Visar: 11 - 20 av 40 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet Skilla vår mellanpudel

Mitt skaffa hund har fått min psykiska ohälsa bättre.

Efter många år med psykisk ohälsa blir det till slut som att det blir en del av ens liv. Jag har vant mig vid att må dåligt, att känna mig ledsen och nedstämd. Gå runt med en evig klump i magen och då panikångest. Någonstans så tänker man till sist att det är så här livet ska vara.

Därför är jag så himla glad över det faktum att jag sedan Skilla flyttade hit mår så mycket bättre. Jag säger inte att skaffa hund eller andra djur är svaret på att bli frisk från sin psykiska ohälsa men för mig har det hjälpt massor. Att ta dessa promenader med Skilla, att varje dag klappa på henne, leka och träna. Det får mitt mående på helt nya nivåer. Jag känner mig glad på ett plan jag inte gjort på många år!

Idag börjar jag mitt nya jobb, det känns konstigt att lämna William och Skilla hemma idag då semestern är slut. Men jag ser framemot alla kvällar, helger ocj lediga fredagar när vi kan umgås fritt igen. För livet känns bra just nu, bra på ett plan jag saknat i många år.

Ätstörningar Skilla vår mellanpudel

En förändring i ätstörningarna.

Imorse när jag tog min promenad med Skilla så började jag tänka på att vågen knappt använts sedan Skilla blev en del av familjen. Jag äter dessutom helt utan ångest, och promenaderna är helt för att det bara är skönt istället för tvångsmotion. Det är en märklig sak för en person som mig, jag är glad att gick på Dala ABC förra året så att jag fått upp regelbundenheten för det är verkligen nu det funkar.

Jag är van vid att svälta, hetsäta om vartannat. Men nu med Skilla så är allt annorlunda, hon plockar fram andra sidor hos mig. Visst jag tänker fortfarande vikt men det är en annan känsla jag kan ta bort den.

För er som inte lider av ätstörningar är det kanske svårt att förstå. Men för mig är det här ett stort steg, ett steg mot att bli frisk.

Ätstörningar Högkänslighet Läraryrket Specialpedagogprogrammet

Några rader till dig som sa: “Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”.

Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.

Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.

Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.

En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för “tiokamraterna“. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa “om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: “Det här berättar du inte för någon“. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.

Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: “Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.

När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: “Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.

Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.

Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!

Ätstörningar Högkänslighet

Förkylning, dödsångest & ätstörningar.

Det skrivna ordens makt, det är hit jag flytt när jag behövt få ur mig det som dränker mig på insidan. Det där förbjudna med att drunkna inombords, det där inga människor som aldrig upplevt ångest kan förstå. Mitt inre känsloliv, det där som inte riktigt kan hålla ihop. Det där som jag så många gånger skrivit om som det som gör mig svag och bräcklig. Ångesten, den som slår sönder mig från insidan och kväver mig och varje del av min kropp. Jag har så många gånger skrivit det, det finns inget starkt i mig bara massor med svaghet. Där är jag nu, som bräckligast och skörast.

Igår fick jag ont i halsen, idag har jag hosta. Normalt skulle jag gått till jobbet men alla vet vad som gäller nu. Vi ska vara hemma för den där sjukdomen på C som för två veckor sedan kändes så avlägsen nu är så galet nära. Människor bunkrar, vissa yrken ska se till att arbeta hemifrån. Andra yrken utsätter sig själv för smittan och mitt i det här finns människor som mig. Såna som är bräckliga och svaga, såna som inte nog med att man råkat bli förkyld också har dödsångest och helst av allt skulle vilja vakna upp ur en mardröm som är verklig.

Jag avundas alla som känner det där lugnet jag saknar. Jag avundas de människor som känner sig så lättsamma och helt utan oro. Jag avundas alla som inte lider av ångest i denna stund. Självklart reagerar min kropp som varje gång den utsätts för ångest, jag slutar systematiskt att äta. Eller jag känner ingen hunger. Jag tvingar i mig mat för att kroppen måste äta. Min kropp har behandlat personliga kriser förut, men aldrig en sådan kris som denna med en sjukdom som går genom världen.

