Sorg & saknad-arkiv - Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2025 14 Kommentarer

Imorse begav jag mig ner på stan för att fixa fransarna. Det tog sin tid och efteråt träffade jag Björn som överlämnade Lizzla. Jag och Lizzla gick hemåt och på stora Torget upptäckte jag ett till målat elskåp jag inte sett innan. Tycker nog ändå de andra är finare, men eftersom jag blivit på elskåpsjakt passade jag på att ta en morgonfoto även på detta.

Efter vi kom hem, och jag varit förbannat trött på cyklister. Idag var det en person med sitt barn som skulle cykla på en riktigt smal trottoar så jag fick pressa in mig och Lizzla. Sa ”det är nog bättre ni leder cykeln förbi här”, förälder bara skrattade och körde på. Idioter, ju äldre jag blir desto mer hat hyser jag till cyklister… Tyvärr är de flesta totalt inne i sin egen värld och tror att de har egna trafikregler…

Ifall när vi var hemma tog jag äntligen tag I studierna i Hundens beteende biologi som jag låg efter med. Gjorde klart två uppgifter och började på en tredje, har med den tredje inräknad två att lämna in varav den fjärde ska vara klar om en vecka. Skönt för mig som räknar med att vara i fas nästa vecka.

I alla fall lärde jag mig idag att hundar kan räkna till som max tio. Sedan kanske inte precis alla hundar kan räkna så långt, men det finns alltså individer som räknat så långt upp bland föremål. Det är alltså inte helt falskt att ägare till hundar påtalat att deras hund blir sur om man delar på godis, eller ger en mindre bit mat ibland de kan räkna ut saken.

Idag är det sju år sedan min älskade mormor somnade in. Hon är så saknad, tänker varje dag på hur gärna jag skulle vilja ringa henne. Saknaden finns kvar, men sorgen blir lättare, tomheten stannar för evigt.

Författarens egna ord. Sorg & saknad

Vad gör man med en söndagsmorgon.

Madeleine Stenberg 19 oktober, 2025 18 Kommentarer

När jag gick på lågstadiet någon gång 1991-1992, och min biologiska pappa fortfarande levde så dök låten Mare Mare med Anders Glenmark upp på tv. Jag älskare den fullkomligt, fick av min mamma ett band med samtliga låtar och favoriten var Mare Mare. Jag misstänker skarpt att jag gick i ettan, tv-programmet kan ha varit 24 karat. Om det inte var något som gick på parabolen vi hade utanför fönstret. Vi bodde i alla fall på Staren i Orsa, i första fyran en trappa upp. Jag ser mammas vita tv på hjulställningen framför mig och hennes gråa skinnsoffa och två fåtöljer. Ser inte ögonvrån både min mamma och biologiska pappa på plats i lägenheten.

Varför jag just fick detta minne i skrivande stund kan man ju undra? Klockan är 7:38, och mig veterligen så har jag inte drömt om barndomen i natt utan något helt annat.

Men textraden passade väl in på dagens rubrik: ”Vad gör man med en söndagsmorgon”. Just denna morgon är jag nyvaken, hör en fågel utanför som kvittrar. Det ser ut att vara ganska ljust utomhus, sista ljusa dagarna innan fulhösten. Nu börjar vi närma oss den för varje dag. Den sista fina höstdagen brukar vara min älskade mormors dödsdag den 24 oktober.

Jag minns ännu den 24 oktober 2018, när min adoptivpappa ringde mig och berättade att nu hade mamma och hennes syskon samlats hos mormor för det var nära. Att jag skulle skynda mig dit, jag kände redan på morgonen på mig att det var annorlunda i kroppen. Jag som inte har morgontidningen hörde den ramla ner i brevinkastet. Då visste jag, idag dör mormor. Jag gick till jobbet, aldrig fattat varför men bad om att få göra annat än följa med på utflykten då jag inte mådde bra. Jag borde stannat hemma, men det var som att saker gick i något förutbestämt att så här ska det gå till.

Stod där i förrådet på Hälsinggårdsskolan som jag jobbade på, när samtalet kom. Skyndade mig till där Björn bodde och hämtade bilen. Ringde min lillebror Mattias som befann sig på sitt jobb, och bad han göra sig redo. Ringde vår lillasyster Cilla om saken, hon bodde under den tiden i Södertälje.

Sedan körde jag Mattias och mig mot Mora lasarett. Träffade vår lillasyster Melissa där och gick upp. I hissen upp kände jag, nu lever hon inte mer. Det var precis så, hon hade somnat in innan vi kommit fram.

Förr om åren kunde jag känna, varför stannade jag inte hemma? Varför ställde jag inte bilen närmare jobbet, varför kör jag alltid lagligt? Idag så tror jag allt var precis som det skulle. Vi skulle inte vara med, mormor hade inte velat det. Istället fick vi bevara det vackra med mormor och slapp se henne somna in.

Vädret där med flaggan i topp då det var på FN-dagen var första riktigt kalla dagen. Ännu vackert på träden, dagen efter var fulhösten ett faktum. Efter detta har jag sett mönstret. Varje år den 25 oktober är fulhösten här, det är som att finhösten orkar hålla ut till den 24 oktober för att sedan släppa och ge vika, inför mörkret och den kommande vintern.

Så Mare Mare, Vad gör man med en söndagsmorgon? Idag ska jag nog ändå försöka njuta av sista lediga söndagen innan fulhösten kommer för 2025.

Författarens egna ord. Högkänslighet Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel Sorg & saknad

Lizzla och hennes namn, ett känsligt inlägg.

Madeleine Stenberg 27 februari, 2025 16 Kommentarer

Jag fick en fråga från Lisa kring Lizzlas ovanliga namn. Jag vet att många av er vet detta, men för er som är nya eller inte vet kommer här den sorgliga och fina bakom Lizzlas namn.

Den 15 april 2023 runt klockan 9:30 på morgonen var jag med om den värsta upplevelsen någonsin, min älskade Skilla tog sig ur kopplet och trots att selen var hel såg Björn hur hon sprang iväg mot skogen. Han sprang in till mig och ropade att Skilla var lös. Skilla fick absolut inte vara lös, då hon hade mycket jakt i sig och att få henne att stanna var omöjligt. Jag och Björn springer tillsammans över vägen mot skogen, jag ser henne springa vid backen vid skogen och säger hon är där. Det kommer en bil runt hörnet och precis då är Skilla nere vid vägen, springer ut och blir överkörd framför våga ögon. Jag ser bara hur hon försvinner under bilen, hör Björn avgrundsdjup av skrik händerna upp i luften och ett NEJ! Medan jag springer ditåt och ser min älskade Skilla ligga och rycka i kroppen i en pöl av blod. Jag bär henne i min famn medan blodet rinner ner över mig. Lägger henne på gräsmattan och skriker kämpa älskade Skilla kämpa! Men jag ser i hennes ögon att det är över. Det är inget liv där och blodet rinner ur hennes mun! Jag bara går inåt, ringer mamma och skriker: HON ÄR DÖD! Mamma pratar med mig och jag går upp igen, Björn står där och håller om mig, jag är blodig från topp till tå. Han lindar in henne i en muminhandduk och jag har henne i min famn hela resan till Anicura där jag sitter som i en dimma. Vi kommer in, får frågor om urna och kremering och det enda som går runt i mitt huvud är att nu är jag också död. Jag vill inte leva mera, aldrig mer. Jag har skrivit på Facebook för att berätta för att slippa frågor.

Berättar för Skillas uppfödare och säger att om du får fler valpar så är jag intresserad. För erbjudande om att köpa en av hennes valpar en tik som är lillasyster till Skilla då det är samma mamma, hon är 7 veckor.

Jag beslutar mig den veckan trots att jag åkte till Säter, började planera min död för jag var död inombords att ändå köpa henne. Alla runt mig sa samma sak. ”KÖP EN NY HUND OCH SNART!” Alla visste, de kände på sig att det var nära att jag gjorde det värsta tänkbara. Jag visste det själv med.

Så veckan efter åker vi till min uppfödare, kommer in och får träffa Skillas mamma och hon kommer fram till mig och det ändå jag tänker då är: Förlåt! Förlåt för att jag inte kunde hålla ditt barn vid liv!

Så får jag och Björn träffa den lilla söta pudelvalpen, en åtta veckors liten tjej som fyllde mitt hjärta med kärlek på en gång. Hon fick följa med oss hem, och på resan bestämmer jag mig för att hon ska få heta Lizzla. Lizzla betyder liten på Orsamål, liten som i Skillas lillasyster. Hon har läkt såren i mitt hjärta och gav mig livsglädjen tillbaka.

Lizzla är min läkehund, min glädjespridare. Jag kommer till slutet av det här inlägget och har gråtit mig igenom det. Jag sitter här med tårar i ögonen, och inget gör så ont som att återuppleva Skillas död. Jag ser olyckan framför mig varje dag, det går inte en dag utan att jag tänker på den.

Mina älskade hundar, en i himlen och en här på jorden. Lizzla, lilla lillasyster.

Sorg & saknad

Sex år utan dig älskade mormor.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2024 4 Kommentarer

Idag är det sex år sedan du tog ditt sista andetag. Igår var det sex år sedan jag hörde din röst för sista gången. Du fattas mig, och det går inte en dag utan att du befinner dig i mina tankar.

Jag tänker på dig, saknar dig. Skulle så gärna vilja ringa dig och berätta allt som skett sedan denna dag för sex år sedan när vi kom till sjukhuset, jag och två av mina syskon för att se dig ligga där i din eviga vila. Vi hann inte vara med när du somnade in, men det var fint att se dig där efteråt.

Du fattas mig mormor! Ta hand om Skilla i himlen, jag tror ni har ett fint sällskap tillsammans.

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel Sorg & saknad

I sorg & saknad.

Madeleine Stenberg 20 augusti, 2024 6 Kommentarer

Så glad över att Björn tog Lizzla över natten, men det betydde också att jag fick sova ensam i natt. Det hade inte funkat så klart att göra på något annat sätt med min migrän. Men det är ändå något speciellt att somna och vakna bredvid sin hund. Jag avskyr att sova ensam.

Jag började tänka på den första natten efter Skilla dog precis, den där vidriga känslan av att vakna upp och veta att hon finns inte mer. Att vakna upp och veta att hon är borta, att lägg min hand där hon skulle sovit och veta att du är inte längre där. Den där känslan av tomhet. Jag har alltid hanterat dödsfallsdagen bättre än dagen efter. Dag två är vidrig, det är då tomheten kommer och sanningen är brutal. Det var lika när mormor dött också. Sedan det där med att tiden läkar alla sår, är absolut inte sant. Det gör fortfarande lika ont att tänka på mormor och Skillas dödsfallsdagar.

Skillas gör sig påmind varje dag, jag ser olyckan spelas upp framför mina ögon flera gånger per dag. Jag skriver inte om det lika ofta men det finns där, och jag saknar henne. Tänker ofta hur fint hon och Lizzla skulle haft det tillsammans som systrarna fått leva ihop. Jag hade så klart inte haft Lizzla om Skilla levt, men ändå finns tanken där. Det medför också att jag vet att jag kommer skaffa en till hund, för hundar är en viktig del i mitt liv.

Inlägget startade med att förklara att sova ensam, till att bli ett inlägg om sorg. Det behövs ibland. Jag sörjer Skilla och jag sörjer min mormor. Jag tänker på er båda varje dag!

Skilla vår mellanpudel Sorg & saknad

Dagen Skilla dog, ett minne som sitter fast på näthinnan.

Madeleine Stenberg 30 mars, 2024 10 Kommentarer

Det närmar sig Skillas dödsdag. Jag får upp minnen från förra året på sociala medier, våran sista tid tillsammans. Om jag vetat vad som skulle hända, den tanken dyker upp i mitt huvud. Det hugger till i hjärtat att se henne och jag blir så ledsen. Jag saknar henne så hjärtat går sönder! Utöver det så drömmer jag om händelsen ofta, i natt var det Lizzla som rymt. Hon sprang efter vägen och ner mot en plats där det åkte massor av bilar. Jag skrek på henne och hon lyssnade inte utan fortsatte springa där medan jag kände skräcken! Återigen hör jag mig återupprepa samma mening, inte igen! INTE IGEN! Jag vaknar och mår så dåligt att hela dagarna blir förstörda.

