SKULLE man kunna tro. Jag slänger in lite kvällens roande. HAHA. Tror jag är fjorton idag S
Var jätte inne 1999-2000 alla glodde på den här låten 😉 . Nån sida.
www.hamsterdance.com eller liknade hehe.
HAHA. Så sjukt och roligt XD .
Jag är så mogen 😉
Ett dalaliv med mina pudlar.
SKULLE man kunna tro. Jag slänger in lite kvällens roande. HAHA. Tror jag är fjorton idag S
Var jätte inne 1999-2000 alla glodde på den här låten 😉 . Nån sida.
www.hamsterdance.com eller liknade hehe.
HAHA. Så sjukt och roligt XD .
Jag är så mogen 😉
Gick med William till skolan idag. Han bad mig gå direkt så jag och ett gäng till mammor satte oss ute i korridoren dessa mammor hade alla små bebisar så jag var den utstötte *s* . Nä då, jätte trevliga var dom alla så positiva och de kändes jätte bra tror William kommer få det super i sin nya skola. Gick sedan tillbaka till förskolan och jag gick ner på stan och mötte Lisa åt kycklingsallad på maestro och sen drog vi runt och glodde hittade inget spännande. Solade vid stora torget, så kommer det en karl typ kanske i 25+ och lägger av världens jävla barkare, jag började as garva och Lisa hade inte hört. Hon såg typ bara att karln såg ut som han skämdes och jag jag skrattade så jag kunde ramlat av bänken, elakt av mig kanske *S*.
Sen drog jag och hämtade William varmt var det upp för hela lugnetbacken. När vi sen var hemma städade jag och sen drog vi på sommarfest på Williams förskola, var ju förskolansdag idag så mysigt. Grillade och sjöng fina sommar sånger. Satt i gräset och åt korv. Sen drog vi hemåt i lagom tid tror jag man hörde lite muller från bergen väl hemma öste regnet ner det var verkligen som hela himlen öppnade sig *s*. Så jag var glad att vi var hemma. Sen låg jag på soffan och var som en fjortis sonens pappa bara men shit du måste vara trött. Drog bellman historier och alla barnen och bara garvade. Sen la jag William som somnade rätt fort och efter ett tag drog sonens pappa hem. Nu ska jag snart gå och sova. Svarar på era kommentarer imorgon.
ÅT katrinplommon igår förresten det gav lite reaktion i alla fall, kanske blir mera.
JAG vill dö har fan inte kunnat skita på över en hel jävla vecka. JAG blir galen, magen är gigantisk. Händer inget hur jag en försöker börjar fundera över att köpa microlax eller nått det här är fan inte KUL… Förstoppning, jag begriper inte hur jag kan råka ut för de framför allt inte då jag varit ute och gått och gått och gått i flera dagar… SURAR! Är det inte sånt som ska ge magen en rejäl micro? Bara undrar liksom, ska man bli tvungen att skaffa sig ett lavemang för att kunna få skita ur sig allt.
Ett tag funderade jag på att typ börja äta laxerande för att bli smal, jag vet de är SJUKT men tanken har slagit mig. Menar får man skita försvinner massor med kilon de känner jag nu eftersom jag GÅTT upp massa kilon när magen är fylld med skit som inte vill skitas ut. Kanske ska be min sjuksyrra till kompis att skriva ut ett vattenlavemang åt mig hört att såna gör storverk? Någon som vet?!
Sonens pappa tror jag har tvångstankar och är besatt av skit. Alltså han tror att anledningen till min förstoppning är psykiskt det kan nog stämma. MEN va fan jag vill ju skita. SEN det är som att skita taggtråd när man väl får skita sen när man är förstoppad känns ju då som hela tarmen ska spricka typ… JA jag vet det här är äckelvarning men du läser min blogg på egen risk.