Jag har förbjudit mig själv att se katastroffilmer och serier igenom livet eftersom det är just sådant som triggat mig. Nu sker katastrof på nära håll, och det triggar mig rejält. Självklart ska jag göra min plikt så som alla andra, så fort min förkylning är färdig ska jag jobba igen. Men min insida den säger så mycket annat, den liksom är livrädd. 2020 var året jag försökte tänka positivt inför, det var året när William slutar nian och jag skulle bli färdig specialpedagog. Det var året när jag skulle försöka se framåt igen, och släppa ångesten. Men den vinner alltid över mig ändå, ångesten. Stundtals funderar jag över hur det kommer sig? Hur kan ångesten alltid vinna? När kommer det där lugnet infinna sig hos mig också? Jag vill känna lugnet inombords och slippa oron.

Om ett år ser vi tillbaka på den här saken, hur tänker vi då? Hur blev allt? Ingen förutom framtiden vet. Jag tänker på framtiden, ge mig lugn framtiden för jag behöver det. Lugnet så jag kan andas, och inte ha panik.

Ätstörningar Porslin

Muminmugg – Snorkfröken 2020, och min kamp mot ätstörningen.

Förra veckan skrev jag att jag köpte en Muminmugg med Snorkfröken då jag insåg att den skulle försvinna. Det betydde istället att en helt ny mugg med Snorkfröken skulle komma och den köpte jag på Åhléns med ett presentkort. Först gillade jag den inte speciellt mycket, jag vet inte tyckte den kändes tråkig på grund av den lila färgen. Men när jag såg Snorkfröken i sin bikini i spegel fann jag en viss kärlek för den, kanske för att man någonstans själv tittar så på sig när man står i spegel. Den kändes fin på något sett, vem är man egentligen som har rätten att klanka ner på den kropp man har? En kropp som burit barn, en kropp som burit mig när mitt inre rasat! Nej fy jag har ingen rätt att göra så mot min kropp, den här muggen kanske blir den stöttepelare jag behöver i min kamp mot ätstörningarna.

Ätstörningar

En bild säger inte hela sanningen. Att leva med ätstörningar.

Det slog mig när jag gick igenom mina bilder i telefonen hur ofta jag ser mig själv med sådan elak blick. Jag dömer och klankar ner på mig själv, mobbar mig och min kropp. Ger den hårda ord och tänker tankar på hur jag borde svälta mig själv. Varje morgon går jag upp och tänker samma sak, jag borde leva på soppa. Inte äta något annat, dricka enbart vatten och helt ta bort bröd, kolhydrater, morötter, frukt och aldrig äta onyttigheter i form av socker. Fett borde plockas bort helt, kanske man kan leva på makrill?

En människa med sunt tänk sitter just nu och tänker ut diverse olika mat jag kan äta. Prova viktväktarna, prova LCHF, Cambridge funkade åt mig! Börja på gym! Allt detta tänker människor i all välmening men för mig, med min ätstörda hjärna blir det bara en trigger. En slags kamp om att svälta mig till bristningsgränsen.

Jag går varje dag minst 10000 steg, det är hölsosamt och bra. Problemet är att även den saken är en trigger för mig, någonstans vill jag bara ha mer. Söker kicken, jag tänker på hur jag efteråt ska lägga mig hungrig. Den där galet tillfredställande känslan av att inte ätit och känna magen kurra. Hur jag haft kontrollen nog att inte ätit något. Eller lyckan i att se något kilo försvinna från vågen.

Det gick så bra på behandlingen på Dala ABC, men sedan när alla runt mig pratar hälsa. Eller vilken form av mat man borde äta och undvika. Det är ett rent helvete bokstavligt talat för mig med ätstörningar. Att höra hur någon sprungit, eller diskuterar matens innehåll.

Jag vet inte vart det är meningen att min text ska landa. Kanske i ett försök för mig själv att väcka min egen acceptans för den sjukdom jag lever i. En sjukdom som kommit tillbaka mer och mer. Från att jag skötte frukost, mellanmål, lunch och middag samt kvällsmål till att helt börja skippa vissa måltider igen. Eller ställer mig tvångsmässigt på vågen och tvångsmässigt motionerar lite extra för att allt handlar om vikten igen. Förbannade ätstörning, när ska du släppa taget om mig? När ska du låta mig bli fri?!

Ätstörningar

Onsdagsmorgon och ätstörningstankar.

Så var det alltså onsdag då. Befinner mig fortfarande i sängen men ska alldeles strax gå upp. Känner mig svullen efter gårdagens matfest på studiedagen.

Det känns som att jag helt kom ur allt efter behandlingen. Det gick så bra när jag var på Dala ABC med regelbundenheten, men när jag släpptes fri kom allt tillbaka igen. Så här efteråt inser jag att 1 dag i veckan i 8 veckor förmodligen var fel behandlingsform för mina ätstörningar. De är helt klart tillbaka och har mig i sitt våld igen.

Jag försöker tro mig men det är absolut inte så lätt som det låter. Jag måste kämpa på, stundtals undrar jag dock om det är dags att skriva in mig igen. Jag får se, ger det till jullovet.

Ätstörningar

Att må dåligt på insidan & ha ätstörningar som vuxen.

Det finns regler på hur mycket du som människa får och bör dela med dig av i samhället. Det är någonstans helt okej att dela med sig av det lyckliga men sällan det olyckliga. Du får berätta om allt det där bra som hänt i ditt liv, men till en viss gräns förstås det får inte handla om regelrätt skryt men möts människor förväntas du framhäva hur glad du är och att allting är bra. De få människor som istället är ärliga skapar en viss form av obehag och sådant gillas inte för vi ska någonstans berätta det bra för att göra andra nöjda.

För mig medför detta att jag ständigt känner mig som en lögnare när jag automatiskt utan att tänka mig för svarar: “Det är bra” när någon frågar om allt är bra. Det är vad människan i form av mottagare vill höra, att allting bara är bra. Men det är sällan så att livet alltid är bra, jag kan må skit och ändå svara att allting är för förbaskat bra.

När jag var tonåring öppnade internet nya vägar i kommunikationen. Jag och de som var tonåringar när internet verkligen öppnades upp med Lunarstorm, Skunk, Playahead och liknade tjänster var de första ut att prata om vårat mående. Vi skrev i Dagböckerna på dessa sidor som skulle vara första steget mot bloggar om vårat mående. Vissa av oss, sådana som mig mådde skit och vågade för första gången tala om det istället för att som tidigare generationer lida i tystnad. Medan de vuxna då förfasades över att människor med ätstörningar, psykisk ohälsa eller andra likasinnade möttes helt öppet på nätet runt om i Sverige så fann vi en gemenskap vi finnas där för varandra, vi var inte längre ensamma.

Så har min blogg någonstans fortsatt, precis som den där fjortisen som satt på Skunk och Lunarstorm, har jag fortsatt skriva om att livet inte alltid är så ljust och perfekt som det gärna ska visas i det verkliga livet. Jag har lärt mig att mitt psykiska mående är något jag kommer få leva med, i en karusell som far upp och ner. Mina ätstörningar kan jag bli fri ifrån, bara jag fortsätter kämpa men de och mitt mående hänger samman.

Jag vet att många som läser här nog förfasas över min ärlighet i att våga skriva så öppet om mitt inre man får inte göra det, och speciellt inte som vuxen människa. Samtidigt är det så att det är i bloggen jag kan få ur mig min insida och släppa ut det jag inte kan berätta i den talande formen. Jag kan må skitdåligt här och det känns okej, jag slipper se människors obekväma blickar om jag tar upp mitt mående. Här får jag berätta med mina ord, och lämna allt för att känna mig gladare och lugnare efteråt. Jag skriver min historia här, mina tankar och mitt liv. Jag är en känslofylld människa. Högkänslig, ätstörd person som lider av posttraumatiskt stressyndrom, den människan behöver få ur sig orden för att fungera som en gladare människa i vardagen. Så jag får ut mig dem via det skrivna språket och mår bättre som person och individ under kuppen. På så vis blir jag en bra och glad person i vardagen, när jag får överlämna sorgen till internet för en stund.