Den 15 april klocka runt 9:30 är det tidpunkten olyckan skedde, en morgon med ungefär samma väder som idag. Vår i luften, och solen som lyser. Det var en sådan fantastisk vårdag, den dagen. Dagen när jag fick åka med Skilla i mitt knä i en handduk för att lämna henne i ett sterilt rum på Anicura. Pussa hennes nos för sista gången. Det gör så förbannat ont! Jag saknar henne, utöver det finns skulden där varje dag. Skulden i att hon bara fick leva i 3,5 år och trots koppel lyckades ta sig loss. Att jag kände irritation att hon lyckats rymma när Björn ropade på mig. Att jag ropade på henne, att jag inte var med rädd så som jag varit de fyra gånger tidigare hon rymt.

Jag saknar dig så mycket Skilla. Jag önskar så att du fått uppleva din syster, att du fått vara en del av familjen längre. Din död har fått mig att förstå en sak, att jag aldrig mer ska tvivla på att göra det jag vill. Det finns så mycket viktigare saker i livet än tvivel. Jag är ledsen idag, saknaden över dig kom över mig i natt när jag drömde om skräcken i en olycka igen. Jag glömmer dig aldrig, du fattas mig!

Författarens egna ord. Sorg & saknad

5 år utan dig mormor.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2023 Inga kommentarer

Idag har det gått fem år sedan du somnade in mormor. Fem år av stor sorg och saknad! Jag tänker på dig dagligen, och jag vet att du tar hand om Skilla där med dig även om ni aldrig hann träffas. Jag ser framför mig hur: Du, morfar, Skilla, Sassa och mammas hund Jazzi går runt tillsammans och har det fint i erat ordnade rum i himlen!

Jag saknar dig! Du fattas mig!

Författarens egna ord. Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel Sorg & saknad Specialpedagog

Om sorg, saknad och kärlek.

Madeleine Stenberg 30 april, 2023 5 Kommentarer

Ingen är nog gladare än jag att vi lämnar april. En del av mig förstår inte var denna månad innehållit. Huvudet är fullt och jag är helt slut. Först nytt jobb med allt vad det innebär, men vilka kollegor jag har där! Sådant fint stöd jag fått efter att Skilla dog i bilolyckan, vi har ju bara träffats i några dagar men jag känner mig redan som en i gänget. Det är så himla fint!

Sedan då Skillas död där den 15 april, att se henne bli överkörd och ha den saken uppspelad i huvudet om och om igen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått saken, det blev lättare när hon hem. Nu har hon en fin plats i bokhyllan och jag pratar med henne. Bara för att hon lämnat jorden för att bli en änglahund så ska hon leva vidare i minnet hos oss alla som älskat och nu saknar henne! Nu har du varit borta från jorden i veckorna två, älskade fina flicka.

Så lilla Lizzla, Skillas lillasyster. Glädjespridaren som verkligen får mig att skratta flera gånger om dagen. Vilken fart och vilken fläkt. Igår hade hon varit hos oss i en vecka och jag blir varm varje gång någon som älskat hennes storasyster Skilla, träffar henne. Hon sprider kärlek och glädje till alla och är läkande. Busfrö med fyra tassar stadigt på marken. Det här är ingen tjej som ger upp, utan hon visar vad hon går för.

Jag lämnar i alla fall april med en känsla av sorg, saknad och kärlek. För det har jag verkligen fått uppleva i april. Kärlek från alla som visat att de älskar mig, kärlek till Skilla och Lizzla. Sorgen och saknaden efter Skilla. Men jag väljer att tänka på kärleken, kärleken från Skilla och Lizzla, att både ge och få! Och kärleken ni människor runt mig ger och gett mig! Tack för den! Tack så innerligt mycket för den, ni hjälper mig att inse att jag inte sprider det mörker jag alltid trott jag spridit! Jag älskar er!

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel Sorg & saknad

Skillas aska & lilla Lizzla som sprider glädjen.

Madeleine Stenberg 26 april, 2023 6 Kommentarer

Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av brevet jag känt panik för sedan den 15 april när Skilla dog. Där låg det, brevet från Anicura med texten om att Skillas stoft och urna nu finns att hämta. Stoft, ingenting kvar av min bästa vän, min dotter men älskade svarta pälskling. Min lilla Skilla-pilla-plupp-lupp. Min Skilla-frilla! Min fina underbara Skilla. Det gör så fruktansvärt ont i mig att hon är död, och hjärnan förstår inte.

Trots att jag fyllt i försäkringspapper, har avregistrera henne från jordbruksverket och att jag idag betalade för urnan och det som finns kvar av henne så tror min hjärna att hon snart kommer hem. Min hjärna vägrar förstå att hon är död, min hjärna tror att jag är i en mardröm och snart vaknar.

När jag är ensam så ser jag olyckan spelas upp för mina ögon, därav kan jag inte längre vila som tidigare själv. Jag vet att Skilla är död, men hjärnan kan inte acceptera att det hänt. Så här jag känt sedan allt hände, det är som en ridå i mig. Och nu ska jag hämta hennes urna, och hon finns inte mer. Älskade fina Skilla, du är så saknad och fattas mig!

Och mitt i allt detta har jag den underbara lilla Lizzla, glädjespridaren som får mig att skratta mitt i sorgen, som jag så önskar hade fått träffa sin storasyster. Vilket radarpar de skulle varit, även om jag tror Skilla är med oss hela tiden. Det är nämligen så att lilla Lizzla är oroligt trygg, hon leker och far runt. Lärde sig kommandot sitt efter en dag och lyssnar till sitt namn. Hon har varit två dagar på samma dagis som Skilla gick på, och där är hon kavat och leker med de andra hundarna. Det går lätt att lämna henne och även lätt att hämta! Hon blir så glad av att se mig, och lika glad att bli lämnad precis som storasyster Skilla var.

Det är så fint, en trygg liten tjej med fyra tassar på marken som leker och tar plats! Hon påminner om Skilla i mycket, som att hon vill snutta på min öronsnibb och även blicken hon ger mig. Hon är på samma platser som Skilla och gör saker som Skilla gjort, som att dra sig efter soffan och liknande. Det är fint, sådana gånger tänker jag att Skilla är här och leker med Lizzla. Eftersom Lizzla är så trygg med mig, känns det som hon visste från start att med mig skulle hon bli älskad, kanske är det Skilla som berättat det för henne. Jag vill tro att det är så!

Många känslor i det här inlägget, men så är också min själ nu. Fylld av glädje och sorg..

Barn i sorg Sorg & saknad

En påskafton för 30 år sedan. Dagen då ett barn förlorade sin pappa.

Madeleine Stenberg 10 april, 2023 11 Kommentarer

Idag är det exakt 30 år sedan min biologiska pappa dog. En bilolycka där han och hans bekanta krockade mot ett träd. Båda dog, och min pappa var passagerare i bilen. Påskafton 1993, och jag var nio år gammal. Min pappa var trettionio år, skulle fylla 40 till hösten.

Jag minns dagen, även om minnen bleknar med åren. Att vara ett barn när din pappa sätter självklart spår. Självklart har jag genom åren funderat på vem han var, konstigt att tänka sig att han detta år skulle fylla 70. Så gammal fick han aldrig bli, och han har varit död större delen av min livstid.

Förra året blev jag adopterad och har nu en pappa igen, vilket glädjer mig. Men jag har också haft en biologisk pappa, en pappa vars liv slocknade för trettio år sedan. När han var 39 år, lika många år som jag är nu. Dock skulle han fylla 40 på året, något inte jag gör eftersom jag nyss fyllde 39.

Ulf Landgren, min biologiska pappa idag är det 30 år sedan du somnade in. Tänk att vi är lika gamla, och hur ung jag inser att du var den dagen ditt liv tog slut.

Sorg & saknad

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Vad gör man med en söndagsmorgon.

Lizzla och hennes namn, ett känsligt inlägg.

Sex år utan dig älskade mormor.

I sorg & saknad.

Dagen Skilla dog, ett minne som sitter fast på näthinnan.

5 år utan dig mormor.

Om sorg, saknad och kärlek.

Skillas aska & lilla Lizzla som sprider glädjen.

En påskafton för 30 år sedan. Dagen då ett barn förlorade sin pappa.

Du missade

Amningskurs, föreläsning & mina hundar, en hälsning från Skilla.

Ut på åkern i Kniva.

Skogen med Lizzla & Wemby.

Wemby 10 veckor, Lizzla lek & middagskväll.

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information