Etikett: Lärare

Sitter på bussen mot fredag och jobb. Underbart! Älskar fredagar, ska ha ett utvecklingssamtal idag, mentor på besök, och fredagar brukar alltid gå väldigt fort. Innan man vet ordet av så är fredagen över, det är härligt med fredagar lugn, helg och man har gjort en vecka som man kan vara nöjd med. Tid för att andas och leva. Sen blir man ju på riktigt ledig idag också, rent spontant så blev det ju mest stressig tid för mig igår.
Hoppas ni får en fin tanka luft fredag!

Gah denna torsdag kom och gick. Först jobb som vanligt och sen blev det hem för en kort visit och sedan tillbaka till jobbet och vår diskussionsgrupp om framtidens skola. Märktes att det var torsdag kväll då man var aningen ofokuserad men det löste sig, det här blir säkert bra och det vi skrev ner kändes helt okej faktiskt.
Känner att jag är rätt trött så ska bege mig mot sängen, fattar inte var denna trötthet kom ifrån? Kände mig inte alls lika trött på jobbet som jag gör just nu. Men va fan klockan är halv tio så lär väl sova kanske.

Tråkinlägg men det fick det bli idag.

I väntan på våren har jag torra händer som jag försökte åtgärda igår med ett handbad i olivolja och salt. De var babylena efteråt med ett fint lack, idag är de lika torra igen!

Idag kommer Anna till Falun så ska bli kul att ses.
På väg mot jobb och planering blir bra.

Känner att fotosug nu när solen skiner trots kylan. Vet inte riktigt på vad bara.

Annars är det tjugo år sedan pappa dog idag. Tjugo år, han har varit död dubbelt så länge som han fanns i mitt liv. Skriver nog mer om den saken idag.

Så var denna tisdag avklarad och avverkad? Kom hem från jobbet, dammsög lägenheten och lagade spagetti och köttfärssås. Tog dock bara ett par spagetti mest för att smaka men de räckte. Äter ju ingen pasta, potatis och ris egentligen. William drog till bästa kompisen och jag och Björn glodde på Glee, nu ligger Björn i badet och jag sitter här och fördriver min tid. Imorgon är det 20 år sedan pappa dog, så de upptar lite av min tankeförmåga just nu. Försvinner väl snart funderingar kring saken.

Känns som jag inte har något speciellt att berätta och så är det OFTA på arbetsveckor, varför vet jag inte? Borde kanske finnas något syfte med saken för jag gör massor på jobbet men är totalt blogglös när jag kommer hem.

Äh ger upp detta och återgår till att läsa bloggar istället.

Ogillar denna jävla kyla! Va fan det är ju ändå april kunde man inte fått haft värme och vår nu? Alldeles för kallt för min smak! Vill ha värme, detta verkligen suger.
William är på sin skola och fritids, jag ska mot jobbet så fort bussen kommer. Ska hem och laga mat och städa idag så det är vad som står på schemat för min tisdag.
Vad ska ni göra idag?

Fina blommor utanför Williams skola.

Sista lediga dagen då. Påsklovet gick fortare än jag tänkt mig, imorgon börjar allvaret igen och 10 veckor tills sommarlovet för Williams del. Tio veckor, visst är det ändå ganska sjukt? Tio veckor går väldigt fort, kommer bara säga swisch så är det sommar, blommor ute och värme. VÄRME! Jag ser fram emot en varm sommar och hoppas innerligt på den saken. Förra sommaren kändes lite av ett hån, efter tio veckor har jag också gjort klart min tredje del i mitt introduktionsår. Eftersom jag ”bara” jobbar 75% förlängs mitt introduktionsår med några veckor, så räknat på tiden borde jag bli klar någon gång i september början på oktober. Ser verkligen fram emot saken, att bli färdig och kunna söka min legitimation. Saken är väl som en kompis sa att nu blir lärarprogrammet nästan 4,5 år långt och de är ju bara en termin kortare än vad läkare gör och som min kompis sa, det kommer bli ännu mindre som söker till lärarprogrammet när de fattar hur lång tid det tar för att bli lärare fullt ut. Det tror jag också, visst är introduktionsåret bra och jag förstår syftet MEN, jag tror inte det får fler att vilja söka till lärare. Det är dels alldeles för låg lön för den tiden man lägger ner och pengarna det kostar i att betala lånet, och sedan är det mycket övertid utöver den arbetstiden man faktiskt har. Med lärare kategoriserar jag alla från förskollärare till gymnasiet, det är nämligen så att de som vill bli lärare för det gillar yrket många gånger lämnar yrket efter bara ett par år för att de känner att jobbet tog för mycket och gav för lite tillbaka. Det här ser man ju lätt på alla debattartiklar. Sen tror jag introduktionsåret blir som en lång bromskloss för många, jag tänker bara på de faktum att introduktionsåret också gör att det tar ännu längre tid för många som vill skaffa familj då 4,5 år är jävligt lång tid, dessutom måste man gå introduktionsåret för att få en fast tjänst och tänk OM man inte får fast tjänst efter introduktionsåret då? Då står man där med ytterligare år med vikarietjänster och väntan på ett eventuellt jobb. Folk kommer lessna, jag tycker inte det är riktigt genomtänkt… Äh ska slutgnälla som saken blir bara irriterad.