Ätstörningar

Söndagstankar och ätstörningsproblematiken.

Det är söndag, jag har inte varit ut på någon promenad idag och igår var det heller ingen längre promenad. Ska ut och gå tipspromenad i Kniva senare och tänker att det då kommer ge mig promenad i alla fall. William ska laga köttbullar åt oss till kvällen så enligt mina beräkningar blir det nog i samband med att vi tar promenaden.

Jag pratade med dietisten i veckan. Hon tyckte att jag var stressad och måste tänka till kring kosten och motionen. Det är klart att det blir mer åt tvångsmotions för mig än enbart en skön stund för kroppen. Jag önskar någonstans att intag av mat kunde komma till ett lugn hos mig, men denna sommar har verkligen inte varit bra för mig. Jag har helt tappat rutinerna med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål med normal motion däremellan. Istället har jag frukost, kanske mellanmål och lunch, glömmer oftast mellanmålet och äter middag och kvällsmålet? Ja du, det är som bortblåst. Det handlar inte om att jag inte vill, utan mer att jag glömmer. Rutinerna är liksom sprängda, jag vet att när jag börjar jobba igen kommer det falla naturligt. Då kan jag lägga in mat efter rasterna och det blir lättare men nu, det går inte.

Det är ett evigt jobb, hur gör andra? Sitter rutiner för mat inne hos alla utom mig? Det känns så, det känns som att nästan alla har rutin och naturligt matbeteende. Jag känner ju inte ens mig hungrig på mellanmål om det nu inte är så att jag startat dagen med två timmars snabb promenad efter frukost men annars. Jag kan lätt vara utan middag, lika så känns det som att jag inte äter så sakta som jag borde. Jag är visserligen sist kvar med maten numera det var jag aldrig förut, men ändå det är svårt.

Antar att det här bidrar till att jag dimper i mitt humör också, känner mig inte helt på topp, jag hoppas det vänder snart.

Ätstörningar

Ätstörningar, när vet man att motionen är ett tvång?

Nu när jag börjat motionera, så kommer också mina osunda känslor som ett brev på posten. Det blir så svårt att verkligen veta när motionen är normal och onormal. Jag går över 10 kilometer varje morgon, och frukosten den bränner jag upp på den motionen. Problemet är dock att dagar som idag, när regnet öser ner får jag panik. För nu kan jag inte gå ut, det bidrar till ett dåligt samvete och där jag genast känner hur min ätstörning hugger tag i mig. Någonstans är det lika med motionen eftersom det triggar att promenera mera, jag älskar att se hur stegen ökar på stegräknaren och någonstans kunna tänka att det där har jag gått.

Jag är en allt eller inget person, det betyder att jag ger allt på något när jag vill. Men när det är något jag inte vill, finns det inget utrymme för saken. Är det svårt att förstå? Egentligen inte, jag tror det helt har med mina ätstörningar att göra. Antingen går jag helt in för att motionera, banta eller vad det nu må vara eller så hetsäter jag. En fördel med min behandling är att jag numera känner när det är stopp, det gjorde jag aldrig förut. Idag åt jag lite godis och så är det bra sen. Jag behöver inget mer och då är det också så, förut smällde jag med lätthet i mig godis men så är inte längre fallet.

Däremot har jag problem med frukosten och att veta hur jag ska hålla mig mätt på den. Det är nämligen så att nu med motionen så är jag så himla mycket hungrigare vid mellanmålen. Imorgon ska dietisten ringa mig och det blir bra, nu kan jag få hjälp med hur jag ska äta för att behålla energin. Det är just det här som är så svårt, att äta och få energi samtidigt som jag motionerar för välmående och hälsa.

Men när blir träningen osund? Är det när man känner som jag idag? När det är en besvikelse att regnet faller på morgonen. Jag vet inte, det är så himla svårt att till fullo veta.