Jobbade idag i alla fall, var roligt. Trivs med att jobba och få se barnen lite. Jag tycker om barn, deras ärlighet och livsglädje ger mig samma energi. Sen drog jag hemåt, hämtade William och sen drog jag och William mot maxi. Köpte bröd till middagen, då börjar William utanför att snacka med en kvinna som sålde jordgubbar han lyckades då få två stycken jordgubbar gratis, den ena för han sa att det ser GOTT ut. Den andra för han sa hej då till henne. SÅ nu lär jag handla jordgubbar snart.
Drog hem till sonens pappa som bjöd på middag, efter maten råkade jag somna sen gick vi hem. Massor med promenader idag.
Nu har jag lagt William imorgon ska han på besök i skolan, ska träffa förskoleklassen som ska bli ettor till hösten, eftersom dom blir en hel klass F-1 i höst. Tror det kommer bli spännande för honom han ville att jag skulle gå hem. Mellan 9-11 ska dom vara där, så jag ska gå hem och städa då. Sen ska jag hämta William lämna honom på hans förskola för att sedan bege mig ner på stan för att plugga med Lisa.
Jag fick en fråga om varför jag fått blodpropp, vart och när. Tänkte att jag kan berätta det.
I slutet av April 2003 fick jag en djup ventrombos i höger knäveck. Jag var 19 år och 2 månader gammal. Anledningen vet jag inte, inte heller läkarna vet varför jag fick en blodpropp. Det som helt enkelt hände var att jag en morgon vaknade med lite ont i benet. Jag trodde jag råkat göra mig lite illa när jag tränat dagen innan. Rörde mig som vanligt även om benet var aningen stelt. Dagen efter hade jag dock ännu ondare och jag kunde inte stoppa ner hela foten utan gick på tårna framåt. Tänkte det går över, tredje dagen så tyckte min mormor att jag skulle åka och kolla upp saken, jag tänkte OKEJ men det är ingen. Åkte till akuten i Mora då jag bodde i Orsa under den tiden skulle precis flytta till Falun. I alla fall, väl på akuten togs prover och dom trodde precis som jag att jag råkat ut för någon skada vid träningen. ÄNDA tills läkaren tröck mig under foten och jag skrek för smärtan var helt oförklarbar. Jag fick åka på ultraljud. Kom upp i ett mörkt rum där undersökningen gjordes. På cirka 3 minuter hade man fastställt att jag hade en blodpropp som satt i benet och att det var tur att jag åkt in för risken hade varit stor om jag väntat några dagar till att den vandrat uppåt och skulle då punkterat min lunga. Las in på medicin, frågor om P-piller och graviditet kom upp. P-piller hade jag ätit i januari under 1 veckas tid så det var uteslutet och gravid var jag inte. Vägde normalt och hade lågt blodtryck som alltid. Fick fragmin behandling under 2 dagar och sedan äta waran som är blodförtunnande i 6 månader.
Jag var nitton år så det ändrade mitt liv totalt. Jag förstod inte då vad mer som skulle ändras i mitt liv.
1 – Jag har väldigt litet utbud av preventivmedel jag får använda. Allt med hormoner är förbjudet pga propprisken.
2 – Mina syskon samt barn får inte heller använda preventivmedel med hormoner.
3 – Varje gång jag blir gravid kommer det räknas som riskgraviditet eftersom jag genom att bli gravid riskerar min hälsa. Jag kommer i förebyggande syfte alltid få ta sprutor i magen (fragmin) för att skydda mig och barnet.
4 – JAG bör inte använda mig av EDA eller liknade, jag gjorde dock det vi förlossningen. Skillnaden blev att jag skulle ha slangen eller kanylen? I ryggen 4 timmar extra efter förlossningen eftersom det annars kan bli blödningar som för mig kan betyda VÄLDIGA risker… Min BM råkade dock ta ur den tidigare åt mig vilket resulterar i att i min journal står det väldigt tydligt hur FEL detta var och att jag skulle observera minsta lilla grej. DET gick bra den gången.
5 – Jag får inte dricka energidrycker, använda brustabletter och resor som kräver mycket stilla sittande är ALDRIG bra för mig.
