Kategori: Författarens egna ord.

Min väninna kom nyss förbi och berättade om att hennes åttaåriga son blivit helt förtvivlad idag på Willys då han fått se denna tidning i ögonhöjd vid tidningsstället. Justin Beiber och någon annan karl suger på en strippas bröst. Min väninnas son mår jättedåligt av saken och jag förstår honom! När går gränsen för snusk egentligen?! Snuskhyllan ligger alltid högst upp på tidningsställen men det är okej att ha såna här bilder på löpet och första sidan långt nere?! Hur som helst hade min väninna vänligt sagt till kassapersonalen att hennes son blev illa berörd av bilden, varav hon i kassan ovänligt säger ”men det där var väl inte så farligt?!” Öh?! Vad är se för ett svar? Det kanske inte är de för henne, men för ett åttaårigt barn är det både äckligt och chockerande! Ännu värre är det när Justin är idolen i barnets liv.
Behöver verkligen allt vara på framsidan?! Jag undrar också om man fått höra samma kommentar om det varit en ammande kvinna som var på framsidan?! Då hade det förmodligen varit väldigt provocerande och äckligt… Men vuxenbilder det är ju okej i vårt sexistiska samhälle.

Jag har så länge jag kan minnas alltid gått min egen väg. Har jag känt något har jag litat på den saken. Jag har aldrig varit rädd för att göra sånt andra upplever som konstigt utan jag har trott att detta är nog helt okej. När jag skaffade menskopp 2005 blev folk runt mig ganska bestörta, äcklade, och intresserade. Varje gång jag förde menskopp på tal rynkade folk sina pannor och gav ifrån sig ett yuii. Jag själva var så grymt nöjd med min kopp att jag inte kunde greppa hur jag missat denna fantastiska uppfinning.
Med åren har menskopp blivit mer och mer populärt och idag reagerar inte folk längre, alla känner ju någon som använder den. Nio år fyller då min menskopp i år och är forfarande i samma skick som när jag köpte den. Tänk alla pengar jag sparat, och all miljö jag hjälpt på vägen.

Så det andra, som mamma har jag lyssnat på mig själv och den inre röst som talat till mig. Jag har gjort misstag och det ser jag som normalt, ingen människa är perfekt! Jag är inte perfekt! Jag har dock alltid tillåtit William komma till min säng eller erbjudit min säng. Han kommer trots att han är inne på sitt tionde år fortfarande över till mig på natten i bland när han drömt något. Jag skulle aldrig neka honom att komma över till mig på natten, jag har hellre ett tryggt och sovande barn bredvid mig än att leva med samvetet av ett barn som är otrygg, rädd och ensam i sin säng. Han sover även hos mig när han är sjuk. Det är självklart, jag vill ha honom nära så jag lätt kan ta upp hinken han kan kräkas i, eller höra hans andetag när han andas som förkyld. För inte så många år sedan sov alla i familjerna i samma rum och säng och ingen någonsin ifrågasatte saken. Idag blir man ifrågasatt och ska nästan skämmas för att man låter sitt ”så stora barn” sova i sin säng. Folk envisas med att påtala att han kommer aldrig sluta sova där, och jag bara ler. För jag har aldrig hört om en 15-20åring som forfarande sover i sina föräldrars säng…

Jag lyssnar på mig själv och vad jag tror på.
Jag ECade William omedvetet som bebis stundvis, jag visste inte att det hade ett namn att kommunicera med sitt barn. Jag har fortsatt kommunicera, när hans kroppsspråk säger lämna mig ifred gör jag det, när han kroppsspråk talar för en kram så får han en.
Vi talar till varandra genom ord och handling, jag litar på mig själv.

Så nu sedan över 7 månader tittar jag inte håret med schampo. Sedan lite mer en än vecka har jag bara tvättat håret 2 gånger och kämpar på lite till.

Jag byter ut plast mot trä, metall och glas.

Jag inte äter inte preventivmedel för jag är rädd för dess biverkningar och tror på att min kropp kan tala med mig bättre om jag har kontroll över själv.

Jag lever på tron om vad som är bra för mig och oss. Jag kanske är konstig, Jag gör inte som alla andra. Men jag är jag, den som följer min inre röst.

Vi blir kvar hos Björn inatt. Har nyss sett på melodifestivalen och gillade flera av bidragen. Blev första titten för min del, förr följde jag melodifestivalen nu tittar jag när William vill titta. Såg ni?

Befinner mig hemma hos Björn.
Vi gick hit och här kommer det bjudas på middag. Det doftar gott från köket och maten ska bli en överraskning. Jag är nyfiken och hungrig, jag ligger på Björns säng och William ser någon film på kanal 5. Här är det lugnt och skönt, jag har roat mig med att göra tusen saker idag. Hämtar linser, städat, sett The vampire dairies och The fosters. Varje gång jag ser The fosters blir jag sugen på att göra det lilla och ta in ett fosterbarn. Men boendet i en trea känns inte som ett optimalt alternativ för en sådan sak.

En annan sak jag tänkte på idag är att göra det lilla för att göra någon annan lycklig. Jag mötte en dam som skulle slänga soporna samtidigt som jag idag, det var halt och jag erbjöd mig att slänga hennes sopor. Hon blev så glad och tackade flera gånger. Damen var 92 år fick jag veta. Den lilla pratstunden avslutades med en leende dam och en leende jag.
Varje dag försöker jag att tänka på att göra något för någon annan. Imorgon kan det ju vara jag som behöver samma hjälp.

Funderingar kring drömmar och förändringar. Ju äldre jag blir ju mer längtar min själ efter lugnet, för en vecka sedan vid frukostbordet talade jag med William om min just nu livsdröm. Den går inte att uppnå men jag hade ändå velat ha den. Jag skulle vilja flytta ut till en stuga i skogen med närheten till en sjö, en bit ifrån människor och massa ljud. Skaffa mig höns som skulle få gå fritt utomhus uppfödda på bra föda utan gifter, jag vill kunna vandra lätt till sjön där vi kunde bada på sommaren utan att störas av andra. Jag skulle vilja ha kanske en hund eller två, och en katt som skulle få vandra runt själv på gården. Utanför vårt lilla hus skulle det alltid finnas ett par stövlar som man lätt kunde hoppa i för att vandra genom det fuktigt gräset som uppstår på våren och sommaren. Lukten av sommarens blommor skulle passera min näsa, och daggen skulle fylla mig med ro, ljudet från nyvakna fåglar skulle finna min själ med stillhet och jag skulle få njuta. En värld där vi kunde plocka bären från den öppna naturen, och odla våra egna grödor ett drömmars paradis.

Jag längtar ofta till en sån plats där jag kan få leva i ett med naturen, en värld där jag skulle vara utan min allergi och astma där jag kunde få leva precis som jag vill. Kunna hänga våra kläder ute på tork i sommarens härliga solväder. Men jag vet att detta inte är någon dröm som kommer ske. För jag är allergisk, jag kan inte ha djur eller hänga vår tvätt på tork, färska blommor fungerar inte i vårat hem och skogen skulle göra mig kroniskt sjuk. Men att drömma är att leva och i min fantasi är vi där, i min fantasi går vi runt i varsina stövlar, kollar på våra höns och klappar vår hund och katt för i fantasin kan man leva en stund utan realism.

Bild från sommaren 2013, när vi plockade hjorton.

Denna dag gick fort, det känns som den kom lika fort som den försvann. Bussen var tio minuter för sen hem så jag kom inte hem förrän 17:oo idag, Björn kom hit strax efter så då åkte vi ner på stan och åt pizza. Jag var vrålhungrig så orkade inte laga någon middag idag. Jag och William delade på pizzan så egentligen känns det som en okej mat ändå.

Nu ska jag se lite Revenge innan jag går och lägger mig.

Kände att jag kanske skulle skriva något innan jag slår igen mina ögon för att sova.
Helgerna går för fort! De går definitivt för fort på vintern eftersom jag ogärna går ut då, jag går endast nödvändiga sträckor som idag till Maxi. Annars håller jag mig instängd så gott det går för att slippa kylan. Jag och kyla är inte bra vänner. Jag låter dock er andra uppskatta vintern och njuta, men jag personligen genomlider denna årstid för att jag vet att det snart är vår och sommar igen. Bästaste årstiderna! Så fantastiskt när man kan ligga ute och höra fåglarna och ljudet av glada människor. Lukten av grillat och dofterna från blommor! Då lever jag, sommaren min årstid!

Alla är vi olika, vissa föredrar vintern och andra föredrar våren. Några föredrar hösten och andra som jag sommaren. Vissa föredrar alla och somliga ingen alls, vi är olika och måste få vara det. Folk blir så sura när människor ”klagar” på kylan. Men låt folk få klaga, alla tycker inte om allt. Olikheter, det är de som gör oss unika. Unika och egna, oss själva. Vissa menar att folks ”gnäll” på kylan tar deras energi, men varför? Om man är glad över sin kyla och vinter borde man väl inte störas av att någon annan inte är det? Människor ta vara på sig själva mer och strunta i vad andra känner, tycker och tänker och istället vara glad för de man själv gillar.

William på Källslätten i somras.

Iskallt ute och nu blir man tvungen att stå ut med kylan ett bra tag. Okej att det är vinter men varför måste det alltid vara så kallt?! Jag gillar inte kyla, jag föredrar värme så ibland funderar jag på hur jag kunde födas på denna plats där det är mer kallt än varmt?!