William är lagd och jag och Björn tittade nyss på Glee, ska dricka lite vatten och sedan gå och lägga mig.

Fotona är från idag.

Madeleine
This is me.
Maddy
Profil.
Windows
A live.

Tankar och åter tankar.
Jag har valt vår tids kvinnoyrke. Jag jobbar i skolans värld och således med barn. Det finns män i skolans värld också men de flesta män väljer helst högstadiet eller gymnasiet. Vad de beror på finns det ju olika teorier om men att en man klarar barn i yngre åldrar är det väl ingen som tvivlar på så det handlar nog mycket om intresse och kanske oron för att bli anklagad för saker. När jag gick på låg och mellanstadiet gick det ett rykte om att vår idrottslärare varit med i fäbojäntan. Nu är väl detta mer regel än undantag på många skolor. De flesta hävdar än idag att ”min mattelärare, idrottslärare” eller vad det nu kan vara har medverkat i en porrfilm. De är prestige måste jag säga när det finns en lärare på nästan varje skola som knäck extra som porrskådis vilket drar mig in på denna fredagsmorgons tankar angående löner.
Om en person ur typiska kvinnoyrken med dåligt betalt, lärare, sjuksköterska, undersköterskor, städare med mera väljer att utrycka sitt missnöje angående sin lön kommer det alltid någon med en pinne uppstoppad i röven och säger: valde du de yrket får du skylla dig själv. Du visste att lönen var dålig! Bit ihop och ta det eller byt yrke.
Att jag då blir innerligt förbannad känner jag mig nu att jag måste skrika ut!
Jag tycker inte att det är okej att behöva byta bort sitt drömjobb för att lönen för låg, eller att människor som trivs på sitt arbete och vill jobba med saken ska få lägre län bara för att kvinnor är en majoritet på arbetsplatsen. Det är inte så att en person inom kommun och landsting jobbar mindre och därmed får lägre lön, det sitter någonstans i tankarna att det inte är tillräckligt fina jobb. Fina jobb att sitta på kontor med snygga kläder, fula jobb att städa korridorer. Fina jobb att tala i telefon och gå på möten, fula jobb att springa mellan dörr till dörr för att hjälpa patienter. Fina jobb att träffa nya kundkontakter, fula jobb att undervisa och vårda andras barn.

Klart ett fint jobb är värt mer än ett fuljobb tänker du som uttrycker att ”du visste att du skulle få dålig lön när du valde det här yrket”. Men hur kan ett jobb vara mindre värt än ett annat? Hur kan två människor 7-16 dag vara olika värderat?

Jobb som jobb ska löna sig. Du ska kunna känna att de du ger på arbetsplatsen får du tillbaka i plånboken.

Kanske är det så att lärare knäcker extra som porrskådisar till slut, för att få ihop ekonomin. Kanske är det vi inom kvinnoyrken ska behöva göra för att höja våra fuljobbs status. För porrbranschen är den enda bransch där kvinnor tjänar mer än männen och uppenbarligen tycker ju vissa att det är den vägen kvinnor bör gå…

Varje morgon när jag åker till jobbet lyssnar jag på musik. Jag lyssnar ofta på musik från gammalt som får mitt minne att poppa runt på bussen. Även om vissa minnen får mig att nästan börja skratta, får vissa mig att bli ledsen, arg och frustrerad ibland. Ibland kommer känslor tillbaka och den där hemska känslan som jag kände hur jag satte ord på förra veckan. Känslan av svek…

Det sägs ju att man blir starkare av saker, på ett sätt blir man ju de starkare. Man har ju erfarenheten sen förr och vet i huvudet att: Det här gör jävligt ont men jag överlever. Men samtidigt är även känslorna något som bygger på en svaghet hos människor. Har man blivit sviken tillräckligt många gånger kommer man aldrig våga lita fullt ut på någon. Har någon ljugit för en tillräckligt många gånger, slutar man tro på vad personer säger. Människor som upplever kärlek, bygger ju kärlek. Men om du då utsätts för att någon praktiskt taget trampar på ditt hjärta då är frågan om du blir så jävla trygg i dig själv.

Svek, när jag lyssnade på en låt mindes jag första gången någon verkligen sårade mig så totalt. Jag minns hur känslan av hur orden formades till en hand som tryckte sig genom bröstet på mig och slet tag i mitt hjärta. Jag minns hur en till hand hamnade runt min hals för att trycka sig över strupen och hur luften gick ur mig. Hur chocken, hur känslan av att kvävas inifrån kändes. Hur luften kämpade sig tillbaka, hur ilskan formade tårar i mina ögon. Hur rösten formade ord som: JAG hatar dig. Hur hela min värld föll sönder och samman. Hur någon stampade sönder mitt hjärta och byggde ett svart hål. Ett svart hål av förödmjukelse för evigt kvar i ens hjärta, ett hål som alltid lägger en grund för vidare känslor ett hål som bygger osäkerhet, ett hål som la dit misstro.
Efter många år försvinner ändå inte den känslan, trots att jag inte längre borde bry mig byggde en människa grunden till detta lilla svek som alltid finns där.

Hur kan vissa nätter skapa oron och osäkerheten, hur kan en stress för att bli sviken finnas där. Hur kan minsta lilla antydan sökas efter just den känslan igen och igen. Hur kan hjärnan så leta efter tecken på behöva få sitt hjärta utslitet igen? Hur kan åren skapa samma känsla för nya människor. Sveket, kärleken. Grunden till otrygghet, grunden till stampande och osäkerheten.

Hur kan känslan av tårar som format kuddarna blöta minnas så väl, hur kan en önskan efter att skrika minnas så väl bara genom musik? Känslor, känslor kan du inte sätta ord på. Känslor där din själ kvävt dig, glöms aldrig bort de kommer alltid finnas där. Om sveket formades av din bästa vän, din partner eller annan person gör desamma sveket känns lika och ju fler gånger detta svek uppstår. Ju fler gånger väljer din kropp att aktivt förbereda sig på smärtan, smärtan som du vet att du överlever men som ändå dödar en bit av dig. Den lilla smärtan som sticker ett djupt hål i dig, den lilla smärtan som formade och gav dig ett ärr för livet.

Jag minns det så väl fast det gått så många år, jag minns det så väl för smärta upprepas. Sveken upprepas om så av olika handlingar, olika personer och olika liv. Men första gången mitt hjärta slets ur kroppen var jag tonåring. Jag minns hur den grep tag om min kropp och när den gjorde som ondast. Visst har sveken byggt mig starkare, men hur hade jag varit om jag aldrig upplevt dem?

Otrohet, när någon väljer att slita ditt hjärta ur kroppen på dig.
När din bästa vän sviker dig, och du känner hur någon trycker sina händer runt din strupe.
När du exploderar och tårarna rinner och du inser att någon aldrig mer kommer återvända.

Känslor som ska göra dig starkare samtidigt som de smått förstört delar av dig.

Igår efter jobbet hämtade jag ut min Ros jag fick av mamma. Jag har inte vågat hämta ut den tidigare då det varit så kallt, men nu så. Helt underbart att ha rosen ståendes på köksbordet. Det är så välkomnande tycker jag. Bakom står påskriset och Williams påskpynt han fick av sin gammelfarmor. Jag har aldrig haft ris inne eftersom jag trott att man måste ha dem i vatten och jag som är pollenallergiker har helt enkelt inte kunnat de. Eller pollenallergiker, jag är fan allergisk mot allt. Jaja, hur som helst, utan att stoppa dom i vatten har de ju inte slagit ut och de funkade. BLEV jättemysigt och fint, så har inte kunnat slänga ut det ännu.

En glimt av mitt liv då, här för er.

Rosen så röd.

Vackra ros.

Påskris!