Kategori: Författarens egna ord.

Lånad bild.

Det har väl inte undgått någon att Pippi Långstrump fyller 70 idag. När jag såg att sidan Friends på Facebook hyllade henne fick jag ont i magen. Nog för att denna barnboksfigur står för jämställdhet, hon står för styrka hos flickor och en egen vilja. Men hon är även en tjej som mobbar andra barn, som hånar och gör sig lustig på andra barn. Hon köper sina vänner, och är väldigt egoistisk. Ett typiskt exempel är när Pippi sitter med Tommy och Annika och en flicka kommer förbi och frågar efter sin pappa. Pippi börjar då fråga hur pappan ser ut, om han har långa öron och fortsätter sedan med dessa förlöjliganden över flickan som till sist går. Ser man detta ur flickans perspektiv kan man ju undra hur hon känner sig, där sitter Pippi en typisk ledare med två tysta barn bakom sig och har således en maktposition över flickan. Hon har fullt spelutrymme att mobba denna flicka, och ingen griper in. Att läsa Pippi som vuxen var ett uppvaknade, eftersom jag som barn inte alls såg sådant när jag var själv var barn. När jag ser på Pippi idag hade jag absolut inte velat leka med henne som barn, sådana kompisar minns man fortfarande med ett stick i magen. De där barnen som var utstuderat elaka, så fort man råkade bli fler än två. Jag hade heller inte velat att min son hade en vän som Pippi, för snäll är hon inte, och inte heller en bra kompis, och jag vill ha henne som rollfigur för mitt barn heller. 

Att såga Pippi Långstrump är nog något helt förbjudet. För visst är det roligt med en sådan stor barnbokskaraktär som nått ut i hela världen, och visst är boken normbrytande. Men att Pippi skulle vara en förebild när det kommer till att stå upp för andra, det har jag väldigt svårt att hålla med om. För även om hon är stark och inte slåss, så använder hon gärna sin styrka som även finns i talet genom att mobba helt oskyldiga barn.

Första älskade MAJ! Denna månad brukar betyda första riktiga värmen, några klänningsdagar, en del pollenallergi men även många glada människor, blommor överallt och nedräkning för barn till skolavslutningen. Jag gillar första maj, idag fyller Williams tremänning 11 år, så William ska dit på kalas. Vi sov hos Björn inatt eftersom William varit sjuk hela veckan och Björn också är dålig. 

Igår såg vi American Graffitti eller Sista natten med gänget, en sån där film som får mig extra peppad för sommaren och att se alla finbilar som åker runt.  

Jag har funderat kring detta ett tag, gällade mig själv som person. Jag har märkt att människor runt mig ofta påtalar att jag är så ambitiös. Det började nog när William föddes, jag satte upp målet att skapa en bra framtid för oss båda. Eller egentligen började den saken i samma stund som det stod klart för mig att jag skulle bli mamma, jag förstod att livet skulle förändras där och då med ett graviditetstest i handen. Jag kände hur mitt mående förändrades och hur jag sakta med säkert förändrades från en person till en annan. Lite som i Askungen när hon går ut med sin trasiga klänning och träffar fen som förvandlar henne under ett par timmar. Det där med förändrat liv och förändrad tid, hur man har en viss form av människor i sitt liv för att sedan sakta med säkert låta dem en, efter en försvinna ur sitt liv för båda personerna känner att en av oss är inte längre som vi var förut.
Jag tänker tillbaka på tiden när skolan var förknippad med strafftid och tråkigheter, en tid för att bli bedömd på saker som jag bara kände att det inte var någon idé att jag lärde mig. Hur jag som redan kände mig så korkad fick bevis där i skolan på att jag just var korkad. Jag såg ingen framtid för mig själv, jag såg inga mål. Hur ska man se ett mål i livet när allt i ens värld kretsar kring så mycket annat än det som för alla andra i samma ålder är viktigt? Medan mina vänner såg en framtid, var jag så upptagen med att tänka på hur jag såg ut. Kolla mig i spegeln, försöka nå midjan mellan tumme och långfinger. Försöka att undvika mat och få ångest när jag ätit av maten, att alltid känna blickarna på mig och min feta kropp. Att jag var underviktig spelade mig ingen roll eftersom min kropp var det enda som betydde något för mig. Då var det enklare att skolka och slippa tänka, eller gå till skolan och komma på lektionerna men ändå inte riktigt medverka ändå.

Men att då vara där och då, att hoppa av gymnasiet och sedan 1 år och 3 månader senare vara gravid var min räddning. Jag fick ett annat fokus i livet, och jag ville något. Jag behövde en livlina och det var William, min nästa sak var studierna. Om en bara gymnasiestudier i cirka 2 år, så var dem så höjande för mig. Jag förstod aldrig att jag kunde få VG och när jag fick VG trodde jag nog många gånger att det var menat som ett skämt. När jag kom in på högskolan hade jag nog samma känsla, trots min examen kan jag stundvis inte förstå att jag fixade den? När folk säger till mig ”men du är så ambitiös, sänk ribban” så förstår jag inte vad dem menar. För någonstans inom mig finns ju den där människan, som inte riktigt tror på sig själv och sin förmåga. Jag undrar ibland är hon, den lilla människan därinne ska förstå att hon är lika bra som alla andra. Jag märker att det är som två personer inuti mig, nu låter jag nog lite schitzofren men det jag menar är att en person är fortfarande den osäkra och den andra som växer för varje dag är den starka. Den jag helst skulle vilja vara, jag kommer aldrig känna mig ambitiös däremot intresserad av kunskap. Jag vill lära mig saker, kanske är det så att min hjärna som varit så focuserad på vikt och att tänka att den varit sämre än alla andra i så många år, nu lägger fokus på att ta in all den kunskap den behövde ta in redan som barn. Jag tror det ibland, jag tror att min hjärna jobbar på nu för att ta in allt de, den en gång förlorat. Jag tror att tillfredställelsen jag känner med livet nu, är sådan som andra känner när de är barn och tonåringar. Jag vet ålderspaniken många i min ålder har, och jag känner den inte. Kanske är det för min hjärna fokuserade på sådant förut, när andra var mitt i livet?

Just idag kändes det bra att skriva igen, skriva på något jag tänkt på men inte orkat lägga tid på att benämna på länge. Jag känner hur en tyngd av lättnad släpps ner från mina axlar, hur mina lungor tar in luft och släpper ut allt jag tänkt genom mina närborrar. En befriande känsla lämnar mitt huvud, jag andas och jag kan äntligen släppa en tanke från huvudet.

Sov oroligt inatt, drömde att jag missade bussen till jobbet och att jag skulle gå upp och inte kunde vakna. Såna där nätter är inte alls roliga, som tur var vaknade jag på morgonen och jag hann med bussen trots drömmarna. Sen kanske jag borde berätta att det är så himlans mycket enklare att gå ut på morgonen nu när solen lyser och det inte är svart som natten. Denna dag har verkligen swishat förbi, det var jobb och matematiklyftet och när jag kom hem somnade jag 20 minuter på soffan innan jag begav mig mot Maxi för att handla. Vi åt middag efter Björns träning och sedan kikade jag och Björn på New girl innan han åkte hem.

Jag har läst Harry Potter och hemligheternas kammare för William och pratat med en kompis. Efteråt så såg jag på Finding Carter och nu sitter jag här.

Jag funderar en del kring detta med bloggandet, det är snart elva år sedan som jag startade vad som nu är denna blogg. Allt finns samlat här från graviditet, småbarnsliv, vuxengymnasium och högskola, mina första år som lärare och skolbarnliv. Nu skriver jag även en del om doulautbildningen. Men förr kände jag mig mer fri med mitt skrivande, nu känner jag inte på samma vis längre. Jag skriver här för att minnas saker och påminnas om livet, det betyder att jag faktiskt är ärlig med mina tankar och mina upplevelser. Jag delger mitt liv och skriver inte en akademisk uppsats i mina tankar. Jag skriver om mina upplevelser och hur jag ser på livet, det betyder således att de jag skriver är mitt och jag faktiskt inte begär att andra ska tycka och tänka som jag, men jag vill kunna ha mina upplevelser ifred utan att människor sa ifrågasätta mina upplevelser av livet. Jag är ärlig i livet, jag vill inte bara skriva det som passar andra eller skriva akademiska uppsatser här, det här är min dagbok min ventil från alla intryck jag dagligen får och måste ventilera och det är skönt att få spy på allt ibland, vara glad ibland och bara tycka och tänka. För jag vet att ens tyckande och tänkande inte är accepterat i samhället och då måste man väl få uttrycka sina upplevelser någonstans utan att behöva bli ifrågsatt på alla platser, utan man måste få spy ur sig sina tankar på platser utan att behöva krävas ett svar på saker man känner och det gör jag här. I min dagbok, mina dagars text som jag läser om då och då.