Lördag.

Ska gå och duscha sen ska jag ge mig på och skriva lite. Fick göra en jätte lätt komplitering på min tenta, hade gjort ett så litet fel att jag fick skicka in den till henne. KÄNDES skönt, hade verkligen inte velat skriva en helt ny. Fick svar om de förra veckan men jag är inte sån som gillar att skriva om betyg och resultat. Jag har helt enkelt rätt dålig självförtroende tack vare min lågstadielärare. I alla fall hade jag G+ vilket kändes bra, visst det hade varit kul med ett VG men jag känner ändå G+ när jag bor ensam med sonen samt jobbar är ett betyg jag kan se som helt okej.

Tänk att en sån liten sak som tre års psykisk mobbing kan få en elev att helt sluta tro på sig själv? De hon gjorde var att helt ta bort all den glädje jag borde känt för skolan, all den ivriga känslan av att lära. Den tog hon ifrån mig och istället gav hon mig dåligt självförtroende och väldigt ärrad själ.

En sak jag tänkt på är hur andra glömmer sånt, det är så med mobbare också skulle jag tro. När ett gäng mobbar en person så kan dom flera år senare hälsa på personen, dom har nog helt enkelt glömt dom åren dom förstörde för just den människan. Problemet med mobbing är också att människorna senare tycks vilja sudda bort att det hänt, dom står frågande till varför personen inte svarar på gatan och tänker “har h*n inte kommit över det där ännu?” är det så att man ska komma över något som förstört ens liv? Jag menar, ska en person som blivit mobbad faktiskt bara gå vidare, sluta tänka på alla år den personen stulit ifrån än? Jag tror minnena bleknar för dom som stått på sidan av, kanske för dom någonstans skäms över vad dom gjort. Min lärare kan jag aldrig någonsin förlåta, jag har försökt men hon precis som många andra vuxna stal delar av min barndom och gav mig ett helvete hur kan någon förlåta en sån sak. Barn som bråkar kan också sätta spår men dom vuxna som tar makten och sviker barnet är ändå dom värsta. En vuxen som varje dag talar om för barnet hur dålig den är, du kan ingenting, ÅH den dåligaste eleven i klassen, Lek inte med henne för hon är inte bra för dig. Allt bara för att en vuxen på något förvängt sett väljer att terrorisera ett litet barn. Det är tragiskt att vem som helst kan bli lärare, det är tragiskt att vuxna ser sin chans att förstöra ett barns liv. Jag kommer alltid vara nervös inför varje tenta och prov, jag kommer alltid må dåligt när jag sagt saker i klassrum av rädsla för att läraren framför mig ska säga något elakt. JAG är vuxen idag, ändå är samma rädsla där som jagade mig från det jag började 1an på grundskolan tills jag hoppade av gymnasiet. Under åren sa många lärare till mig att glöm henne du går på mellanstadiet nu, glöm henne du går på högstadiet. Men jag kunde inte glömma. På högstadiet med alla prov framför allt i matte orkade jag inte mer, jag började skolka. Folk tror att skolk beror på lathet, från min sida var skolken än räddning. JAG slapp vara på den platsen jag hatade del vill säga klassrummet. Att vara i korridorerna, eller sitta med folk i cafeterian att gå runt och inte befinna mig i klassrummet var min räddning. När jag gick på gymnasiet kände jag bara hur jag inte orkade längre, trots att det var först där jag mötte pedagoger som såg mig.

Jag hoppade av för att fördriva min tid hemma eller för att dricka alkohol med nån kompis. Jag ser fortfarande tillbaka på den där sista tiden när jag sökte bostad i Falun med dimmig blick. Andra tider syns inte dimmigt dom var klara trots att jag var deprimerad, men tiden innan Falun är dimmig. När jag kom till Falun den 2 Maj 2003 var det dimmigt här, men på kvällen så kom solen. Jag packade upp alla mina saker och snart befann jag mig i en annan värld. Visst jag var en outbildad arbetslös nittonåring men jag var inte deprimerad och visst jag blev gravid men jag fick ögon, när sonen föddes gick jag lungor också och lyckan kom till mig. Det var också därför jag tog igen mina studier, för hans skull. Jag läste när han sov och jag gjorde det med glädje. Om jag gått klart gymnasiet hade jag inte fått William för då hade jag inte bott här i Falun, men om man ser tiden som den varit hade jag tagit studenten gravid. Konstig tanke, speciellt när jag minns att jag när jag började barn och fritid där 1 år efter IV tänkte att JAG kommer vara gravid på min student. Jag tog inte studenten men gravid var jag. Jag var 17 år när jag tänkte så där, jag hade rätt fast jag aldrig tog studenten. Tack vare William har jag fått bättre självförtroende, men mina minnen finns kvar där och jagar mig, jag undrar när dom ska sluta besöka mig?

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

2 thoughts on “Lördag.

  • 28 januari, 2012 at 23:19
    Permalink

    2010-03-06 @ 17:11:31

    Vad duktig du är! Skönt att tentan gick fint! Kram

    Reply
  • 28 januari, 2012 at 23:19
    Permalink

    2010-03-06 @ 10:56:43

    Hej! Härlig blogg du har Jag tycker att lärare verkar vara ett grymt roligt yrke Ha det gott!

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: