Eftersom det igår var så roligt att göra detta (tyckte jag), så gör jag det en gång till. Idag får ni gissa vad detta kan vara. Imorgon kommer svaret, men fram tills jag publicerat svaret är det okej att gissa. Den som gissar rätt kommer likt förra gissningen få länkning i bloggen.
En mössa med kombinerad halsbuk!
Helt rätt på svaret hade MammaTessan som svarade:
Det ser ut som strumpbyxor men tror inte det är det då dom såg väldigt smala ut. Så därför gissar jag på en mössa.
och att man kan ha det som ser ut som ben till strumpbyxor som halsduk.
MEN
Jag tycker också Linda – En Vimsig Mamma förtjänar en länkning då hon nästan gissade rätt hon också!
”antingen en luva annars ett par strumpbyxor! =)”
JÄTTE KUL att ni gissade!
Kommer göra fler såna här.
Får se vad jag hittar på för något ni får gissa på mer idag!
HAHA, gud vilken fråga. Alltså seriöst vad då ambitioner?
Får väl försöka då?
Jag vill bli klar med skolan, blir en SKIT bra lärare och vara en sån som eleverna vill prata med. Jag vill ge ungdomarna förtroende och respekt och hoppas att jag får det tillbaka.
Sen då? Jag vill få fler barn, flytta till villa och fortsätta att njuta av livet.
En annan sak är kanske att sluta ta åt mig av människor som stjäl min energi genom att säga saker som jag känner gör mig upprörd. Det är egentligen dom man ska ruska av sig och låta orden förfalla. Jag hatar dock när folk ska envisas med att dra in mig på saker sen när jag säger min åsikt då ”brusar jag upp mig” eller ”sluta nu vill jag inte prata mer” som attityd. Såna saker gör mig galen, för om dom NU vill diskutera något med mig ska väl jag inte bara lyssna och hålla med bara för dom anser att dom har rätt? Jag känner att det är jävligt kränkande att säga att någon ”brusar upp” eller bli upprörd bara för att man säger SIN syn på saker! Min ambition blir alltså att sluta ta åt mig av detta och tycka att dom är tragiska som inte kan se saker ur två synvinklar.
Ja det här tror jag att folk kommer tro att jag ska skriva någon död person så som dom flesta förmodligen säger. Jag borde kanske säga att jag saknar min pappa i och med att han är död, men eftersom jag glömt så mycket av honom och jag levt större del av mitt liv utan pappa då han dog när jag var nio år vilket betyder att han inte funnits i mitt liv i över 17 år så kan jag inte säga direkt att jag saknar att ha en pappa, för mig är det mer naturligt att han är död än att han levt. Hade vi säger min pappa kommit tillbaka nu hade hela mitt liv rörts upp och ner och jag skulle absolut inte se det som en fördel jag hade blivit skit FÖRBANNAD rent ut sagt om vi säger att det skulle vara så där som man sett i tv-serier där folk fejkat sin död. Jag hade inte alls varit glad och tårar som skulle runnit av lycka och så vidare jag hade varit vansinnigt förbannad och förmodligen gett honom en rak höger och bett honom fara och flyga och ALDRIG komma tillbaka i mitt liv igen.
Så vad saknar jag då? Egentligen saknar jag ingenting, jag har egentligen allt jag vill ha i livet så här. Jag kan sakna att jag inte är flerbarnsmamma kanske, har alltid haft en dröm om att ha 15 ungar men annars så saknar jag inget. Jag trivs rätt bra med den jag är och de livet jag lever. Är tacksam för att vara frisk (frånsett astman) och att jag fått ett helt underbart barn, att jag har familj och vänner som finns där för mig. Vad mer behöver man i livet?
Det ena är hemma i hemmet under en filt med en mysig skål godis och gos med William i soffan till en disney film. Den lilla stunden i soffan är helt ovärderlig, fredagsmyset med oss två och sittandes där och bara njuta av en ledig kväll och vet att det inte är någon stress inför morgondagen utan fredagslugnet har kommit över oss.
En annan favoritplats får bli i min säng. Jag älskar att lägga mig i sängen på kvällen och vet att jag ska få sova. Om så bara för några timmar trivs jag så sjukt bra med den där gnutta sömn jag får under ett varmt duntäcke och veta att jag lever här och nu och ska få sova och drömma.
