läste in gymnasiet via NTI-skolans distansutbildning, vuxenutbildning eller hur man ska säga? Då William var så liten och jag inte tyckte dagis var ett alternativ så var han hemma med mig tills han var 2,5 år gammal. William började då själv prata om dagis och visade ett intresse för kompisar. Innan de träffade William andra barn i lekparken, grannar men även vänner jag träffade via internet som hade barn. Jag flyttade till Falun när jag var nitton och kände väldigt få personer här då, så jag lärde känna människor genom internet istället, men även Linn först genom Lunarstorm och sedan via Unga föräldrar utbildning som fanns här i Falun, Linns dotter och William är rätt nära i ålder så vi blev vänner genom den saken. Så William träffade andra barn mer så, jag var aldrig en sån där ”öppnins” eller ”latte” mamma. Jag ser det som att jag vann otroligt mycket på att vara hemma med William relativt länge, vi växte ihop, han fick mamma tid, jag läste när han sov middag eller på kvällarna och vi lekte när han var vaken.

Hur orkar du att kombinera barn och studier?

Jag har tyckt det varit kul att vara mamma och student. Jag gillar att stimulera hjärnan och lära mig saker, att ha många bollar i luften och jag antar att det är anledning till att jag orkat. Dock har jag sedan i höstas varit en riktig gnällspik med studierna stundvis, men samtidigt så tycker jag det är ganska naturlig. Jag har pluggat in gymnasiet på 200%, läst mer en 100% sedan jag började på högskolan, jobbat på sidan av och dessutom varit mamma. Nu börjar kroppen längta efter att få jobba istället, träffa människor och vara ”vuxen”. Jag har pluggat så länge nu att jag ibland känner mig som en levande fokus (bok), men att kombinera livet med barn och studier går. Det som är viktigt att förstå är ju att du inte kommer kunna göra allt de resten av studenterna gör. Du kommer inte kunna hänga på kåren lika ofta, du kommer att bli tvungen att ta vara på stunderna när det barn sover för studier. Man måste ha i bakhuvudet att vissa dagar kommer barnet att vara sjuk, och därav kommer man halka efter. Sedan måste man också inse att man inte är övermäktig och det där VG:t men strävar efter kanske inte alls är lika enkelt att ta som om man inte hade barnet. Man får göra en hel del prioriteringar, vill jag ha VG:t kommer det göra att jag nu inte kommer kunna göra en annan sak. Man får absolut mindre ”fritid” med barn, men barn är inget hinder för att ha fritid. Jag tog med mig William när han var bebis/småbarn överallt dit jag skulle. Nu är han dock så stor (han fyller ju 8 år om lite mindre än 5 månader), så jag har mycket mer fritid. Idag kan jag lägga mig på soffan och vila medan han är hos en kompis, eller jag får inte dåligt samvete om jag går ut och tar en öl med en kompis medan William har barnvakt. Det tog mig LÅNG tid innan jag kunde vara ifrån William alls, barnvakt var absolut inget vanligt för mig, men nu är han äldre och han är hos sin pappa varannan helg och jag har mer ”tid” än jag hade förut. Men första åren med barn är tuffast på de viset, nu när William är så pass stor är det inte alls lika mycket passade, utan mer mysig tid när man kan diskutera, se filmer tillsammans och göra saker ihop på ett helt annat vis. Alla åldrar hittills har haft sin charm och de kommer de förmodligen alltid ha.

Hade du och Björn en relation eller var det något som bara blev så?
Och i så fall tog det slut innan eller efter att William föddes?

Kan ta mig och Björn historien i korta drag. Jag och Björn träffades i Augusti 2003, jag hade då bott i Falun i exakt 3 månader. Vi började umgås för han var kompis med en tjej jag umgicks med på den tiden, och Björn skrev till mig på Lunar. Jag svarade och vi hade väl någon slags mailkontakt där. Efter två dagar följde jag med honom på Mcdonalds och sedan hem till honom där vi satt och pratade, på något vis kom vi fram till att jag inte sett ”Tillbaka till framtiden” filmerna och Björn som ansåg dem vara kult tyckte att jag skulle se dom. Sagt som gjort började vi se filmerna och sen blev det väl att vi började umgås, jag hade fått en blodpropp under den perioden och läkaren sa till mig att jag inte fick använda preventivmedel vilket jag tog på orden. Det tog mig 4 månader och sedan var jag gravid. Det var helt oplanerat och jag och Björn var inte tillsammans eller så, det bara blev. Jag var nitton och skulle fylla tjugo, jag ville verkligen inte göra abort jag kände så starkt för barnet (William) så snabbt. Jag valde att behålla William trots att jag och Björn inte var tillsammans, och jag och Björn blev osams under en ganska lång period. Det här ser jag inte som någon hemlighet, men vi är bra vänner idag. Björn var med under förlossningen och så även min mamma. Jag och Björn har dock umgåtts sedan dess, och jag ser honom som en bra vän.

Det är kul att höra att ni verkar ha en så bra relation till
varandra idag men har du aldrig någonsin känt att ni är på väg
tillbaka till varandra igen eller beror det på andra saker?

Den här frågan gick lite in i den andra. Jag känner nog det mer som vi är vänner. Jag tror det är rätt bra så.
Har han varit delaktig i Williams liv ändå? Det måste ha vara
jättetufft att var ensamstående mamma. Hur känner du att
omgivningen ser på det och din familj vad tycker dem?

Björn har/är delaktig i Williams liv, vi ses så gott som varje dag på vardagarna och varannan helg är William hos mig, eller Björn och då försöker vi att göra saker på varsitt håll. På de viset för William egentid med oss båda. Jag och Björn äter ihop och kan åka på små resor tillsammans med mera, jag tror William tycker att det är bra. Han har aldrig frågat om varför vi inte är tillsammans och sånt för William är det de mest naturliga i världen att jag och Björn inte är ett par.
Jag har haft turen att ha så nära kontakt med Björn, på de viset har jag inte alltid känt mig som ensamstående mamma. Men däremot känner jag av det
på andra plan ibland, som ekonomsikt. Min hyra ligger idag på 6100 och det hade ju varit betydligt billigare om man bott ihop med någon, men ja det är ju så här så.
Jag märker väl ibland att folk reagerar när jag berättar att jag och Björn umgås. Jag tror det stör människor mer att vi umgås än det gjort om vi varit osams. Många har blivit provocerade av saken genom åren, sedan finns det även många som reagerat positivt och sagt saker som att ”va roligt”, ”va bra för William” så det är nog blandat. Sen har väl folk en bild av mig som person, jag kan ju märka att folk helt allmänt tänker saker när de ser en ensamstående mamma och tror att man lever på samhället, att man inte vill jobba och att man festar hela tiden. Sen när folk får veta att jag är en otroligt tråkig människa som pluggar, älskar att ta hand om William och hemmet och klarar mig själv slutar folk tänka så mycket. Jag märker att jag krossar många fördomar vilket jag anser vara bra, man ska inte döma hunden efter håret.
Min familj har inte tänkt så mycket tror jag? Mamma blev mest glad när jag skulle få barn, mormor blev väl lite oroad i början men sen sa hon att ”Det blev en bra mamma av dig med” så jag antar att jag är godkänd? HEHE
Hoppas du fick svar på lite av dina frågor nu.

Har nog inte varit på någon ”bästa” konsert. Sen en del artister och grupper och tycker det är kul att gå och lyssna på musik, jag gillar ju blandad kompott så jag kan befinna mig lite överallt när det gäller musik.

Första konserten jag var på, var när jag tillsammans med min kör sommarlovet mellan trean och fyran (ej gymnasiet) sjöng tillsammans med Carola på något som då hete Orsa barnfestival. Sedan var jag på NRJ radioawards när jag var 15 och gick i nian. Såg då Bloodhound gang vilket var en ganska stor upplevelse för mig som gillade/gillar dom enda sedan fire water burn som jag hörde 1997, en i bandet sprang ut naken med Svenska flaggan på scenen och de var ett jubel i publiken vill jag lova, Alexander Skarsgård delade ut något pris och jag var helt exalterad över att fått sett honom IRL, lite kul att han idag är väldigt känd, då var han väl känd endast i Sverige skulle jag tro.
När jag var på the ark när jag var 17 var också ett minne. Det var The ark, Uggla och Håkan Hellström som var ute på någon konsert och befann sig i Leksand. Jag föll pladask för The ark, hade gillat dem lite innan men då var det speciellt på något vis.
Sedan var det Westlife när jag var 18 något jag tänkte på idag när jag lyssnade på spotify på iphonen på väg hem, deras ena ”Looking like that” och då blev jag nostalgisk och kom ihåg hur mycket jag älskade den låten, var nog mycket för jag var ung och kär vid den tiden jag lyssnade på den låten från början, inte för att den karl spelar mitt liv någon roll idag men jag blev ändå lite ”nostalgisk” i kroppen.
Takida var bra, men hela grejen blev så fel att jag hade skittråkigt där i Rättvik…
Sedan har det ju varit andra, Rockstad Falun har till exempel varit skitkul och bra musik. Känns lite skumt att det snart inte är Rockstad när det varit i slutet av Maj början på Juni de två senaste åren, men i år är det i Augusti istället och biljett beställde jag direkt när de kom ut.

Så har ingen ”bästa” jag kör med de som varit roligt att se.
Drömmen är att få se Kent någon gång också, skulle vilja åka på Peace & Love det är ju i Borlänge som ligger typ 15-20 min ifrån där jag bor, ändå har jag aldrig varit dit. Är väl mest för jag typ aldrig är till Borlänge trots att det är nära, jag skulle dock kunna tänka mig att åka dit bara för att se Kent.

Ha! Tycker nyss jag svarade på saken, men tar det igen. Jag personligen vill inte gifta mig, jag har aldrig ens tänkt mitt liv som gift. Som barn drömde jag aldrig om sockersöta bröllop och jag har svårt att ens se mig själv i centrum på de viset. Jag hatar nämligen att stå i centrum av allas uppmärksamhet på de viset. Det där att alla ska begrunda en eller tänka och tycka saker om mig. Jag har inte de självförtroendet helt enkelt, att andra gifter sig är inget jag lägger någon värdering i, man ska ju leva sitt liv och uppleva sina drömmer och mål. Men själv vill jag inte gifta mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja vara sambo. Ibland har jag tänkt tanken så där, men de är mest av praktiska skäl typ att man får betala 50% av hyran, 50% av tv-licensen, bredbandet och sånt där. Då tänker jag att sambolivet skulle vara rätt skönt, men samtidigt är jag en människa som gillar att kunna göra saker på mitt sett. Jag skulle bli galen om jag skulle bli tvungen att dela min dammsugare med någon, eller att någon skulle lägga sig på MIN sida sängen! Att bli av med favoritkudden eller att någon snarkar bredvid mig, jag gillar ju inte heller att ha någon tryckt mot min kropp. Jag är inte alls så att jag sover bra bredvid någon, snarare blir jag otroligt irriterad när jag får en arm runt midjan när jag sover… Det blir varmt och tungt och jag försöker lätt hoppa ut mot kanten, oftast har då den som ligger bredvid en tendens att gärna hoppa närmare igen. USCH! Insåg precis varför jag ogärna delar säng med någon! Jag glömmer sånt ganska ofta… Jag är väl sån som skulle ha ett eget rum om jag flyttade ihop med någon för mig är det viktigt med mitt.
Tillbaka till dammsugaren igen, där har vi en viktig punkt, jag ogillar att ha folk som ska städa hos mig eller bädda min säng sånt vill jag göra själv eftersom jag är den enda som kan göra det rätt. Man lägger ju gärna in sina rutiner och jag vill inte ha någon som gör fel! Sånt kan störa mig en hel dag, så inte vet jag sambolivet och giftermål känner ganska långt bort på många sätt i mitt liv. En karl som var villig att leva särbo eller inte dela rum med mig kanske skulle passa i mitt liv? Men vad vet jag…

Känsligt ämne…

Ta nu detta som MIN åsikt, vad andra tycker och tänker och anser moraliskt rätt är inget jag lägger värderingar i. Vad lagen säger och rätten till att bestämma över sin egen kropp står jag bakom trots min åsikt. Jag vill även förtydliga att abort för mig är när någon väljer att avbryta en graviditet av skäl där graviditeten var ovälkommen. Jag anser inte att abort är när personer avbryter graviditeter på grund av att barnet kanske dött i magen, har olika former av fosterskador eller avvikelser. Abort för mig är alltså när personen avbryter en abort i tidigt skede på grund av att graviditeten var ovälkommen.

Jag känner relativt stort motstånd mot aborter, när människor berättar för mig att de ska göra eller gjort en abort känner jag att ”det är deras val och jag respekterar det.” men jag skulle aldrig vilja gå igenom en abort själv. Jag kan inte se mig själv göra en abort, att ta bort något som jag anser vara värt en chans i livet. Jag har alltid fått rysningar kring ryggen när jag tänkt eller hört talas om aborter, den där känslan av att någon skrapar i ens kropp för att ta bort det sista som finns kvar av något som påbörjats vara ett liv, eller att ta tabletter för att framkalla missfall och liknande.
När jag gick i sjuan eller åttan tog vår lärare fram ett foster och visade på biologin. Jag minns fortfarande hur fostret eller bebisen såg ut, det var en liten snopp och små, små fingrar med naglar på. Fostret var kanske 10 centimeter lång och låg i fosterställning, den hade navelsträng och moderkaka och huden var genomskinlig. I de skedet minns jag hur jag insåg att en abort skulle jag aldrig kunna göra i mitt liv, att ta död på något som såg så mycket ut som en liten bebis trots storlek kändes bara så fel!
Men jag har trots detta alltid respekterat andra, jag skulle aldrig skriva mördare till någon som gjort abort på en blogg, eller döma någon som gjort en. Men min åsikt kring abort är min personliga, den handlar om mig och mina tankar och mitt liv. Jag förväntar mig inte att någon ska tycka och tänka som mig, jag förstår er som tycker att abort är självklart och jag tror ni som gjort en abort tycker det var ett bra val och de respekterar jag. Jag ser inte ner på personer som gjort abort för det finns alltid en anledning och den är er och jag lägger ingen värdering i andras livsval.

Men mina tankar och känslor om abort är mina som jag känner för mig själv, det är hur JAG tycker om mitt liv om vad jag som människa känner om mig. Det är alltid människor som blir förbannade och tar det man skriver personligt, det finns alltid någon som kommer tro att man dömer dem för sina val och jag hatar egentligen att svara på såna här frågor, för det är upplagt för bråk. För någon kommer känna sig påhoppad även om man försöker förklara att det känner ens egna känslor, och att se på saker.

Som jag skrev innan, så är jag för kvinnans rätt att bestämma, jag tycker abortlagen vi har i Sverige är bra och jag respekterar människors beslut. Men jag har också en åsikt i avseendet om vad jag känner för mig själv personligen och om jag var i den sitsen och hur min åsikt skulle vara då för mig och mitt liv.

* Fler barn.
* Villa.
* Ett långt och hälsosamt och lyckligt liv.
* Att mina nära ska få uppleva liknade som ovan. (ser det som ha eftersom det är ett fint ”ha:ande” att ha nära runt sig.

Haha, känsligt ämne!

Min bästa kyss, den kyssen jag aldrig kommer glömma är ju den absolut första, den kanske inte var den bästa men den kommer ju alltid finnas kvar i bakhuvudet. Sedan minns jag kyssen som fick ihop mig med en pojkvän och hur kär jag blev i honom just den gången. Svårt att säga varför den kyssen gav intryck egentligen, svårt att säga vem som kyssts bäst också. Det har väl varit fördelar med de flesta kyssar skulle jag tro.

Har visat mitt hem ganska många gånger, så kika under kategorin hem & inredning så kan ni se hur jag bor. Vi bor i alla fall i lägenhet, 80 kvm och det är 3 rok här. Trivs bra och har nära till vad jag vill ha nära till.

Har bestått av att jobba, något som känns helt rätt och riktigt. Jag kan inte låta bli att känna en stor lyckokänsla i bröstet över att få göra annat än att enbart sitta hemma och se dessa väggar dag ut och dag in. Jag har även skrivit lite på uppsatsen och har som mål att skriva mer i helgen, glott på lite av mina serier och haft ångest över att jag inte städat. CSN damp in idag så jag har betala räkningar, nu ska jag dammsuga och göra fint här hemma och plocka i- och ur tvätt- och diskmaskinen!

Mitt liv är så hysteriskt intressant!