Fotograf är väl att överdriva men gillar denna bild från när vi var i Rullsand.
23 dagars lista.
Dag 1- Du som fotograf
Dag 2 – En dag du minns
Dag 3 – En konstig bild
Dag 4 – En bild som väcker känslor
Dag 5 – En plats du saknar
Dag 6 – Någon du litar på
Dag 7 – Någon du saknar
Dag 8 – Någon du älskar
Dag 9 – Någon som betyder mycket
Dag 10 – Någon som ger dig inspiration
Dag 11 – Någon du tycker om
Dag 12 – Någon du skulle offra livet för
Dag 13 – Något du vill ha
Dag 14 – Något som får dig att gråta
Dag 15 – Något som är viktigt för dig
Dag 16 – Dig själv nyligen
Dag 17 – Dig själv skrattande
Dag 18 – Dig själv
Dag 19 – själv för längesen
Dag 20 – Dig själv som lyckligaste
Dag 21 – Den du senaste fick sms av
Dag 22 – Den du alltid har roligt med
Dag 23 – Den du alltid kommer älska
Fler med bloggen kopplade till facebook?!
Det tycks inte funka idag och inte igår heller. Reagerade på att jag hade så lite läsare, saknades typ 50 pers av det som brukar läsa. Såg nu att det my blog posts tydligen segar sig. Brukar ju funka annars, får hoppas det hoppar igång snart igen. Tycker det är perfekt när bloggen läggs ut på facebook så man slipper skriva i den själv varje gång man uppdaterat den. Jaja får väl vänta in och se när den hoppar igång igen. Skrivit 1 A4 på tentan i alla fall, det betyder att jag har 5 sidor kvar att skriva. Jippi! *S*
Omotiverad.
Känner mig aningen slö just nu. Vill verkligen inte alls börja skriva på den där tentan fast jag vet att jag gör absolut bäst i att börja skriva den nu. Ska ta mig en dusch och förhoppningsvis så får jag fart på inspirationen, vaknade med nästa sommar ångest igen. Det är drygt att vara en människa som ska ha kontroll hela tiden, när jag inte har kontroll över saker mår jag inte bra. Vetenskapen om att jag inte vet hur sommaren ser ut gör mig galen, vet av erfarenhet att ett år på högskolan går extremt fort. Jag vet att om bara ett par månader sitter jag här och gnäller över min C-uppsats (examensarbete).
William drog med Björn på Runndagarna för att glo på båtar, därav är jag barnledig och därav har jag också tvånget på mig att sätta igång någon gång!
Matlagning!
Jag är absolut ingen kock, något jag är duktig på är att baka men där går också mina färdigheter i köket. När det kommer till matlagning är jag tråkig, William påpekade det för mig idag. Du lagar bara samma mat jämt! Då han har en pappa som lagar god mat och allt från basic så känns det inte som att jag direkt kan jämföras med detta. Jag brukar därför låta Björn laga maten medan jag bakar. I alla fall tog jag lite det där William sa på allvar så tänkte, OKEJ jag ska laga något från början. Så vad gjorde jag då? Jo något så ”enkelt” som traditionell husmanskost i form av köttbullar, potatismos och sås. Jag är imponerad! Jag klarade alltså att göra allt helt själv och det blev gott. Såsen blev liksom perfekt och William var jätte nöjd. Själv sitter jag i smått chocktillstånd fortfarande, har jag lyckats laga mat?! Oanade krafter?
Glömde dock köpa grönsaker på maxi och orkade inte springa dit igen, förresten såg vi en Vessla på vägen till maxi. Måste varit en unge för den var jätte liten och hur söt som helst, såg först hur något snabbt sprang förbi i ögonvrån. Gick tillbaka och kikade, då kom h*n ut igen ställde sig på bakbenen och kikade nyfiken och sprang i väg. Synd att jag inte hade kameran, men sånt är livet. William var grymt imponerad och jag med, har aldrig sett en vessla tidigare.
Potatis.
(Det som ser flott ut på bilden är för vattnet kokat över.)
Nu blir folket glada.
Idag köpte jag en ny hemtelefon efter 2 månader utan, folk har lagt pikar om att jag måste skaffa en och nu har jag då köpt den. Min förra gick sönder och jag har inte hittat någon jag velat ha innan. Blev en Panasonic med färg! Valde mellan den och en röd doro för samma pris, dock gick jag på Panasonicen då det är den enda av dessa två jag aldrig tidigare provat.