Mitt liv blev alltså inte helt normalt efter jag fått blodpropp. Dock fungerar det, jag får bara lov att vara lite mer vaksam än andra.
Jobbat idag. 8.15-12.45 imorgon ska jag jobba 9.00-15.00 , skön tid. Behöver pengarna. Räknat ut att om jag jobbar lite kan jag köpa lite roliga saker i höst kanske. Samtidigt jag är inte tipp topp för stunden. Jag märker det, mitt humör är liksom mer neråt än det varit på flera år. Jag är inne i en svaka, en del av mig vill inte erkänna det riktigt en annan del av mig vet. Jag är deprimerad igen. JAG har länge försökt förneka det för mig själv och jag är EXPERT på att dölja såna saker, folk tror jag är samma glada Madde, men det är jag inte. Jag bär på en tyngd över mina axlar, mitt hjärta blöder och jag försöker hela tiden hitta orsaker. Tror att det kanske är de eller de, men egentligen är det samma tankar som förr, den där rösten bredvid mig som talar om att jag är fet, den där rösten som återkommer på nätterna och får mig att tro att jag ska dö eller andra saker som skrämmer mig så. DEN där rösten har varit död i så många år att jag glömt den så förra sommaren dök den upp igen, som en blixt från klar himmel så träffade den mitt innersta hjärta och bröt ner mig bit för bit tills där jag är nu. Den orsakade min utbrändhet, den orsakade mitt spegelhat igen, den orsakade mitt sätt att inte vilja träffa människor. DEN har tagit mig tillbaka, bara för att jag blev så rädd förra sommaren att jag nu inte alls längre kan känna den där känslan jag vill känna. Jag hatar att skriva sånt, deppighet hör till idioter… Men tyvärr så kommer den även till mig. Många vill då gärna försöka få mig att tro att det är för jag är ENSAM, de är klassiker man är endast deppad om man inte har en karl, så fort man har en karl löser sig alla problem och man ser änglar dansa runt röven på en… Tyvärr så har det aldrig funkat för mig, ända gången jag sett änglar var när jag fick sonen och sonens alla år fram tills nu. NÄR blixten kom och slog undan mina fötter. JAG ger er skenet av att vara så jävla glad, jag vill att ni ska tro det för då slipper ni fråga mig, för frågar ni mig och bryr er kommer jag få den där äckliga klumpen i halsen. Den jag bär på varje dag, den som dyker upp så fort William inte är här. När jag ligger mot kudden och gråter. Jag är tillbaka till den lilla sårbara flicka jag var en gång. Det går inte att lösa detta, jag lär ta mig ur det här själv som alltid. ÄNDÅ känns det tusen gånger svårare nu.
OM inte William var här, då skulle jag inte ge mig själv den där kicken att gå upp varje morgon eller varje morgon må bra för att jag ser honom, jag skulle inte orka. MEN jag orkar för William är här hos mig. Min fina älskade pojke du är det finaste som finns.
Tyvärr känner jag inte för att prata med någon vän om att jag känner mig ledsen, för ingen förstår ändå. Folk förstår inte när folk är deppade för alla andra är egentligen så jävla lyckliga. Alla har allt i livet, vissa människor har aldrig mött en motgång medans andra som mig själv bara får gå in i dörr efter dörr för att sedan under ett tag få SEGLA på vågorna. Jag trodde jag skulle få fortsätta segla, jag tänkte att det var min tur att segla fram som många andra, tills förra sommaren när det var som någon gjorde bomben i vattnet och fick mig att inse att DU ska jävlar i mig inte ta livet så enkelt tänkt på vem du är. Du måste kämpa för allt du gör, du tillhör inte alla dom som aldrig kämpat för du är en kämpare och kämpare som du ska ALLTID kämpa. Jag orkar kämpa för jag har William, men jag känner att jag önskar att jag också fick glida så fint fram på vågorna nu. Jag fick kämpa hela min barndom, jag trodde mitt vuxenliv skulle vara min tid att glida på…
Idag fick jag dessutom besked från fittläraren vi haft i 5 veckor att jag var underkänd på tentan, eller ja HON gav mig nytt att komplettera jag skrev att då skiter jag i kursen. Jag läser en 7,5 ifrån Umeå den räknar jag in istället. Jag vill inte ha med den där jävla fittkärringen att göra något mer. ALDRIG har jag gett upp så lätt innan. Men en lärare som säger NEGER i klassrummet och som suckar och himlar med ögonen när man säger något, en lärare som lämnar en och går ut från klassrummet mitt under ett seminarium för att återkomma två timmar senare, som hånler när man sagt något och om är totalt osympatisk och endast spelar på att hon är smart roll, är inte för mig en lärare jag hyser större respekt för, då kan jag lika gärna vara utan hennes betyg. Såna människor gör mer skada en nytta. Hon förstörde 5 veckor av mitt liv som redan nu är jävligt tufft, jag orkar inte ge henne mer av mitt liv. Jag undviker människor som hon i verkliga livet, jag vill inte behöva tampas med en sån människa som tror sig stå högre än mig, när hon genom sitt beteende visat att hon snarare står under mig. Mobbare har aldrig stått högt på min lista, snarare står dom under kobajs i rang…
");
JAG hatar att vara hypokodriker. Det är nog det värsta som finns. Just nu är jag dessutom inne i en sån period när jag vaknar med såna där sjuka tvångstankar och tror att jag ska dö ungefär… ALLTID lika intressant och roligt (eller inte) . I alla fall barnmorskan från MVC ringde mig och jag har inte klamydia. INTE för att jag trodde jag hade det, har haft sex med samma människa nu i många herrans år, och jag är inte den typen som byter karlar eftersom jag är som ni MÄRKER hypokondriker.
I alla fall berättade ju om den där satans glasbiten jag tror att jag trampade på. Är inga märken har inte blödigt mamma lugnade mig och jag googlade för att få svaret att den risken var totalt omöjlig. ÄNDÅ jag fick lov igår efter ett rejält ångest anfall att ringa sjukvårdsrådgivningen och fråga. Fick samma svar där, risken att jag fått hiv av att endast trampa på en liten minimal glasbit som inte tog hål på huden och det uppenbart inte var stora mängder blod på marken gör att jag OMÖJLIGT kan ha fått hiv. Det lugnade i alla fall, först när jag fick prata med kunnig personal kunde jag pusta ut och nu känns det bättre.
FÖR normala människor låter detta helt befängt. FÖR mig? Ja vad säger man, jag är livrädd för att bli sjuk. Livrädd för hiv, har dödsångest för cancer och att dö skrämmer mig så till den grad att jag försöker undvika i största möjligaste mån att göra saker som KAN död. Det betyder att jag inte åker flygplan eller båt av rädlsa för att dö. Sen mycket av höjderna också. Jag skäms också för den här delen av mig själv. Att liva av sjukdomsrädlsor känns pinsamt. Jag tillhör inte kategorin människor som idag gärna vill skylta med sina sjukdomar för det är coolt att ha en diagnos av nått slag, jag tycker mig se detta överallt på nätet. INTE alla, många är nog som jag och bara skriver för att få ur sig, men så finns det några som mer en gärna kallar sina bloggar för olika saker för att liksom visa att ”KOLLA på mig”, jag undrar om dessa verkligen har diagnoser eller om dom bara skriver för att dom tycker det är kul med reaktioner? I mitt fall är detta ett handikapp. Det hänger också ihop med min rejäla rädlsa för smuts och oreda. Jag städar fanatiskt och jag såg att dom har desinfektions medel på ÖB här i stan, jag överväger skarpt att köpa detta för att använda inne på toaletten. Jag hatar bakterier.
Många gånger har jag försökt förstå VARFÖR jag har denna rädlsa för sjukdomar. Den enda logiska förklaringen är nog att jag helt enkelt är rädd för döden. Inte för att man dör av klamydia kanske men för mig skulle det betyda att jag skulle bli helt knäckt det är en sjukdom precis som alla andra. Kanske hänger mycket ihop med min astma? Eller att jag haft blodpropp, att pappa dog när jag var liten och att folk runt mig dött i cancer. Vad vet jag, något är det med sjukdomar som i alla fall inte får mitt liv att kännas bra.

Ska så fort jag skrivit detta inlägg bege mig till frysen för att plocka ut några kycklingfilér vi ska eventuellt grilla ikväll om vädret står sig. SKA bli så gott! Älskar grillat sen kyckling är så himla gott tycker jag, känns nyttigt.
Snacka om glädjerus som kom i morse då. Bara WOW de är sommar när man klev utanför dörren, jag älskar våren. Gick och sjöng ”solen lyser himlen är blå, vad det är skönt att leva då” hela vägen till sonens förskola som ligger precis bredvid husknuten men ändå, jag var helt WOOOO de är sommar i kroppen så.
Igår städade jag bort det sista från ballen och snart kan man ligga därute och sola och får brun hud.
Alltså det finns vissa saker som folk reagerar på om en tjej gör, som ingen reagerar på om en kille gör. Som jag och sonen samt hans pappa gick hem mot sonens pappa i torsdags. Jag höll på att bli galen då det kliade på ena skinkan så till sist kliade jag mig där, sonens pappa började as flina och typ HAHA, går du och kilar dig i röven?! JAG bara men va fan?! DE kliar jag står inte ut ska jag låta det klia bara för att är okvinnligt? ALDRIG, de är precis som när man använder string-trosor och dom lagt sig obehagligt klart som fan man drar ut dom liksom ELLER? De provocerar säkert massa prydon. Sonens pappa tycker att jag är skit kul på det där sättet, DOCK är det andra saker jag inte kan göra. Det är att skita när någon är hemma, ja när William är hemma går det väl men inte annars. JAG har rejäla fobier för att gå på skithuset när jag inte är ensam hemma och är jag på semester brukar jag få såna tvångstankar för jag inte kan gå och skita att jag får lov att äta massor med fibrer det går inte i alla fall och jag mår skit dåligt och vill åka hem. Detta händer alltså VARJE gång vi åker på semester. Utedass är dessutom värst jag kissar till och med hellre i skogen än går och kissar på ett dass. SEN ät utedass vidriga också på grund av vad jag tror jag skrivit förut men intygar sig själv att INTE titta ner så gör man det i alla fall och ser högen av bajskorvar som ligger där och samtidigt som man håller andan så vill man spy. MEN spyr man är man rädd för att känna stanken och känner man stanken kan man i sin tur ha oturen att tuppa av därinne och TÄNK utgången av att svimma på ett utedass.
PÅ tal om de? Undra om någon dött på ett dass nån gång, fy fan va hemskt i så fall. Samtidigt kanske det kan vara rätt roligt att se folk plågas med att dra ut en död kropp från ett dass alla vill spy ikapp därinne på grund av bajsstanken. URSK!
Läste någonstans att det var bättre för naturen med utedass, jag tänkte då att DE får vara hur bra det vill men jag vill då fan inte gå tillbaka till att bajsa på andra ställen än på en toalett.
De finns ju också vissa i mitt tycke idioter som anser att gå på utedass hör sommaren till, att på dass där känner man verkligen sommarkänslan. Jag har många gånger undrat hur dessa människor kan stå ut med att sniffa därinne och njuta, jag själv vill bege mig därifrån illa kvickt!

(Skylten, finns det hjärterum så finns det stjärterum. ETT typiskt dasstecken)
Tänkte att jag kunde slänga in en frågestund här. Ni får fråga om precis vad ni vill. Jag kommer svara på allt!
Lite kul att se om det är något ni undrar över faktiskt. Så ge mig en drös frågor nu så jag har något att fördriva min tid med!

| Cookie name | Active |
|---|