Under så många år har jag mått dåligt. Jag har instinktivt sagt nej till livet, och allt jag velat göra har jag ändå inte gjort. Absolut jag har utbildat mig, fått barn, har jobb och allt sådant. Men det där andra, i livet där prioritet legat på mig har aldrig funnits.
Jag har sedan ätstörningen satte klorna i mig vid 12 års ålder helt slutat med allt. Den psykiska ohälsan började någon gång runt samma tid, jag minns mig ligga i sängen vid tolv års ålder och önska att jag inte levde. Strax efter detta kom ätstörningen som den bästa vän jag kunde ha.
Ätstörningen har isolerat mig sedan dess, som tonåring kunde jag tysta den med alkohol och fester. När jag blev mamma kunde jag tysta ner den något genom prestationer. Men den har ju alltid funnits där ändå, berättat för mig konstant i 27 år att det enda värde jag har sitter i siffrorna på vågen. Och varje matbit jag tar ger mig värdet av människa i form av avsaknad av karaktär.
Flera år av terapi, ätstörningsbehandling och ändå fast här. Tills Skilla dog i bilolyckan, och jag köpte Lizzla en vecka senare helt med känslan av att: ”Ska jag överleva måste jag göra detta.” Jag har sagt det så många gånger att Skilla kom in i mitt liv för att lära mig leva, hon fick ut mig och fick mig att ta tag i ätstörningen på riktigt. Någon timme innan hon dog, hörde jag: ”Av jord är du kommen, av jord ska du åter bli” i mitt huvud. Jag förstod det inte då, men timmen efter var hon död. Hon var min ängel sänd ner på jorden för att hjälpa mig, hennes uppdrag var över och hon gav mig sin lillasyster Lizzla. Jag är helt övertygad om att det var så.
Med den saken i huvudet har jag nu valt livet. Det jag vill göra kommer det inte längre vara någon tvekan inför. Jag bokade in oss på valpkurs via Brukshundsklubben som igår hade sista träffen. Jag kommer fortsätta med vardagslydnad och sedan vidare på fler kurser.
Jag har anmält mig att gå Alphakurs på Lugnetkyrkan i september. Jag har sedan Skilla dog gått till en pastor i kyrkan som hjälpt mig i massor. Jag har tidigare aldrig varit till någon kyrka, men behövde verkligen göra detta. Pastorer arbetar med själavård som en sa till mig, och det är där jaf behöver vården. Tyvärr är jag ganska besviken på psykriatrin och ätstörningsbehandlingen efter de bara släpper en utan att ens inre fått läka.
Utöver detta har jag även ställt mig på väntelista för att börja rida. Ja du läste rätt! Jag har sedan barndomen önskat att jag kunde få rida, och nu har jag sökt plats på vuxengrupp för nybörjare!
Jag väljer att leva nu, tack Skilla för det. Du lyckades med ditt uppdrag att få mig ut i världen och våga göra saker! Våga lita på mig och mina drömmar. Tack även till lilla Lizzla som kom till mig för att sprida glädje!
Madeleine Stenberg 
