Haha det sägs ju att småbarn roar sig lätt, till er upplysning de gör vuxna barn med!

Lite gladpack och wow mamman har sjukt roligt!

Av med plasten men bilden blev kul den också.

Håller på att städa. Skrev ju det redan igår nu typ flyttstädar jag sånt tar tid. Alltså jag städar ju varje dag men 1 gång i månaden riktigt grovstädar jag så skönt att se dammet som ryker här hemma. Ska strax dammsuga också sen städa toaletten och slänga toaborstar dags är det också, jag försöker byta sånt OFTA. Så jävla äckligt med toaborstar. 1 gång i månaden bör man ju byta sånt i alla fall. Inspriderad av Lisa så kom jag på detta. Usch, hatar toabostar. Finns det seriöst något som är så vidigt?

Nä nu ska jag fortsätta att städa. Vad sysslar ni med?

(Hittade detta och det stämde så sjukt bra in på min personlighet att jag måste ge er chansen att läsa. Ni som känner mig känner nog igen detta en hel del.)

Vattumannen är ofta före sin tid och väljer att gå sina egna vägar. En egensinnig nytänkare som eftersträvar frihet och oberoende. Vattumannen är självständig och har ett stort frihetsbehov. Vattumannen ogillar inblandning från andra. Lyssnar gärna på råd, men gör i slutändan allting på sitt speciella sätt. Ofta mot strömmen, djärv, företagsam och idérik.

Vattumannen är en stor humanist som gärna engagerar sig i sociala frågor. En vid och framförallt brokig bekantskapskrets är kännetecknande. Vattumannen blir lätt uttråkad av det vanliga, monotona vardagslivet. Den som är präglad av detta lufttecken föredrar omväxling och har en dragning till udda, kreativa människor som har förmåga att leva efter sina egna normer.

Vattumannen har ofta annorlunda intressen och okonventionella åsikter och kan vara bestämd och oberäknelig. Vattumannen följer sina impulser och kan upplevas en smula nyckfull och rastlös. Många upprorsmakare, rebeller och trendsättare är präglade av detta tecken. En djärv och företagsam läggning är kännetecknande.

Planeten Uranus är tecknets härskare. Den enda planet i solsystemet som inte följer ett givet mönster utan har sina egna astronomiska regler! Det oväntade, originella sättet att förhålla sig till omvärlden är kännetecknande för Vattumannen. Envis och bestämd, hopplös att påverka och styra, men härligt uppfriskande med sin ungdomliga rebellanda och företagsamhet!

Tänkte slänga in mitt sista inlägg för idag. Hade tänkt jobba imorgon men bestämde mig för att jag tar och pluggar istället, behöver det samt att det är skönt när det är klart så kan man ha myshelg i helgen.

Haha jag och Lisa gick till Clas Olsson idag, hittade världens roligaste lilla duschslang. Jag skrattade som fan typiskt min humor. Kommer väl nån humorbefriad tråkmåns och skriver ”JAG hade sån på BB och dom var jätte bra.” För allas information de hade jag med. MEN HUMOR är det ändå. HAHA

HAHA läs namnet XD

HAHA för intimvård. Så jävla roligt XD

Jag gick hem från sonens förskola i morse och tänkte, jag är ju ensamstående. Alltså jag har lite kluvna tankar inför ensamstående. Ensamstående för mig är en kvinna som bråkar med sitt barns andra förälder, eller en person som har en frånvarande förälder (död eller helt enkelt okontaktbar) men ensamstående står för att man bor själv, tar hand om sitt barn själv? Hur som helst jag är ENSAMSTÅENDE, men sen en del av mig känner inte att jag kan identifiera mig med alla ensamstående mödrar (är ju kvinna, så är inget konstigt med ensamstående fäder men jag är ingen karl så därför är jag heller ingen FÄDER) jag har ända sen William föddes hade en pappa där som ställt upp för honom. En pappa som kommit hit och hälsat på och varit med mig. Vi har lagat mat ihop och umgåts som VÄNNER. Men vi är inte sambos och heller inte tillsammans och han bor inte här, han bor hos sig, så därför är jag ensamstående mamma. Men jag har ju stödet av en pappa som finns där och som hjälpt mig om jag behövt åka och handla till exempel. Eller ställt upp dom få gånger William varit sjuk och jag behövt göra tentor eller liknade. Så helt ensamstående är jag ju inte. Ensamboende och ensam utan karl men jag är inte en av alla dom mammor och pappor som har ett ensamstående liv på riktigt.

Fast å andra sida kanske det inte är så konstigt att jag har dessa tankar, jag ser dock inget konstigt med detta jag har jag ju själv valt detta och det känns som det som är det bästa allternativet så länge, min psykolog som jag gick till två gånger på grund av min utbrändhet sa att mitt sätt att välja var jätte bra och hon imponerades av att en förälder framför allt på grund av min ålder kan välja att leva helt oegoistiskt och sätta sitt barns behov före sina egna. Inom hennes jobb sa hon att så fort det kom föräldrar som fått barn i tjugoårsåldern eller yngre ofta talade om hur som ångrade sina val, att dom hade velat hinna med att göra fler saker i livet och att dom på grund av pappan eller mamman till barnen kände sig instängda för dom kunde göra saker ibland men inte andra.
Jag kanske var lite annorlunda när jag skaffade barn också, jag visste när jag fick det där plusset att mitt liv förändrades just den stunden. Trots att jag inte ens hade kunnat se mig själv som mamma. Jag var allt annat en lämplig att bli förälder när jag stod där gråtandes med mitt gravtest som jag tappade i snön ute på min balkong samtidigt som jag skrek i panik jag är med barn, HERRE GUD. När jag ringde mamma och grät livrädd och ”MAMMA mitt liv är slut nu, ALLA kommer hata mig” . Jag kände mig så sjukt liten, men ändå visste jag att från och med den stunden får jag inte längre göra egoistiska beslut, från och med den stunden jag valde att bli mamma visste jag att NU är det dags att sluta vara deppad. Nu är det dags att ge mitt barn en bra uppväxt. Jag födde min son, sökte skola på en gång för att få pengar och kunna ge mitt barn det bästa, han skulle inte behöva växa upp med en mamma utan jobb och utan gymnasiekompitens. Varje dag när jag tycker skolan är tuff ser jag in i hans ögon och vet att jag gjort rätt. Som förälder oavsett ålder måste man ALLTID tänka på sitt barns bästa först. Jag antar att vissa barns bästa är två föräldrar som inte pratar med varandra, men oftast tror jag att det bästa är två föräldrar som håller sams. Jag säger inte att andra ska välja samma sätt som vi gjort. Det funkar inte för alla, dessutom var vår förutsättning på ett helt annat sätt en för andra. Vi fick lära känna varandra med barn, för visst vi hade umgåts med varandra i 4 mån men på fyra månader lär man inte känna någon. Vi har nästan bara varit föräldrar med varandra, därför funkar det här för oss. Men det funkar inte för alla, men hur man än gör när man går isär eller väljer att leva på olika sidor och låta barnet sitta i mellan måste man alltid stanna upp och tänka. VEMS rätt är detta? Är det rättvist att låta barnet stå mitt i mellan oss när vi drar i barnet och skriker åt varandra? Är det rätt att vägra prata med den andra föräldern? Är det rätt att berätta för sitt barn vilken skitstövel till pappa eller idiot till mamma barnet har? Är det rätt av en förälder att säga med nedlåtande ton ”DU är precis som din pappa” eller jag ser ju vart du ärvt den där egenskapen ifrån, din ”mamma är precis lika” . För barn älskar sina föräldrar och det är aldrig okej att låta barnen ta skada för att du väljer att bli ensamstående förälder.
Barn kan vara lyckliga hos föräldrar som inte bor ihop, dom är lyckliga när dom ser sina föräldrar men dom blir olyckliga när vi föräldrar förstör dom.

Tjugoårig blivande ensamstående mamma 2004 i v37.

Jag drömde helt osammanhängande i natt, ena stunden var jag på min VFU och andra befann jag mig rädd för något minns inte vad det var men det kändes inte helt tryggt på något vis. Drömmar kan verkligen göra så att man står och faller när man tänker på dom. Skolan om 50 minuter, om cirka 20 kommer Lisa hit och ska kika på tapeter med mig. TAPETER TAPETER, wio. Kommer bli sjukt fint med nytt i vardagrummet och köket. Väljer ljust i båda, funderar på stora mönster i köket kanske? Tror det kan vara fint med stora svarta blommor på vit tapet inne i köket, såg några såna. Alltså det blir ju lite kontrast då samt att köket blir mysigt.

Vad ska ni göra idag? Har ni fint väder? Här skiner solen men det är kallt -11. Om solen kunde skina och det kunde vara lite plusgrader skulle jag hoppa av lycka!

Tittat på tv, eller egentligen datorn, kollade först på familjen annorlunda sen blev det outsider som handlade om unga föräldrar idag. Ser outsider ibland framför allt efter Anna och Sandra pepprade mig med info om nån som hade fobi för feta människor, så såg jag om en lekte med dockor som var tjugo. Alltså jag fascineras av sånt där. Egentligen brukar jag fascineras av bisarra saker. En sak jag tycker är spännande är folk som gör saker utöver det vanliga. Unga mammor räknar jag inte in i den kategorin, alltså tycker inte sånt passar till outsiders? Kanske har fel? Visst det är vanligare att skaffa barn efter tjugofem i Sverige men inte fan är det speciellt fascinerande tycker jag, föräldrar som föräldrar lika familjen annorlunda, visst dom har många barn men dom är ändå vanliga människan är skapt för att göra barn big deal om man har 20 ungar eller 1 eller om man är 13 och gravid eller 50, kroppen är ju skapt för det. Men folk som gör helt skumma saker som till exempel leker häst eller leker med dockor som vuxen, har fobi för feta människor eller bunkrar mat i fall det blir krig. SÅNT där fascinerar mig, jag och Anna brukar diskutera såna där riktigt bisarra saker man tittar på, själv älskar jag att se på tv när det är 500 kg mannen och sånt med, ofta är det bra bantningsråd också. NÄR jag tittar på de slutar jag genast vara sugen på godis. MÅNGA tittar på sånt och garvar själv mår jag dålig för deras SKULL. Något som jag dessutom inte alls har någon som helst förståelse för är FEEDERS eller hur det stavas, ni vet karlar som göder sina fruntimmer så dom blir så feta att dom inte kan röra sig. Eller som när jag läste på aftonbladet om kvinnan som vuxit fast i toaletten. Jag och Lisa, Sandra och Anna diskuterade det på pizzerian varpå jag säger ”MEN alltså, jag bara undrar spolade dom då eller?” Blev ett gapflabb och dom undrade hur jag ens kunde tänka på de. Men jag tänkte liksom det är ju as vidrigt att få vatten i röven, alltså ni vet om man haft rejäl magsjuka och man sprutlakerar hela jävla toan, och de bara fortsätter att rinna och man bara SKITER och SKITER, jag tror alla upplevt de trots att det är tabu att erkänna, så i alla fall då nån gång har man ju blivit tvungen att spola för att bli av med stanken som gör att man vill spy också, och dom gångerna man fått vatten på röven brukar jag känna att det är VÄRRE än att skita ur sig allt man skiter. Var i och för sig länge sedan jag gjorde så, kanske var på mellanstadiet? Jag hatar toalettvattensrumpa efter sånt där.

PÅ tal om toalettpappersrumpa så minns ni såna där no more tears schampon som fanns förr? I alla fall så tänkte jag när jag var typ 12 att jag undrar om det funkar så jag tog lödder och öppnade ögonen så jag fick det i ögonen. KAN säga et att det var BÅG, det sved så inihelvete. När jag berättade det för min mamma skakade hon på huvudet och undrade hur jag kunde vara så blåst och vem jag fått alla mina ideér ifrån. Dock är jag sån fortfarande, grubblar i väldigt onödiga saker så folk brukar reagera med ”VAD SA DU?” ändå är jag lärarstuderande, men jaja. Jag är sån brunett med blond hjärna kanske?

Hur som helst tänkt på hur man är ”annorlunda” vem dömmer en för de då? Annorlunda är inte normal men vem fan är normal , samt finns det något som är normalt och BÖR man verkligen vilja vara normal? Jag har aldrig levt mitt liv efter normen. Jag vet inte hur man lever sitt liv efter normen heller. Ska man vara normal ska man väl leva svensson liv och alltid levt de? Jag har aldrig levt så, bodde ensam med min mamma och syskon tills jag var 16 år, flyttade hemifrån när jag var 17, tog mitt pick och pack och bara drog utan att veta vad som skulle hända när jag var nittion, hamnade i Falun och blev gravid inom ett halvår, bott ensam med mitt barn ända sen han föddes. SEN som inte det skulle vara nog så umgås jag med min sons pappa och vi är inte tillsammans och jag vet folk som läser min blogg vet detta, men får nya läsare som kanske inte vet. Jag är inte särbo med sonens pappa många kanske tror det. Det är vi inte vi är föräldrar som har ett barn inget mera. Det är aldrig det första jag berättar för folk, inte för att jag skäms över situationen för det gör jag inte men folk ställer så många frågor. Varför, men hur kan ni umgås, när tog det slut, hur ser William på situationen, är det inte jobbigt osv. Jag orkar inte svara på dom frågorna.
Egentligen är det väl enkelt, jag träffade sonens pappa Augusti 2003, vi umgick i 4 månader och sen blev jag gravid. Hela anledningen till att jag blev gravid var att jag missuppfattade min läkare. När jag var precis fyllda 19 fick jag en djup ventrombos i höger ben, för att tala svenska en blodpropp. Läkaren sa att jag ALDRIG mer fick använda NÅGOT preventivmedel. Jag tog det på orden och använde inga preventivmedel, var den läkaren glömde berätta var att det finns kopparspiral samt mini-piller. Jag blev självklart gravid och jag visste redan då att jag ville ha barnet. Vi var inte tillsammans då och har heller aldrig varit efter, födde William och hans pappa har funnits där hela tiden. Vi umgås nästan dagligen, han kommer hit eller vi går till honom, vi äter mat ihop och gör saker vanliga familjer gör. William vet att vi inte är kära i varandra. Han har aldrig ifrågasatt de utan det är naturligt för honom. Visst folk höjet ögonbrynen, många funderar hur vi kan. Andra säger att man är duktig och ser upp till ens situation, andra blir lite vad ska man säga upprörda. Ofta är det folk i min egen ålder och yngre som blir mest upprörda över våran familjesituation, personer som är 30+ brukar vara mer OKEJ va bra att göra så. Men personer som är lika gamla ser det som provocerande många gånger. Ofta har jag fått reaktioner som William kommer bli förvirrad, men han fyller sex år i år och än är han inte speciellt förvirrad av situationen.

Det jag vill komma till är väl att det nog inte finns något som är annorlunda. Alla är egentligen bara sig själva. Jag tror att alla människor väljer sitt livsöde, det som är annorlunda i dina ögon är helt normalt i mina. Det är okej att fascineras av saker, men att dömma och påstå att vissa gör fel är aldrig okej, för det finns ingen ”normalitet” vi är alla en bunt onormalingar.

Varit med Lisa på stan, gick förbi kopparstaden och hämtade med två tapetkataloger så ska kika på dom idag och välja, hittade en tapet jag gillade och funderar på den men ska be sonens pappa kolla med mig, alltid bra med smakråd. Ända sen jag flyttade hit har jag ogillat mina tapeter i vardagrummet. DOCK är dom tapetserade 2003 av nått spånhuvud som tyckte att ÅH orange ska vi ha i vardagrummet, man kan ju undra vad i helskotta människan tänkte på? Jag vill ha ljusa färger, ljusa färger gör en mer avkopplad än mörka. Eller ja dom gör MIG mer avkopplad i alla fall.

Drog till maxi och handlade lite för middagen också. Så gick jag in på siba och köpte ett trådlöst tangentbord och mus. Har velat ha det i flera år så fick bli sånt. William fick mitt ”gamla” på ett år till sin dator. På hans syntes inte tangenterna längre och eftersom han håller på med bokstäver tänkte jag att det är snällare att fixa med det än inte fixa alls. Imorgon är det skola igen, seminarium och tänkte jobba onsdag och torsdag så jag kan få lite pengar.

Trådlöst! JEY!

Slänger in lite bilder från min och Williams kväll igår.

Helt säkert det bästa barnprogrammet. Häxan surtant jag skrattar så tårarna rinner varje gång.

Jag och William åt varsin semla, köpt på maxi här i Falun.
Godaste semlorna som finns.

TWIX , jag är så gammal så jag minns när Twix hette raider (och var så mycket godare)
Åt jämt såna på högstadiet. Mina pjamasbyxor som syns som bakgrund.