Gynekologi

Någon som provat tens?

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2012 4 Kommentarer

När William låg i magen och jan ”bodde” på BB fick jag låna en tensapparat på kvinnokliniken för jag hade så ont. Den sov jag med och använde flitigt mina 2 sista veckor på BB. Då jag har bra minnen av tens slog det mig att man kanske kan använda det mot mensvärk. Jag har ju kraftig sådan och får citodon 2 stycken 3 gånger om dagen, tar jag dom inte spyr jag, gråter och lider. Innan jag fick dem för ett år sedan brukade jag ligga och gråta och spy vid mens. Jag hade så ont att jag blev sängliggandes. Hur som helst såg jag genom en Googlesökning att man kan använda Tens mot mensvärk, men dom kostar ju en del så nu frågar jag er, har ni testat tens mot mensvärk och i så fall tycker ni att det hjälpte?

En solig dag i Falun.

Madeleine Stenberg 16 september, 2012 4 Kommentarer

Fick min mens idag vilket gav mig en chock. Jag gick till skåpet där jag förvarar min medicin och insåg att mina citodon var slut, endast en tablett hittade jag och paniken som uppstod i mig var inte liten. Jag slängde mig på datorn för att få en inblick i om jag hade några citodon kvar att hämta ut på apoteket och jag tror att jag hade någon vänlig ande runt mig för visst kunde jag ta ut mer på mitt recept! Det blev därmed en snabbvända till apoteket för att fixa nya. För en sak kan jag säga att citodonen har hjälpt mig sedan jag fick den utskriven så till den grad att jag faktiskt kan leva ett liv trots att jag får mens. Den tar inte bort all smärta, men en del av den. Det jag känner nu skulle jag tro är vad andra tänker på när det talar om mensvärk. Det gör lite ont i magen och man vill gärna ha något varmt där. När jag inte tar citodon så ligger jag och spyr av smärtan, gråter och går och drar djupa andetag i tackt med att värkarna kommer. Jag brukar klamra mig fast vid saker och riktigt nypa tag och vilja skrika. Ibland har jag fått bett Björn hämta William för att jag helt enkelt inte haft kraften att röra mig. Nu med citoden kan jag gå korta promenader och rör mig utan att skrika. Dock fick jag en billigare variant av citodon idag Kodein Evolan men de funkar de med. Huvudsaken är att jag slipper ligga och be till gudarna att ta bort smärtan en gång i månaden.

Tog en promenad hem till Björn vid fem då han bjöd på middag, åkte hem hit sen. Läste saga för William, myste lite och nu sover William och sängen kallar på mig med. Imorgon börjar en intensiv vecka på jobbet, men jag ska nog överleva de också.

Bilder från idag.

T-shirt från Blingo (Ann Söderlunds design).
Sjal från Blingo’s vårkollektion. (Anine Bings design).

Hej där!

Min kaktus har fått blommor!

Jobbveckan slut och bara hemma.

Madeleine Stenberg 27 april, 2012 2 Kommentarer

Vilken bra vecka, jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit en omställning men det var ändå bra. Jag behöver sånt här, komma ut träffa människor känna att jag gör saker, stimulera hjärnan eller vad man ska kalla det.

Fick rejäl mensvärk idag, kändes som jag skulle dö rent ut sagt. Tog mina tabletter i morse men vid 12 gick de tydligen ur kroppen, så till framtiden ska jag komma ihåg att ha med mig tabletterna på något smart ställe.

Jag och Lisa tog en after Work på Olearys, jag tog först en cola men vågade mig på en öl sen. Lite fjantig när det kommer till mina tabletter, men känns då inget märkligt i kroppen. Åt bakad potatis, lax himla gott! Jag har kommit på att fisk är min grej när jag äter ute!

Hur som ska jag nu se på the vampire diaries, the secret circle och sedan blir det nog sängen. Ska försöka läsa bloggar och svara på alla fina kommentarer också, känner mig taskig när jag inte svarar. Bloggar gör jag för min skull, men svarar tycker jag är respektfullt och när jag inte gör det får jag dåligt samvete.

Begär.

Madeleine Stenberg 14 april, 2012 Inga kommentarer

Huuu. Ligger i min säng nerbäddad och skulle behöva gå upp och kissa, men orkar inte. Här har vi en outtalad talang hos mig själv jag kan hålla mig i timmar. Vaknade runt 7 i morse och var askissnödig somnade om, sov till 9 och var ännu mer kissnödig, valde att surfa runt på iphonen och kissnödigheten försvann. Nu kom den tillbaka igen, går verkligen att kontrollera sånt. Jag har konstig blåsa, för ett par år sedan hade vi heldag på högskolan, jag hade försovit mig så hoppade in i duschen, sminkade mig i panik, sprang i väg med William till förskolan och hetsade till skolan. Då jag finner allmänna toaletter vidriga och undviker det så mycket jag kan kissade jag inte under hela dagen. Hämtade William och vi begav oss hem, Björn fixade middagen och sen runt 21.00 på kvällen gick jag på toaletten och insåg att jag inte kissat på ett dygn…

För 2 år sedan fick jag en lätt utskällning på mvc när jag tog cellprov. Jag passade på att kolla om jag hade uvi samtidigt då jag ofta går med dold uvi utan att veta om det. Hur som helst frågade BM om jag nyss kissat klockan var 11 jag sa, hmm när du säger det har jag inte kissat alla idag. Hon blev genast chockad och frågade när jag kissat senast, jag funderade och insåg att det nog var runt 20,00 kvällen innan. Blev skickad på toaletten och fick försöka tvinga mig själv att kissa. Urinet var alldeles grumligt och BM var upprörd och under undersökningen fick jag veta att min urinblåsa var förstoppad och att jag MÅSTE dricka mer så jag känner att jag ska på toaletten. De mindes jag någon dag, sen var det ett passerade moment. Medan jag skrivit detta har jag året igen slutat vara kissnödig.

Min utsikt…

Huga vilken dag.

Madeleine Stenberg 5 mars, 2012 4 Kommentarer

Stressdag, först seminarium och sedan stress till VFUN. Gick bra men jag känner verkligen i kroppen att det är för mycket just nu. Massor med uppgifter och sedan kravet att göra sitt bästa. Sedan hem och vara mamma med allt vad de innebär. Ibland känns det som man ska vara så jävla duktig hela tiden och just idag gick de mig upp i halsen. Var nära på att bryta ihop och börja gråta. Att jag fått min mens är en bidragande del helt klart men ändå.

Har jordens jävla mensvärk och har ändå tagit två morfintabletter idag, tror inte jag får ta en till så lär stå ut tills imorgon bitti kommer bli en hemskt natt. Jag förstod att denna mens skulle bli jävlig eftersom den var 3 dagar försenad av någon anledning så blir mensen alltid ännu värre än vanligt då. Jag är ju utredd så min mens är inte normal, min kropp tror att den har en infektion och jobbar för fulla gubbar för att göra mig frisk. Tack vara morfinet så klarar jag ändå av att sitta, det är mer än vad man kan säga om vad jag kunde förr när jag sprang och spydde och stod med folk och blev grön i ansiktet och fick be om ursäkt för att kräkas en stund senare.

Jag vet att jag inte är ensam om detta, problemet är bara att kvinnor inte gärna pratar om sin mens just för de anses tabu. Hade dock fler berättat om sina besvär skulle man inte känna sig som ett ufo när man mår som jag. Man skulle dessutom inte behöva känna sig som folk tror man överdriver eller höra ”mens är naturligt, de är inget man är sjukt av.” Jag blir sjuk av mens och har det på papper, en gång i månaden är jag sjuk i en sjukdom som inte syns men som känn som jag får plåga mig igenom och alltid hoppas ska komma på helgen så jag ska slippa hålla god mig på jobbet fast jag får djupandas och som idag ta tag i bildörren och ”förlossningsflåsa” mig igenom värkarna samtidigt som jag tänker ”jag vill dö”!

Varför min mens alltid kommer på torsdagar?

Madeleine Stenberg 2 februari, 2012 6 Kommentarer

Jag blir så störd! Min mens tajmar inte datum men däremot tajmar den in dagar, jag vet att min men kommer komma på en torsdag, och ska jag ut så är det ännu mera troligt att den tajmar in en torsdag. Nu enda sedan i december (november var ett undantag, brukar alltid ha torsdagar annars) så har min mens kommit på en torsdag. I dag kom den igen, tilläggas till det är att jag förstod att den skulle komma nu när jag GUD FÖRBJUDE ska ut och äta imorgon med lite tjejkompisar då jag fyller år nästa helg… Nu känns det inte alls kul, frågan är om man törs dricka imorgon? Jag äter ju starka mediciner mot min mensvärk som jag fick utskrivna på kvinnokliniken i oktober. Var jätte längesen jag drack vin och det skulle vara så trevligt att göra det imorgon, så nu står jag i valet och kvalet vara nykter och slippa smärta? Eller vara berusad och ha ont eller eventuellt låta alkoholen dämpa smärtan om man har tur?
Tur vi inte ska på krogen i alla fall, har alltid hatat att ha mens på krogen, jag ser gravid ut när jag har mens och dessutom så går jag och oroar mig att det ska läcka och jag känner mig äcklig när jag har mens. Läste någon arg bloggare förut som sa ”jag är inte äcklig för jag har mens”, men jag känner mig fruktansvärt äcklig när jag har mens, jag lider av självömkan och förstorar saker till max.

Nä nu ska jag bege mig ner till synsam har synkontroll där för linserna, köpte mer en bag-in-box hem för mina gäster (vi går hit efter middagen) ska i alla fall få lite vin.

Då till nu.

Madeleine Stenberg 13 januari, 2012 2 Kommentarer

Jag började nyss tänka på det, mitt liv från då till nu. Hur mitt liv var för 8 år sedan…
För åtta år sedan misstänkte jag att jag kunde vara gravid, mina bröst sprängde och jag hade som mensvärk men ingen mens. Jag gick runt och kände mig annorlunda på ett egendomligt sätt, jag var då nitton år skulle fylla tjugo men försökte verkligen intala mig själv att jag inbillade mig det hela. För hur skulle jag kunna vara gravid? Hur skulle det kunna finnas någon i min kropp bara så där dessutom var jag skiträdd för jag kände liksom att är jag gravid kommer folk snacka…

När jag var arton år hoppade jag av gymnasiet. Innan det så hade jag haft så lite skolintresse så avhoppet var egentligen ingen chock för min egen del. Redan på högstadiet så försvann motivationen för skolan, jag var less och såg skolan som ett fängelse en plats jag var tvungen att gå till fast jag vantrivdes där. Jag såg fördelarna i att börja på högstadiet då ingen lärare hade koll på en där, det gick nämligen att gå på en lektion och sedan gå till receptionen för att berätta vilken huvudvärk jag just nu hade, att jag dessutom hade ätstörningar och gick i stora kläder gjorde mig inte direkt mer peppad att vara i skolan jag mådde fruktansvärt illa på insidan. Så när jag bestämde mig för att hoppa av gymnasiet sa alla till mig att nu ”kommer du gå på soc resten av ditt liv, ingen får jobb eller pluggar när de väl hoppat av gymnasiet.” Det spelade mig ingen roll jag ville bort, bort, bort! Jag hade gått 1 år på individuella programmet och 1 år på barn- och fritid men jag ville inte mer orkade inte hade ingen motivation.
Så jag hamnade i Falun, och för åtta år sedan jag i min lägenhet och funderade, anade och var förvirrad. Den 24 januari 2004 vågade jag ta testet, jag stod inne på min toalett och började ta av mig kläderna för att ta en dusch när ett svagt plus framträdde på graviditetsstickan. Jag bara skakade och tog på min pyjamasen igen gick ut på balkongen till hon som köpt testet åt mig, tappade testet i snön och skrek ”JAG är gravid”. Jag var i chock, skakade och tog en dusch och såg allt i en dimma runt mig, ringde min mamma och berättade att jag var gravid, minns inte så mycket av samtalet mer än att mamma sa något med att ”nu vet du i alla fall att du kan bli gravid.” och att jag kände mig skiträdd för alla människors åsikter och att jag tänkte ”nu är mitt liv slut”, inte slut i den bemärkelsen att jag ville leva de livet jag levde utan slut för jag trodde seriöst folk runt mig skulle döda mig för jag var gravid. Inte döda som i DÖDA men snacket jag var livrädd för snacket, den eviga pekpinnen och människors ”HAHA, vad var det jag sa” den attityden som jag hatat hela mitt liv…
Sen ringde mamma upp mig efter någon minut och säger; ”Vad du en gör kommer jag stötta dig, och bara så du vet vill jag gärna bli mormor.” i den minuten försvann alla mina rädslor jag stod stark och kände att min mamma finns där för mig och vill bli mormor till mitt lilla barn. Jag känner fortfarande än idag snart 8 år senare den varma känslan när jag tänker på det, min mammas stöd och hur glad jag är att hon alltid finns där för mig när jag behöver henne.

Det var första gången jag kände min inre styrka, andra gången var när William låg på mitt bröst alldeles nyfödd med min mamma och Björn bredvid min sida. När jag såg Williams blåa ögon och hans lilla kropp, kände jag sådan styrka och sådan kämpar glöd, kan jag föda något så fantastiskt ska jag ge honom allt. Jag ska fixa livet åt oss båda, när han var tio månader börjar jag plugga. Trots att folk tvivlade på mig och sa ”du kommer aldrig fixa att plugga med en bebis, det är omöjligt.”
Nu står jag här, om två veckor börjar min sista termin på högskolan, min absolut sista. Vägen hit har kommit av en styrka jag fick för snart 8 år sedan, min styrka var att bli gravid att få gåvan att bli mamma. Utan den gåvan hade jag aldrig varit här idag, utan den gåvan hade jag inte varit den jag är idag, William är den vackraste gåva jag någonsin kunnat få, jag är så tacksam för att jag. Lilla enkla jag fått gåvan att bli mamma!
Jag blev väldigt glad i veckan när jag fick ett sms av en person som sa att hon som nybliven mamma tänker mycket på mig och William och vilken bra mamma och förebild jag är för henne. Dessa ord värmde mitt hjärta, att någon ser mig som förebild, jag är så enkel en sån som stod där utan framtid, jag som alltid känt mig sämst är någons förebild, dessa ord fick mig att känna mig väldigt rörd inombords. <3