Visar: 1 - 4 av 4 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: “Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: “De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: “Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, “nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Ätstörningar

Ätstörningar, trauma och känslor.

Jag har fått i uppdrag att börja känna. Att inte bara tänka utan känna, en del i min ätstörningsbehandling. Psykologen frågade mig vad jag känner, och jag kunde inte svara henne på det. Jag kan absolut tänka saker och tänker för mycket. Men känna? Jag har en oförmåga att känna! Hon skrev upp alla känslor människor har, jag tror det var 9? Av dessa 9 känner jag två, glädje och förvåning. Allt annat känner jag inte, trycker undan och hon trodde därmed det kanske är vad som ger mig ångest men även i sin tur min ätstörning. Jag behandlar min ångest med ätstörningen och nu? Nu är nästan alla redskap för ångesten borta och det är skrämmande och svårt.

För mig innebär det mitt sista redskap, svälten. Jag svälter mig och vågar knappt äta. Det går med andra, men ensam? Då äter jag inte alls, istället mår jag bra av att känna hungern och den motar bort ångesten. Det är läskigt, men jag vet inget annat, jag vill inte falla ihop. Det är som att Pandoras ask öppnats och saker väller ur mig. Känslor, minnen och allmänna känslor av äckel. Minnen jag förträngt som skapar flashbacks och ledsamhet, sorg och skräck.

Jag ska alltså befinna mig i detta, men det i sin tur medför att jag inte äter. Jag rädslan för allt, något måste jag ju ta mig för i skräcken. Psykologen sa att:

Om man är med om lika många trauman som du varit, är det inte ovanligt att stänga av känslor.

Där sitter jag alltså nu, i en våg av trauman som jag ska genomlida och känna. Jag tänker inte klart, jag vet ingenting. Bara att inombords flyger känslor jag inte orkat känna på många år. Det gör ont och jag drunknar bit för bit!

Högkänslighet

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Ibland kommer du till en fas i livet där du måste välja en väg. Kanske står du där vid en skylt som visar två vägar. Den raka vägens skylt står det: trygghet på, den andra vägen står det: osäkerhet på. Vad ska man då välja, genom hela mitt liv har jag fått välja dessa skyltar. Vågat mig på vägar av osäkerhet och tagit mig på den trygga vägen. Alltid med tanken på att vad jag än väljer så blir det nog bra till slut.

Men nu är jag för första gången tveksam. Jag orkar inte längre ta trygghetensväg lika lite som jag orkar ta osäkerhetens. Det gör ont oavsett och kanske har jag slutat kämpa för första gången. Inte för att jag gett upp men för att jag fått kämpa mig igenom livet så länge att jag förtjänar att få en lugn tid.

Ibland undrar jag över varför vissa av oss få kämpa mer än andra? Hur livets lott fördelas. Är det för att vissa av oss tänker mera och därmed känner mera som gör livet tuffare? Eller vad beror det på?

Jag står där vid vägvalet i mitt liv och vet inte vad jag ska välja. Tänk om någon kunde välja åt mig. Jag är bra, jag duger som jag är. Jag är till och med förbannat mycket bättre än många andra på vissa saker. Men ändå står jag här och oroar mig för livet och framtiden. Vem är jag? Och vart är jag på väg?

Högkänslighet

Att våga vara skör.

Jag tänker på det där då och då, hur rädda människor i allmänhet är för att erkänna att de är sköra. Man hyllas av att vara stark, att gå igenom saker som skadar ditt psyke ska någonstans visa på att vi är starka. Då orkar man allt, då står du pall och ska få en klapp på axeln. Ungefär som någon som vunnit en medalj, som självmant tagit sig igenom ett träningspass och som fixade det. Vilken styrka säger alla och imponeras, detsamma har människor sedan applicerat på människor som går igenom tragedier som aldrig valt saken men blivit tvungna att gilla läget och kämpa vidare för att överleva.

Det är fult att vara svag, åtminstone är det så sådana som jag uppfattar det. Jag uppfattar ord som: “Du är stark som tagit dig igenom allt.” Fast det är inte sant, jag hade inget annat val till skillnad från en elitidrottare som tog sig i mål. Det enda jag fått göra är att kämpa på, uppleva känslan av att kvävas från insidan ut och bara kämpa på.

Det är inte konstigt att jag brister då och då, men läks igen. En människa som upplevt vad jag skulle påstå nästan allt, och bara vara 37 behöver få brista. Medan andra hurrar på hade jag gärna bytt bort en hel del av mina erfarenheter mot annat. Det är så mycket jag upplevt som aldrig gjorde annat än skade mig. Att jag skulle blivit stark av mina sorger är en lögn. Att jag tagit mig egen dem är sant, men ut kom jag svagare för varje storm.

Jag kan tycka min kropp för att den står ut, men min själ har det tufft och ibland undrar jag över hur min kropp och själ kan samarbeta, när båda fått stå stadiga i de orkaner som dränkt mitt skepp.

%d bloggare gillar detta: