Jag har haft samma tanke i flera dagar nu. Ni vet det där om att bli vald sist eller inte alls. Det alla skolor, idrottsföreningar och andra aktiviteter idag är så väl uppmärksammade över. Att det aldrig ges rätt till att barnen eller ungdomarna själva ska få välja lag, utan det är den vuxna som styr.
Men samma vuxna person som är så medveten kring detta med barnen, kommer helt utan tanke göra exakt samma sak mot vuxna.
Nu tänker du, vad menar hon nu?! Jag ser det så ofta, upplever det och vet paniken som uppstår inom mig. Jag har aldrig tidigare pratat om varför just After work, resor med jobbet och övningar för att stärka arbetslaget är saker att undviker och avskyr. Men så här är det, när dessa saker ska ske så kommer vi till momentet val av människor.
Jag har aldrig tidigare pratat om varför…
Vuxna grupperar sig snabbt, bestämmer vilka som ska dela rum. Bestämmer vilka som ska ta bilen tillsammans, bestämmer sig för att köpa en flaska vin och dela på. Har beslutat sig för att ta ett bad, basta eller promenad. Under övningarna säger ledaren åt personer att ställa sig två och två och där blir alltid något över. Ledaren märker det sällan, och gör hen det så blir det ett skratt och frågan ”Vilken grupp kan tänka sig vara tre.” Där är du tillbaka i samma känsla som barn, när du blev vald sist till laget för alla visste att du var värdelös…
Som vuxen ska vi acceptera denna känsla. Jag vet inte hur många gånger jag trots förnedringen, ledsamheten och rädslan sagt till mig själv efteråt. Att det gör någonting, jag är vuxen och tycker ändå sånt här är tråkigt. Det är inte min grej, klart alla andra grupper sig de är ju vänner och umgåtts i många år. Jag försvarar och förminskar mina egna känslor till fördel för något som gör ont. För VUXNA ska inte känna den känslan.
Men det gör ingenting jag tycker ju ändå inte detta är roligt.
På ett sätt är det som att jag vaknat, ser saker med andra ögon. Ser ett system där vi gång på gång gör olika saker mot olika människor. Vi värderar fortfarande folk efter bäst och sämst. Klart det är så många vuxna som känner sig osynliga, utan vänner eller mår psykiskt dåligt när vi får uppleva barndomens tillkortakommanden om och om igen. Förminska vad vi känner genom att försvara ett oförsvarbart beteende. Det gör lika ont att bli vald sist som inte alls, oavsett om du är ett barn eller vuxen. Det gör ont för du är inte en del av flocken du är osynlig och tillför inget av värde för sammanhanget. Att leva med den känslan borde vi inte låta någon göra… Låt aldrig en kollega eller vän råka ut för att bli vald sist. Låt aldrig en kollega eller vän glömmas bort, det gör så ont! Så ont att varje del av kroppen faller i bitar, men hen kommer inget säga om saken. För vi har lärt oss att den känslan inte är acceptabel som vuxen.
Detta med vuxnas sätt att välja bort andra vuxna har jag aldrig tänkt på, men jag tänker ofta på att vuxna är duktiga på att mobba andra vuxna. Detta med att prata och skvallra om andra är en form av mobbing i mina ögon, de som tror allt de hör, drar sej undan de som det pratas om.
Jag har nog haft bra ledare på konferenser och såna saker, för min erfarenhet är att vi räknar t.ex 1 – 2 – 3, 1- 2 – 3 och sen samlar alla 1or i en grupp, alla 2or i en o.s.v
Jag var också en sån som stod kvar när till sist när det skulle väljas lag, i skolan.
Är nog inte alla som tänker på den saken :/
Tack och lov så är den tiden förbi när eleverna vald lag och tur är väl det. På min arbetsplats gör ledningen alltid grupperna när vi ska vara i sådana. Det tycker jag är bra.
Ja det är bra, synd bara att det så ofta inte gäller för oss vuxna. Men fint att din arbetsplats gör så.
Jeg har egentlig aldri skjønt hvorfor det skal være så mange grupperinger og inndelinger om man skal gjøre noe. Hvorfor man må bo sammen og kjøre sammen. Gruppeatbeid er noe av det jeg ikke liker i det heletatt. Jeg er kanskje for selvstendig til at slike ting fenger meg. Det er alltid noen som bare slenger seg på når ting skal foregå i grupper, de som ikke vil bidra selv, men høster gladelig av det andre får til.
SÅ många sanningar som du skrev där……
Jag kan gott tänka mig att det har svidit i många själar, både som barn och som vuxen, att inte vara det populära valet.
Varm kram!
Min man som är 1,95 meter och totalt osportig har samma erfarenheter som du. Han valdes alltid sist när det gäller fotboll eller andra idrottsevenemang. Han erbjöds en plats i det lokala basketbollslaget, men han var totalt ointresserad. Han spelade tvärflöjt i en orkester och gick sedan på konstfack. Han tog aldrig åt sig.
Min erfarenhet är att det i skolan ALDRIG var läraren som valde lag, utan två elever fick välja vilka som skulle ingå i deras lag. De som fick välja lagkamrater byttes ut löpande.
Det är sant, och många roller som redan skapats i skolan, den är nog många ggr fortsatt så i vuxenlivet också. Jag vart oftast vald sist och de situationerna ska inte få skapas alls tycker inte jag, man ska inte komma dit ens, det är så sorgligt
Ja det är ju så, tror man lätt blir kvar kring saken. Det uppstår en osäkerhet.
De gångerna det skulle väljas och någon blev vald sist glömmer man aldrig. Att det blir grupperingar är vanligt då man oftast dras till de man redan känner eller klickar bäst med. Men ingen ska bli lämnad utanför, inte ens som vuxen. Du beskriver det riktigt bra tycker jag.
Nej precis. Jo så är det ju, därför ska inte ens vuxna välja utan det borde vara färdigt från början. Vuxna ska inte behöva känna den saken, lika lite som barn. Tack 🙂
Tyvärr är det så att visas vuxna delar in barn i grupper vilket jag inte tycker är okej men jag upplevade inte skolan att det var läraran utan mer eleverna
Nu handlade ju inlägget främst om hur VUXNA delar in varandra. Det är ganska sällsynt idag att barn själva får göra detta.