Kategori: Författarens egna ord.

I nyaste numret av mama finns denna bild/artikel. Själva artikeln får vara ett eget kapitel men bilden är fruktansvärd! Jag blir allvarligt riktigt ledsen när jag ser hur den lilla bebisen skriker på ryggen av mannen. Ser barnet nöjt och glatt ut? Ser barnet tryggt ut? Barnet ser dessutom inte ut som att h*n sitter speciellt bekvämt utan är alldeles stel. Vad ville mama med denna bild? Jag läser tidningen mama för det är den enda tidningen som skriver om tweenies, men sånt här gör mig verkligen inte speciellt imponerad av tidningen. Jag har aldrig förstått varför man ska fota gråtande bebisar/barn. Det är ju vid gråt de behöver trygghet och kärlek som mest.

Ligger här i morgontimmarna och grubblar. Solen lyser och idag är det cruising här i stan. Då luktar det av bilar, glada människor ler, öronen fylls av brummande. Det är alltså lite folkfest under några timmar. Vid sådana fall så kommer även moralens kråksång fram från de människor som besatt valt att ogilla allt som har med ett visst ämne att göra, och det var såna jag tänkte skriva om just nu. Såna jag tänker på!

Ibland får jag intrycket av att när människor väljer en viss väg i livet, kanske en väg utan alkohol som första exempel. Så känns det som dessa människor gärna vill trycka till vanliga medelmåttiga alkoholanvändare med en antydan om att alla som tar någon öl ett par gånger om året är alkoholister. Man vill då gärna tala om för människorna att, jaaaag dricker då minsann inte och ni som gör det utsätter era barn för lidande, dessutom
finns det inget som heter dricka med motta. Här vill jag poängtera en sak! JA! Blir du full, odräglig och dryg med dina barn hemma så utsätter du dina barn för onödigt lidande och att igen kan dricka med motta är inte helt sant! Sen får mottagaren av dessa ord uttryckligen höra att du din alkoholiserade jävel, du är alkoholist som skadar dina barn varje gång du tar dig ett glas vin. För mig är alkoholister inte desamma som den mängd människor som tar sig ett glas vin i soffan, med nära och kära till en film. Alkoholist är du när ditt glas vin blir en flaska eller mer per dag och du MÅSTE ha ditt vin, du måste bli full av diverse olika anledningar. Men om du dricker några glas vin så är du inte en alkoholiserade barnmisshandlade. Det är skillnad på folk och folk, vissa klarar mer och blir helt enkelt inte berusade av den där ölen, den är som en läsk för vissa, medan samma öl påverkar en annan person, och DÅ vet man med erfarenhet när just sin egen gräns går. Jag har aldrig varit berusad inför William och det kommer aldrig hända. Han förtjänar inte sånt, men jag har druckit öl inför honom, vin och någon drink för jag har kontroll, jag har tillräckligt med erfarenhet för att kunna skilja, en drink från en redig jävla praktfylla! De flesta vet faktiskt sin gräns, och de flesta vet om de klarar en eller fyra öl utan att bli berusade.

Sen har vi min absoluta stör replik; jag kan ha kul utan alkohol, så kommer det där tillgjorda leendet upp på den som sagt det, och man själv slungas tillbaka till tiden när mallgrodan i sandlådan skröt om att h*n minsann fått den dyraste leksaken. Den där känslan som får en att känna att, varför i helvete är jag vuxen idag och inte bara kan ta en hinkjävel och sopa i huvudet på denna jävla översittare?!
Nä istället står man där som ett jävla ufo och köper de mallgrodan sagt. Grejen är den att jag kan också ha förbannat kul utan alkohol! Jag brukar kunna vara chaufför ibland, och 99% av min tid är jag utan alkohol per år, då skrattar jag och har skitkul. MEN jag kan även ha skitkul med alkohol, jag kan ta mig vinet och dricka det med samma tillfredsställelse som någon äter choklad. Vem skulle säga till någon annan, jag kan ha kul utan choklad? Förmodligen ingen…

Det finns även något fint i att som förälder säga att; jag har tröttnat på att gå ut och göra saker (Observera inte enbart menar alkohol här). Jag är lite så själv, det är jag äckligt medveten om. Fast bakom min lögn i att jag tröttnat på att göra saker ligger snarare att jag inte ORKAR göra saker. Klockan 22:00 på kvällen är jag den döde istället för den levande. De betyder således att bion med kompisen skulle resultera i att jag somnar, gymmet på kvällen skulle få mig att gäspa och festen känns som ett jävla långt hån. För ska jag vara uppe till 02:00 minst kommer jag vara en zombie i realtid hela dagen efter. Det handlar alltså lite mer om, att lögnen i att man inte tröttnat, vuxit ifrån med mera är en brist på att man själv inte vill offra dagen efter till sömn. I mitt fall
så hatar jag att ha missbrukat en heldag i sängen när helgen enbart har två dagar. Så lögnen, är min lögn för att slippa förödmjukelsen i att framstå som den trötte pensionären… Och jag är trött! Jag har varit trött sen jag var fjorton!
Jag är en förbannat tråkig människa bara, som stör mig på moralister som älskar att klanka ner på de stackare som inte väljer den väg man själv valt.
Är det inte en moralist som anser att smala människor är si eller så, är det en annan som tror att alla tjocka lever på pizzor och har hundra olika svar på hur enkelt sen smala skulle kunna gå upp i vikt och den tjocka gå ner för i huvudet på moralister så finns bara ett svar; Jag och mitt eget, jag har rätt och alla andra har fel! Jag är felfri och perfekt. Mitt kall i livet är att berätta för alla hur dåliga de är och trycka till, så alla förstår hur fantastiskt just jag är.

Jag avskyr moralister! De ger mig psykiskklåda. Det är skillnad på att veta saker och vara en godlyssnare, som försöker förstå och ändå ha sin åsikt. Mot att vara en moralist som anser att sin egen åsikt är den enda rätta och alla andra har fel och de har jag rätt att berätta. En moralist vill heller inte lära sig av någon annan, de sitter inne på alla svaren. Medan vetaren vet saker men hela tiden vill lära sig något nytt. Vetare föredrar jag, moralister har aldrig haft en plats att hämta i mitt liv. De skyr jag som pesten en bit bort från min kropp.

Morgonens tankar, förmiddagsfunderingar.

Efter en stund ute på balkongen så flög tankarna genom mitt huvud, tankar om hur andra så gärna vill förklara för någon annan hur de bör leva sina liv.

Strax efter jag hoppat av gymnasiet, så jag var arton år. Umgicks min kompis med en tjej som dikterade för min vän att ”det är klart du vill resa, DE vill ju alla.” Min vän däremot hade inte alls såna drömmar, hennes mål var att köpa en raggarbil och hade inga större drömmar om att dra utomlands. Detta förstod inte denna kompis, varav min vän var rejält förbannad när hon ringde mig för hon kände att hon hade väl all rätt i världen att INTE vilja resa och se sig omkring. Jag höll med.
Vem bestämmer andras mål? Idag ska man vara så perfekt, jag vet inte om det kanske varit så för alla under perioder i livet? Men det känns så himla fel med alla perfekta middagar, perfekta trädgårdar, perfekta hem och perfekta föräldrar, perfekt välutbildade människor, eller människor med pengar att strö för vinden.
Perfektion, ett liv i perfektion innebär att du ska ha gjort allt efter en slags loggbok där du som människa aldrig brutit från mallen du är perfekt och för sjutton var inte så typiskt svenskt lagom. Sträva efter toppen, fyll i checklistan och uppfyll den. Bryt inte av, var inte en outsider!

Jag är alltid en outsider, jag är aldrig den där perfekta människan som gör allt i perfektion. Jag är lagom, jag har följt mitt hjärta och det gör att människor väldigt lätt ser mig som lite smått obehaglig och svår att ta på. Jag var deprimerad, jag har hoppat av gymnasiet, jag har inte rest och aldrig haft de stora intresset. Jag drog aldrig till en party Ö och söp skallen i bitar. Jag har aldrig rest med en Finlandsbåt och haft sex med en okänd snubbe med drinkar som farit runt i takt med musiken. Under den här perioden när andra så stort skulle leva livet och testa ungdomen, istället blev jag gravid och blev ensamstående mamma som tjugoåring, något som kändes rätt för mig men som var så fel för andra. Jag pluggade in gymnasiet på vuxenutbildning som enligt samhället är sånt jävla BIG NO, NO, för man ska ju tagit studenten med gymnasieelever. Istället tog jag min ”student” som tjugotreåring och fortsatte till högskolan direkt efteråt vilket även de var så fel. För inte kan man väl ändå plugga som ensamstående, med en treåring på högskolan?! Ännu mer fel blev det ju att följa hjärtat och ha sitt barn hemma medan man pluggade för att jag ansåg att barn inte alls behöver förskolan i alla fall inte innan två och ett halvt års ålder om man som förälder ändå är hemma. Jag njöt och bevarade tiden som förälder, den korta tid man får med sitt barn är den dyrbaraste stunden i mitt liv.
Så börjar man jobba och väljer att jobba deltid istället för heltid, och att det sticker så i ögonen på andra för det är fel! En ensamstående mamma SKA inte jobba deltid, hon ska jobba heltid och klaga över hur jobbigt det är med ekonomin och vara trött och sliten. Det är även helt okej anser vissa att ifrågasätta varför jag inte festar så ofta, varför de inte ser mig dansandes på borden som andra singelmorsor för så ska ju vi göra, vi outsiders! Men så gör jag inte så, utan istället så är jag en typisk hemmamorsa som ligger hemma och glor på tv-serier och ser det som lyx på helgen. Som varje vaken stund tänker på mitt barn och som ibland inser att jag blivit vuxen tillsammans med mitt barn.Vi liksom växer upp tillsammans jag och han som en fin person sa till mig i veckan. Visst är det så, jag är en outsider i dessa fina perfekta liv runt mig. Men den outsidern jag är vet att lagom någonstans är bäst, för jag strävar inte efter ett liv i perfektion. Jag strävar efter mitt liv i en oas av frihet.