Jag har haft samma tanke i flera dagar nu. Ni vet det där om att bli vald sist eller inte alls. Det alla skolor, idrottsföreningar och andra aktiviteter idag är så väl uppmärksammade över. Att det aldrig ges rätt till att barnen eller ungdomarna själva ska få välja lag, utan det är den vuxna som styr.
Men samma vuxna person som är så medveten kring detta med barnen, kommer helt utan tanke göra exakt samma sak mot vuxna.
Nu tänker du, vad menar hon nu?! Jag ser det så ofta, upplever det och vet paniken som uppstår inom mig. Jag har aldrig tidigare pratat om varför just After work, resor med jobbet och övningar för att stärka arbetslaget är saker att undviker och avskyr. Men så här är det, när dessa saker ska ske så kommer vi till momentet val av människor.
Jag har aldrig tidigare pratat om varför…
Vuxna grupperar sig snabbt, bestämmer vilka som ska dela rum. Bestämmer vilka som ska ta bilen tillsammans, bestämmer sig för att köpa en flaska vin och dela på. Har beslutat sig för att ta ett bad, basta eller promenad. Under övningarna säger ledaren åt personer att ställa sig två och två och där blir alltid något över. Ledaren märker det sällan, och gör hen det så blir det ett skratt och frågan ”Vilken grupp kan tänka sig vara tre.” Där är du tillbaka i samma känsla som barn, när du blev vald sist till laget för alla visste att du var värdelös…
Som vuxen ska vi acceptera denna känsla. Jag vet inte hur många gånger jag trots förnedringen, ledsamheten och rädslan sagt till mig själv efteråt. Att det gör någonting, jag är vuxen och tycker ändå sånt här är tråkigt. Det är inte min grej, klart alla andra grupper sig de är ju vänner och umgåtts i många år. Jag försvarar och förminskar mina egna känslor till fördel för något som gör ont. För VUXNA ska inte känna den känslan.
Men det gör ingenting jag tycker ju ändå inte detta är roligt.
På ett sätt är det som att jag vaknat, ser saker med andra ögon. Ser ett system där vi gång på gång gör olika saker mot olika människor. Vi värderar fortfarande folk efter bäst och sämst. Klart det är så många vuxna som känner sig osynliga, utan vänner eller mår psykiskt dåligt när vi får uppleva barndomens tillkortakommanden om och om igen. Förminska vad vi känner genom att försvara ett oförsvarbart beteende. Det gör lika ont att bli vald sist som inte alls, oavsett om du är ett barn eller vuxen. Det gör ont för du är inte en del av flocken du är osynlig och tillför inget av värde för sammanhanget. Att leva med den känslan borde vi inte låta någon göra… Låt aldrig en kollega eller vän råka ut för att bli vald sist. Låt aldrig en kollega eller vän glömmas bort, det gör så ont! Så ont att varje del av kroppen faller i bitar, men hen kommer inget säga om saken. För vi har lärt oss att den känslan inte är acceptabel som vuxen.
Madeleine Stenberg 