Så nu kan ni ringa hem till mig igen!
Äcklad!
Fy fan va vidrigt det var, var nyss ut i soprummet. När jag skulle slänga min kompost ligger det MASSOR av vita krälande larver på kärlet, jag kände hur det riktigt vända sig i magen på mig. Jag är väldigt känslig för sånt där, träffade på en granne och frågade henne om hon trodde man kan klaga till värden över sånt. Gick in och ringde, han sa att dom genast skulle skicka någon för städning av kärlen. Jag tog även upp förfrågan om inte även vi likt andra områden i Falun kan få kompostkärl som är placerade nere i marken. Det är liksom en lucka och så slänger man ner påsarna i den. Han förklarade då att det ville de och tog upp vid varje möte men inget sker, men om jag som boende ringde kanske de förstod allvaret. Jag skrev ett mail och tipsade grannen om desamma. Ska tipsa fler här i huset tänkte jag om vi är många som klagar kanske de kan göra något åt saken, vårt soprum är jätte vidrigt verkligen, skräp och massor med saker som slängs där. Det är inte de minsta trevligt alls, kanske är en gnäll- kärring? Men utan gnäll blir inget heller gjort! Jag är sån som vet mina rättigheter och vägrar lägga blad för munnen när jag anser något vara fel. Många gånger när jag var tonåring ansåg folk att jag borde bli politiker, om tiden fanns så varför inte? Jag är gärna villig att ändra samhället!
Cars 2, bio-mys i Falun.
Drog med William på Cars 2 och det var en hit. Sen älskade jag att Jocke Berg gjort låten i filmen, helt underbar låt så fin text. Hoppas den ges ut så jag kan lyssna via spotify sen, har du inte hört den? Sök efter den på youtube. Filmens tema anser jag var att acceptera människor för vilka dom är och inte för vilka vi vill att dem ska vara. Tycker absolut att man ska se den om man sett ettan. Så fin, blir ju att köpa till samlingen när den kommer ut sen. Längtar redan! Vet att den kommer gå varm här hemma.
William var nöjd, jag blev dock besviken att de haft fått slut på cars 2 popcornen. Jaja sånt är livet, William fick vanliga popcorn och han var glad över det med. Hade godis och läsk och 3D glasögonen på och vi hade en helmysig vår tid tillsammans. Den här sommaren har varit helt perfekt, jag känner verkligen att det varit underbar att få vara med William så gott som varje dag och njuta av att vara mamma. Det är ett glädjeämne, läste förut om att något folk stör sig mest på är mammor som skryter om hur underbart det är att vara förälder. Jag har funderat på den saken, varför är det fel att älska att vara mamma? Varför är det fel att faktiskt njuta av att skapat ett liv och få se en annan människa växa upp. Genom William ser jag mina drömmar, genom honom är jag hel. Jag är så glad över gåvan att vara mamma och om det räknas som fel och skryt? Ja då kanske det är det, men jag vägrar sluta beskriva hur glad jag är att ha William. För mig är han livet, utan honom är jag ingenting. När han inte är med mig är jag ensam, förvirrad och ofta väldigt grubblande, men när han är med mig är jag glad och jag ser vad som är bra i livet för mig. Han är viktig för mig och jag är stolt över att vara hans mamma. Denna sommar där jag fått chansen att vara med honom känns lyxig. Jag vet att jag aldrig kommer kunna ge ett till barn samma möjligheter jag gett William, han fick vara hemma tills han var två och ett halvt, han har varit ledig alla fredagar, alltid fått gå hem senast tre på dagarna, vi har alltid haft somrarna att göra saker på. Han är ensambarn och för många är det något negativt, det ses som fel och avvikande. Allt man läser om ensambarn är negativt och allt man hör hela livet är ”JA men var glad att du inte är ensambarn.” Men det är inte alltid helt perfekt att ha syskon heller, alla syskon får inte det där tajta bandet, vissa syskon hatar varandra och slutar ses i vuxen ålder. William är otroligt empatisk och bryr sig om andra människor även om han är ensambarn, och jag har nog mycket för jag studerat funnits där för att svara på hans frågor. Jag har alltid varit den som haft tid med honom, jag påstår inte att det är så att alla barn ska vara hemma i två och ett halvt år, absolut inte. Men jag är glad över att jag hade möjligheten att vara det, jag är glad att jag haft tid och vara med William. Jag tror vi stärkt ett speciellt band mellan varandra, för han kan prata med mig om allt och det är jag stolt över. Jag är en bra mamma, jag påstår inte att jag är perfekt för ingen är perfekt. Jag precis likt alla andra har brister, men jag är en bra mamma en ganska lagom sådan. Men jag är en stolt mamma, stolt och tacksam över att just jag fått bli mamma till mitt barn.
Frågestund?
Solen glimtar fram.
Är vaken ska strax hoppa in i duschen och hänga lite tvätt efteråt. Idag har jag seminarium och efter seminariet ska jag fixa någon lunch till William. Själv tänkte jag inte äta något idag. Då jag gått in i en fas för att faktiskt få bort de två kilona jag gått upp nu när Björn haft semester kör jag stenhård med situps och plankan samt lite annan småträning här hemma. Kollade efter en crosstrainer igår på blocket, ska nog köpa en. Tänkte att jag skulle kunna ha den inne i min klädkammare, den är rätt stor och då kan jag använda den 60 minuter varje dag. Ska dock vänta med att köpa en tills jag hittar en för ett bra pris, men det är vad jag vill ha. Crosstrainern var min favorit när jag gymmade för den är skön att stå på och det ger snabba resultat att stå på den ett tag varje dag.
Ikväll är det BIO som gäller, William och jag ser båda fram emot cars 2 så det blir nog toppen! Just ja angående äta, jag och William ska äta popcorn (köper på bion) och godis ikväll och då om jag ska få rätt energiintag gör jag bäst i att enbart äta det igen. Sen vet jag det är inte bra blabla, tro mig är det något jag är expert på är det kosthållning. Jag har haft ätstörningar sen jag var elva-tolv år, egentligen tidigare men vid elva-tolv år (femman) blev det mer påtagligt då jag gjorde mer för att verkligen svälta mig själv. Slutade äta frukost på morgonen, åt så lite skollunch jag bara kunde, minimala middagar. Ibland kunde jag springa upp och ner för trapporna i vårat lägenhetshus bara för att kompensera godis jag ätit. Jag dolde mina ätstörningar bra för det var ingen som fattade något, visserligen frågade en del människor mig på högstadiet men jag kunde lätt säga att jag gillar inte skolmaten, eller påstå att jag äter när jag kommer hem. Sen var hoodies min bästa vän vilket jag skrivit tidigare. Jag läste ofta på om kost, när jag flyttade hemifrån fanns det enbart light-produkter i min kylskåp. Jag levde på spagetti och köttfärssås i ett halvårstid.
När jag blev gravid med William blev jag tvungen att börja äta frukost, jag var nitton år och hade haft ätstörningar i 9 år! Det var en plåga att äta frukost varje morgon, att tvinga mig själv att ta de där två mackorna fast jag egentligen bara ville spy för varje tugga, att äta lunch och middag. Ofta kändes det så jävla jobbigt med alla denna mat jag fick lov att äta, ändå gick jag endast upp 15 kg med William, varav 3-5 kg förmodligen låg på undervikten och sedan de övriga 10 kg var väl William. När jag sedan fött honom kunde jag inte äta alls, jag var liksom inte hungrig. Minns att alla på BB och BVC sa att när man ammar blir man automatiskt hungrig och äter massor, att man skulle passa sig lite för att gå upp för mycket. Jag gick inte upp jag rasade, på ett par månader vägde jag 5 kilo mindre än jag gjort innan jag blev gravid William. Någonstans inom mig kände jag dock att detta inte var hälsosamt och att det bästa för mig vore att gå upp och det gjorde jag och la på mig fem kilo till. FEM kilo jag av någon underlig anledning inte kan bli av med, trots att jag provat var enda diet som finns, provat träna och äta regelbundet, provat små mindre portioner och äta oftare, haft hårda onyttigt perioder när jag inte fått äta godis eller sånt alls. Provat gå över till frukt och grönt, har nog fan provat allt men dessa fem kilon vill inte bort… Jag vet inte hur jag ska göra för att bli av med dem, men nu försöker jag ännu en gång och denna gången stenhårt. DESSA fem kilo ska bort nu!









