Julkalender

Lucka 24, Itsmadeby – Om när saker inte blir som man trott.

Madeleine Stenberg 24 december, 2020 Inga kommentarer

Under hela december så jag har varje dag sett fram emot att få lära dagens gästbloggares inlägg här hos Madeleine. Jag har läst med nyfikenhet, det har varit så skoj, så intressant o spännande att få läsa alla olika inlägg som varit. Jag har också på detta sätt hittat flera nya bloggar som annars gått mig helt förbi – tack för den möjligheten Madeleine, det här ska kanske göras oftare just av den anledningen. För ibland tycker ialla fall jag att det är svårt att hitta nya intressanta bloggar.

Nu är det då min tur, jag är glad att jag fick just julafton som min dag att gästblogga – för det finns en sak jag gått o väntat på nu sedan första advent, o igår fick jag svaret om det blir några veckor till av väntan eller…
Jag var så helt övertygad om hur svaret skulle bli – det skulle bli en lite julklapp, en bekräftelse på det jag trott. Men tyvärr blev inte svaret alls så. Det blev lite snopen om jag ska vara ärlig, för jag hade hela mitt inlägg i huvudet uppbyggt, nu fick jag tänka om…

Vi var till veterinären igår för att göra ett ultraljud på Mindy, se om hon var dräktig, få valpar i slutet på januari. Men nu blev svaret ett snopet – Nej, tyvärr jag ser inget alls som visar att hon bär på någon valp.

Hon träffade sin ”pojkvän” första advent och jag var ganska säker på att hon ”löpt över” – hon löper inte direkt synligt min lilla fröken, blöder inte, svullnar inte – jag får gå mest på ändrat humör o sätt, då är det inte så enkelt att räkna dagarna. Jag hade ringt uppfödaren till Mindy som också äger hanhunden som var vald som pappa till kullen, vi räknade ut vilken dag som skulle passa. Jag ringde någon dag tidigare o sa att jag trodde vi var lite sent ute, så vi bestämde oss för att prova dagen innan vi bestämt. Så vi provade ialla fall o det gick bra, hon gillade honom o han henne. Så det blev starten på väntans tider.

Jag har två kollegor som vill ha en varsin lite valp, men sen har också flera andra fått nys om att hon är parad o hört av sig. Jag ville inte så, jag är den lite mer försiktiga typen som väntar tills jag vet – helt vill jag även att valpningen ska vara klar innan jag säger att det blivit valpar, hur många o fördelning av hane, tik. Det är bara så jag är, jag vill inte göra någon besviken som står på kö o väntar, om det inte blir någon valp, om något gå på tok…  Men nu har uppfödaren till Mindy lämnat iväg mitt telefonnr till fyra personer som hört av sig, trots att jag bad henne att inte göra det… lite för många, för det är bra om det blir tre valpar.

Nu blev jag tvungen att göra just det, höra av mig till alla o berätta att det inte blir några små vita nystan här. Och jag blev tvungen att tänka om för vad jag skulle skriva om idag.
Jag har anmält mig till bloggportalens ”30 dagars utmaning”, tänkte det kunde vara en lite rolig sak att påbörja året med, inte för att jag är så intresserad av själva tävlingen, eller att jag kommer göra några större förändringar med min blogg, det är nog mer ett sätt att få till lite mer struktur i mitt bloggande, något jag tänkt mig få mer än en gång tidigare just vid byte av nytt år. Ni vet dom här nyårstankarna man har om att allt ska bli annorlunda det nya året, men det är bara tankar men gör inte så värst mycket själv för att det ska ske.

Som en grund eller vad man ska kalla det så fick jag några sidor med frågor att ställa mig själv, för att på så sätt hitta peppning i mitt bloggande o att den ska utvecklas i den här utmaningen. Några sidor dom kallat ”Content planner” – tyvärr så var hela innehållet också på engelska – tycker dom kunde ha ansträngt sig lite o översatt det till olik språk, det är inte mycket text …  Hur som helst så nu då när jag satt här o funderade på vad jag skulle skriva om i detta inlägg nu när det jag tänkt mig ”försvann”, så kom jag på en av punkterna i denna ”innehålls planerare” –  att man skulle beskriva läsaren till sin blogg, vad läsaren tycker om att göra, vill veta o varför en läsa läser just min blogg.
Ja, det är ju en bra fråga, vem läser min blogg o varför. Mina svar blir ”jag vet inte, jag vet inte….” Däremot så hoppas jag att den läsaren som hittar min blogg, som återkommer som läsare gör det för att dom gillar bloggar som är personliga, med brett omfång, en blogg som är personlig men utan att vara för privat. Jag tror däremot inte att en bloggläsare som är ute efter bloggar som handlar om dyrt exklusivt mode eller inredningar av samma slag kommer att läsa något som helst inlägg hos mig. Inte heller dom som söker bloggar med smarriga spännande nya recept att prova – det finns så många underbara bloggar som gör det redan.

Min blogg är o kommer att fortsätta handla om lite av varje – en annan bloggare skrev ett inlägg tidigare där hon skrev att hennes blogg kanske var spretig, men det fick den gärna vara. Och det var ett bra uttryck – spretig, för det är nog just då man kan tro att bloggar som handlar om lite av allt betecknas o det är just att få bort det som denna utmaning är till för, att samla ihop innehållet o få en smalare nisch i bloggandet.

Det här blir en fin start på det nya året, jag kommer koncentrera mig på mig  – det här året där jag faktiskt ska ta o njuta mer av livet o ta vara på lediga stunder – läs lyssna på musik. Att låta min kreativa sida få utlopp igen, det har inte varit så mycket av det sista åren. Det finns så många härliga idéer som jag ska försöka förverkliga under nästa år.

Och det är nog det som kommer fylla min blogg nu i början av 2021, inte som jag trodde väntan på valpar, hur magen växer o planeringen fortgår, valpning o hur valparna växer. Utan istället lägga mer på det kreativa – ska prova måla, eller ”pouring”, jag ska prova göra något litet smycke av silverclay – något jag varit fascinerad av o velat prova i flera år. Jag kommer ta fram min gravyrmaskin o verkligen börja lära mig att använda den på fler sätt – har för längesedan hittat en youtubkanal för att lära mig mer, men det har inte blivit av. Jag har en vän som letar efter en bra kamera till mig, han vet vad jag fotograferar så han vet vad jag behöver. Sen ska jag börja leka mer med den o jag har en vän som är ”proffs” på photoshop o han har lovat ge mig lite lektioner i utbyte mot trevliga lunchsamtal.

Men det här är ändå bara en liten del av mig o det som då är min blogg. (https://nouw.com/itismadeby)

Så kort o gott för att återgå till frågan som fanns i Content planner o ge ett kort svar – på vem som läser min blogg så blir svaret att det är en person som är lite som mig, som gillar personliga bloggar som ändå inte blir för privata eller enkelspåriga.

önskar er alla en riktigt GOD JUL
it_is/Anette

Lucka 7 – Jessi, Min träningsresa från dåtid till nutidMin träningsresa från dåtid till nutid.

Madeleine Stenberg 7 december, 2020 Inga kommentarer

Min träningsresa började en höstdag 2004. Då gick jag 2:a året på gymnasiet i Skövde.  Min vän Maria tog med mig till gymmet då Nautilus, idag Actic.  Jag skulle bara titta på gymmet. Men där och då bokade jag in mig med instruktör. Vi skulle ses och hon skulle visa mig och gå igenom maskinerna. 

Vi träffades. Hon gick igenom lite övningar och maskiner med mig. Det kändes bra. Jag och Maria börja träna tillsammans på våra gympalektioner ibland. . För att vi hade fått tillåtelse att träna på gymmet då. 

Instruktören som jag hade första gången heter Sara och en jättego tjej. Vi fick mycket tätt relation. Gym träningen flöt på bra. Så bra att träningen blev viktig för mig i mitt liv. 

En dag frågar Sara om jag inte skulle testa på spinning. Så mycket trodde hon på mig och hon såg att jag klara av mer än vad jag visste själv i gymmet.
Jag kan säga att jag var tveksam. Men samtidigt så älskar jag att utmana mig. Så jag fick prova att sätta mig på en spinningcykel och bara testa att cykla. Då var det inget pass. Det kändes bra. 

Så efter bara några dagar var jag med på ett spinningpass som Sara då körde.
Jag provade några gånger att köra spinning. Men att prova några gånger gick sen över till att jag körde lite spinning då och då. Därför att jag tyckte det var så kul och älska det.

Våren 2006 skulle jag ta studenten. Jag hade även hört att Actic i Skövde skulle öppna ett Actic gym i Mariestad. Gissa om jag blev överlycklig :D. Därför att Mariestad var ju min hemma ort.

Men jag tränade hela sommaren 06 plus hösten i Skövde tills dem öppna i Mariestad. Då flytta dem över mitt medlemskap till Mariestad. Vi den här tidpunkten så hade gymmet blivit mitt andra hem. På Actic i Mariestad fick jag en instruktör som heter Jessica. Kanon go tjej hon med. Även hon trodde på mig inom träningen och vi fick en nära relation. Åren gick. Jag flytta närmare stan. Så att jag kunde gå på mer gruppass på gymmet. Jessica blir min kontaktperson i några år. Jag opererar tårna. Men tränar på ändå. Så gott jag kunde. 

Jag blir cancersjuk. Men tack vare att jag hade tränat då i några år. Så gick behandlingarna bra och jag mådde hyfsat bra under sjukdomstiden. Jag kom också tillbaka ganska snabbt tack vare träningen. Tror jag.

Men jag hade ett uppehåll på ca ett halvår ifrån träningen. Därför att all energi i min kropp gick åt till att reparera mig ifrån sjukdomen då. Men jag träna tills kroppen vann över mig att jag inte skulle träna utan vila. 

Jag fick jobb. Träningen flyter på. Jag får gym vänner. Så härligt :).

I Januari 2014 börjar jag prata med en kille från Västerås på en chattsida. Vi träffas på riktigt i April. I November samma år blir vi ihop. Vi har distansförhållande i ca 4 år. 

Sen tar vi steget till att flytta ihop. Det är jag som flyttar till honom i december 2018. Så jag flytta ca 20 mil ifrån min hemstad och min trygga punkt. Innan jag flyttar upp. Så det klart att jag hade kollat upp om det fanns Actic i Västerås.
Det fanns det! 😀 och det låg så bra för att jag skulle kunna ta mig dit. Så när jag flyttar upp så flyttas medlemskapet i från Mariestad till Västerås. 

Efter snart 2 år så är jag kvar på samma gym. Tiden här i Västås på gymmet har inte varit enkelt. Men nu börjar jag även få vänner och det känns så skönt :). Det blir då lättare att gå till gymmet, att träna och att gå på grupp pass. 

Jag finner inga mer ord mer än att säga TACK till Maria som drog med mig till gymmet. Sara som såg hela mig och att jag kunde utvecklas i gymmet. Jessica som med såg hela mig och såg att jag kunde utveklas i gymmet 😀 <3. 

Det är TACK vare just er som jag brinner för träningen idag och älskar det. 

Det är på många plan i samhället som jag känner mig annorlunda och begränsad på. Därför att jag har en funktionsvariation. Men i gymmet känner jag inte det. Därför att alla som är på gymmet tränar för sin skull. Jag är stark i armarna och behöver tänka på att träna mer ben och få mer styrka i dem. Medans en annan person i gymmet behöver träna upp armarna. Därför att dem behöver träna upp styrka där.
Vi är så olika i gymmet. Det känns så jäkla skönt 😀
I spinningen är jag som vilken person som helst. Ingen ser hur mycket motstånd jag har på eller någon annan har på. Känner jag för att sitta i stående backe. Så gör jag det och det kan vem som helst göra. Man är bara där för sin egen skull!

Jag skulle vilja att fler som har en funktionsvariation vågade att ta sig till gymmet. Det är inte farligt. Alla tränar på sina villkor. Man är där för sin egna skull. Folk som jobbar på gym är oftast snälla och tillmötesgående. Så har det varit dem gym jag har varit på i alla fall. Nu har jag ju hållit mig under samma gymkedja . Men det har ändå ändrats med folk som jobbat på gymmen som jag har varit på. 

Ta hand om er! 

Kram Fighterwomen