Kategori: Författarens egna ord.

Den här lördagen gick fort och intensivt. Jag startade morgonen med att slinta med osthyveln och skar av huden. Gjorde skitont så har bränt som eld hela dagen.

William åkte på kalas en sväng och jag följde med Björn ut till Kniva där vi hälsade på Björns mormor en sväng. Björns mamma och hennes karl kom dit efter en stund. Hälsade på alla Björns mormors katter och då framför allt Harry som är Williams.

Efteråt åkte vi till Björn och sedan hämtad vi upp William igen, kom hem och gick sedan upp till grannarna som bjöd på fika i form av hemmagjorda och helt fantastiskt goda SEMLOR! Det blev trevligt sällskap och prat en stund.

Jag tänkte precis på vilken tur jag har som bor i detta fantastiska hyreshus där vi grannar hälsar på varandra, vi öppnar dörrar och småpratar. Här i huset har vi bra gemenskap och ser varandra. Vi frågar hur vi mår och är ärliga i svaren. Saknas de något i hemmet är det självklart att vi grannar lånar ut till varandra, om det så är tennstickor eller ett paket jäst. Här känner man sig välkommen och jag känner mig lyckligt lottad som bor här.

Idag har jag varit rejält trött och det har inte blivit bättre under dagen. Råkade nyss somna framför tvn och kommer strax bege mig mot sängen igen, ser framemot att få krama kudden och sova en lång och skön nattsömn.

Förutom min trötthet har jag även känt att mitt tålamod brustit gentemot vissa personer, varför anser vissa att de har all rätt i världen att gå runt och ge syrliga kommentarer åt andra och bokstavligt talat attackera folk. Eller ännu värre skrika och bete sig förbannat illa när man själv bara försöker vara vänlig. Ännu värre är när såna här människor väljer att tillrättavisa en som ett barn inför andra människor och sedan tror att de på något vis har all rätt att bete sig hur som helst. Känner sig personen träffad så skiter jag blanka fan i saken nu för jag exploderar snart, efter några veckor när saker och ting fungerat riktigt bra så känner jag samma jävla down känsla som jag kände i somras. Risken är stor att jag snart säger något oväntat och rent av elakt till den här personen i fråga och när jag väl bli arg är jag inte rolig att ha och göra med. TYVÄRR! Jag kan bita ihop och hålla mig, möta människors olikheter med respekt men när jag blir behandlad utan respekt tillbaka tillräckligt många gånger så spricker även jag. Fy fan vad jag hatar såna människor!

Lär sluta tänka på de där energitjuvarna och tänka på de positiva med lov snart, lov och ledighet. De kanske tar bort tankarna från energitjuvar för en stund.

Woho! Så var det fredag och jag börjar sakta räkna ner för ledighet. Känns fantastiskt med denna jul, ska verkligen bara njuta denna jul. Ändå är jag ingen direkt julmänniska. Jag brukar ofta förbryllas över att, jaha var det slut nu? Och så får jag någon konstig känsla i magen. Jag försöker minnas när den känslan började infalla men jag minns det inte. Jag minns att som liten så pirrade det i magen varje julafton och lyckan varade i flera dagar innan och efteråt. Men vad hände sen? Varför ändrades den känslan till en mer klump i magen där jag känner mig kluven i två?
När jag tänker på saken känner jag på samma vis vid alla högtider och födelsedagar. En klump i magen, som det saknas något men vad?

Dricker en kopp te och tittar på Revenge.