Sen gillar jag mamma och hennes mans sommarstuga också, det är mysigt där uppe mitt i skogen med sjön som det första man ser när man vaknar. När jag sovit där (var visserligen ett tag sen nu) och kollat ut över sjön och solen som gått upp på sommarmorgonen har jag alltid njutit, fåglarnas kvitter och tänkt att ”jag lever här och nu”.
Det är mina olika favoritplatser, kan inte välja något annat.
Ja först och främst döden, sen jag fick barn är jag jätte rädd för döden. Innan jag fick barn tyckte jag att världen livande som död inte hade någon betydelse. Men sen jag blev mamma vill jag leva hela tiden. Jag är skit rädd för döden, vad som kommer hända. Kommer man bara ligga där med skalet och det som kallas ”själen” finns där nedgrävd och kommer aldrig ut, eller kommer man till en himmel och bli en ängel, kommer man annars bli en ande som går runt bland människor? Det skrämmer mig, aldrig mer få se mina nära och kära vara död. DET är min största rädsla, där ingår självklart att någon jag älskar också ska dö för mig. Skulle William dö skulle jag inte känna någon mening med mitt liv, han är mitt allt utan honom skulle inte livet vara värt att leva.
Bli fattig, då menar jag fattig på riktigt. Visst jag lever inte på några stora summor pengar. Jag är ensamstående student och när jag säger att jag lever på 11378:- i månaden med en hyra på 6001 kronor brukar folk folk fråga hur fan jag har råd. Jag är inte direkt ovan med att leva med lite pengar, för mig är det ju vad jag levt på de senaste 6 åren. Jag har liksom aldrig haft någon super mängd med pengar, jag lever på små marginaler men jag mättar munnen efter plånboken.
Aldrig få fler barn, det är en rädsla jag har. För mig är det jätte viktigt att få fler barn så att inte få ett till barn skrämmer mig.
Sjukdomar, det går ju lite hand i hand med döden, jag är skit rädd för HIV, Aids, Cancer och andra sjukdomar man kan dö av. Sjukdomar skrämmer mig skit mycket och jag är rädd för dom.
Skola i Mora.
Jag får ta det. När jag gick i åttan kände jag att jag var så sjukt less på Orsa och jag var osams med folket och kände att nej jag vill inte stanna här. Jag gick in till rektorn och sa rätt ut, jag vill byta skola. Kan du hjälpa mig med det? Han bara, jag har sett att du sitter ensam ofta i det där fönstret och ser så ledsen ut. Har förstått att det är något och tjatat på mina kollegor att uppmärksamma detta. I alla fall skolkuratorn kopplades in men jag hade bestämt mig, jag skulle byta skola. Fick gå till studievägledare och prata flera gånger med kuratorn och rektorn. Kommunen var också inblandad så klart, eftersom det endast fanns en högstadieskola i kommunen. Jag fick sen åka på besök på strandens skola i Mora och bestämde mig för att börja där. Jag kände inte en själ i hela Mora, rektorn bad mig att kämpa upp mina betyg och det gjorde jag på en termin. Det konstiga är att jag alltid med rätt vilja och motivation haft lätt för mig. Ändå har jag alltid sett det som jag varit kass i skolan och inte kunnat någonting en känsla som ALLTID finns där.
I alla fall så minns jag första dagen i Mora på bussen, klev av och hade såna där hipsters alla hade på den tiden Marwin pants gråta och en vit trekvartsärmad tröja det var en åtta på som jag köpte med Anna på kupolen. Gick in mot skolgården och minns att jag gick förbi en grupp tjejer som stod och rökte och synade mig i varje söm kändes det som. *hehe*, gick in till expeditionen och fick följa med till klassrummet och klassen jag skulle gå i. Blev presenterad och hade bestämt mig för att vara trevlig mot alla, göra en ny start i mitt liv. Inte vara sån som stod och bevakade och inte pratade utan vara öppen, så första dagen blev jag vän med tre stycken tjejer som jag umgicks med och hade kul ihop med som jag minns. Ändå mådde jag dåligt psykiskt, bar på så himla mycket att jag inte kunde koncentrera mig på skolan. Det året lärde jag också känna en tjej till Stina som jag insåg att jag hade väldigt roligt med. Följde med henne och festade och träffade hennes två kompisar Marlene och Anna, blev kompis med dom med.
Men när man flyttar sen som jag gjorde. Så förlorar man ju kontakten med människor.
Ändå måste jag säga att mina år mellan 15-18 i Mora var förbannat roliga, det var en kul fjortis tid med massa minnen och jag borde verkligen åka upp och träffa folket, jag tänker men det blir aldrig av, men är väl så när livet lever sitt liv på olika håll.
MEN det fick bli min första skola i Mora.
Tufft, som jag skrev i gårdagens inlägg gråter jag väldigt sällan, men ja när gråter jag?
Jag gråter när jag ser på vissa tv-serier om det är något jag tycker är extra känsligt eller fint. The secret life of the american teenager och Charmed har sån inverkan på mig till exempel, om jag känner igen mig i situationer har jag lätt för att gråta. Jag kan också gråta dagarna precis innan mens på grund av hormoner, då räcker det med att någon säger något så går jag och ältar de tills jag lämnat personen och sen gråter jag i timmar efteråt.
Sen blir jag riktigt förbannad börjar jag gråta också, inte för att jag är ledsen utan för att jag är så arg så tårarna tar över. Det är dock sällan eller aldrig folk får se mig gråta av mina vänner så kanske 1-3 personer sett mig i tårar. Jag antar också att det nog gör att väldigt få förstår när jag faktiskt är ledsen, jag sväljer hellre gråten än att gråta så alla ser.
Det är nog ett skadat beteende som jag lärde mig när pappa dog. Jag grät den kvällen och mer tårar än så har jag aldrig gråtit. På begravningar har jag gråtit också, jag får alltid tårar i ögonen när jag är i kyrkan och får lov att kämpa tillbaka. Just sånt får mig att känna mig så liten på något vis, som jag är 9 år igen och sitter i kyrkan och tänker på pappa eller något. Vi var där på alla helgona och lyssnade när prästen (som kom hem till oss när pappa dog, samt hade begravningen) läste upp alla som dött under året. Glömmer aldrig det, jag satt där i flera timmar och lyssnade och lekte lite tyst på bänken tills dom läste upp min pappas namn. Någonstans där tror jag det gjort mig till att inte gråta över saker, tårar gör inte att saker löser sig och blir bättre, därför gråter jag så sällan. För vad ska några salta våta droppar göra för skillnad när smärtan redan är där i alla fall?
Kändes skumt vad menas med frågan? Hur då må bättre, må bättre när jag slagit mig eller må bättre psykiskt, efter en fest eller vad?
Jag får väl göra en blandning av allt då.
Dagen efter – DET finns nog inget som får mig att må bättre, jag har alltid ångest efter jag festat. Tagit åt mig av något folk sagt och känner mig nedstämd i flera dagar efteråt. Visserligen beror det lite på vem jag festar med men många gånger så kan jag mest bli ledsen efter jag varit ut, går och ältar saker och analyserar vad folk menat. Känner mig sårad och gråter skit lätt ungefär. Jag var aldrig sån förut men ju äldre jag blir ju lättare gör alkoholen mig ledsen, är mycket därför jag i december förra året bestämde mig för att undvika att gå ut och festa. Nu låter det som jag festat massor men så är inte alls fallet, sen jag fick barn har det varit en sak jag kan göra ibland för att träffa folk, ungefär i samma stil som att ta en fika eller äta middag med en kompis typ. Just själva festandet i sig är inte alls viktig del i mitt liv. Jag hade den delen mellan 14-19 och det sista året där mellan 18-19 var jag så sjukt less på att festa så det finns inte, alla var bara WOW krogen och jag var typ. Bläh krogen, fest och sånt.
När jag blir bakis spyr jag som fan, jag spyr så jag tror jag ska få ur mig hela magsäcken (det är inte okej) jag dricker egentligen inga mängder men spyr ut mer en jag drack. Det ända jag tycker kan hjälpa något är att så fort man vaknar ta sig en dusch. Då tycker jag genast att baksmällan blir mindre.
När jag slagit mig, eller har ont någonstans – Jag tillhör kategorin ”gnälla” och tycka synd om mig själv. Har jag ont så berättar jag det gärna för andra (läs Björn) jag ligger och tjatar och tycker synd om mig själv och utnyttjar situationen till fullo. Så får Björn fixa maten och ja allt sånt där då mår jag betydligt mycket bättre sen *haha*.
Psykiskt – När jag mår dåligt på insidan, så går jag tillbaka till samma symptom som när jag var deprimerad. Läste förut att barn som mått dåligt och upplevt kris tar mig sig sitt sätt i vuxenlivet. Det jag gör är att jag inte visar för någon att jag mår dåligt, folk runt mig förstår aldrig sånt och jag yppar inte ett ORD om saken. Jag vill helst inte gå upp och kan börja gråta så fort jag är ensam. Jag gråter aldrig öppet, gråten har en symbol för svaghet i mig. När jag var liten var det gråta folk ville att jag skulle göra istället var jag förbannad, arg och grät inombords, tårar är absolut inget som många sätt mig ha. Det i säg är en svaghet, men jag kan inte gråta öppet. För att må bra måste jag ta mig ur sånt här. Det kan ibland gå under någon dag, oftast under någon dag numera eftersom jag sällan är deppad eller ledsen utan oftast faktiskt är väldigt glad. Men om det hänt något kan jag vara ledsen i flera månader, då går jag runt och ältar tills jag faktiskt sörjt klart och börjar se det ljusa med livet igen.
En annan sak kan vara att åka bort vilket också kan bryta negativa tankemönster, eller shoppa. Den som påstår att shopping inte kan dränka några sorger ljuger, de lyckorus jag får när jag shoppat kan ge mig glädje för veckor framåt.
SEN det viktigaste för att få mig att må bra är att se att William har det bra och mår bra. Varje dag med William är underbara, även om han inte vet om det själv är det på grund av honom jag är så glad, han är min lyckospridare i livet och jag kan sitta och titta på honom och bli alldeles varm och tänka ”JAG har det så bra som får vara mamma till dig”. Han är mitt lyckopiller mitt barn!
OJ det är massor. Jag är rätt ofta upprörd och skulle nog påstå att jag ofta är jävligt irriterad (menskossa?) . Dessa saker gör mig upprörd:
Stress, yeses vad arg och upprörd jag kan vara när jag är stressad.
Puckade lärare, tro mig få saker kan göra mig så upprörd som lärare som är totalt opedagogiska och ointresserade av vad som ska läras ut, lärare som bara sitter och himlar med ögonen för att dom är så sjukt trötta på sitt jobb. Såna saker får mig att gå upp i atomer.
Politik, kan bli rejält förbannad om jag sitter i diskussion med vissa människor om politik, kan känna mig som jag genomgått ett maratonlopp efter en sån debatt för folk kan ibland vara så jävla idiotiska. Då tror ni att det handlar om att jag ska ha rätt? NEJ NEJ, folk får tycka vad dom vill, men det som gör mig galen i såna debatter är att folk försöker få en att tycka som DOM vilket kommer till nästa punkt.
JAG upprörs rejält när folk ska försöka tala om för mig vad jag tycker, vill och känner. Jag hatar verkligen när man till exempel säger: Nej jag vill inte resa utomlands det är inte mitt intresse, så kommer någon idiot och säger ”MEN det är klart du vill resa utomlands?! Det vill ju alla”. Så säger man själv, ”NEJ men seriöst jag vill inte de” , men den där dryga människa fortsätter och ska tala om för en vad fan man vill ungefär vilket verkligen gör mig galet jävla arg!
Värst är dock när folk säger att ”DU måste träffa en karl, du kan väl inte leva ensam resten av livet?” eller ”DU, måste träffa någon. Varför är du singel? DU förstår väl att du saknar någon” . FÖR det första, OM jag säger att jag inte behöver någon så behöver jag förmodligen inte någon?! VARFÖR fortsätta älta den saken varje gång man ses, eller pratar. Varför inte bara släppa taget och inse att jag kanske inte alls behöver en karl i lika stor utsträckning som du? Varför inte bara inse att jag klarar mig jävla bra utan en resa till Thailand och varför för guds skull MÅSTE du försöka övertyga mig om att din politik och vad du brinner för är rätt och mitt är fel bara för att DU tycker så?
Jag respekterar folks åsikter och hur dom vill leva sina liv. Röstar dom på SD eller alliansen, rödgröna är det deras val. RÖSTAR jag på något annat är det mitt val och jag kommer inte ändra min åsikt bara för att ”du” anser att din är bättre än min så för i helvete sluta försök tala om för mig vad jag ska tycka tänka och känna.
SÅ nu fick ni veta vad som upprör mig!
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg