Dark Mode Off / On
[instagram-feed]

Lärare

Showing: 1 - 10 of 713 Articles
Specialpedagog

Jag är inte bara lärare, jag är en jävla fitta också.

11 kommentarer till Jag är inte bara lärare, jag är en jävla fitta också.

Denna rubrik skrev jag i ett inlägg på min Facebook igår eftermiddag. Det var inget spontant, och inget som hänt. Men äntligen orkade jag skriva denna mening som gnagt i mig under flera års tid. Hur jag med mina fötter på skolans golv dagligen, år ut och år in hör hur elever kränker sina lärare och hur avtrubbad man till sist blir.

Det hade inte hänt något speciellt just igår, men jag reagerar och det är dags för mig att också börja agera. Det är inte okej att bli kallas för könsord, inte heller för hora eller din jävla kärring (även om det mest känns som ett hej numera).

Svenska skolan har under många år godkänt att det blivit så här. Rädsla för vårdnadshavare, rädsla för andra instanser gör att vi bara står där helt handlingsförlamade och godtar att bli kallade för jävla fittor för om vi säger något kan ju eleven som sa det känna sig kränkt, och vårdnadshavarna ännu mer kränkta… Effekten i sig blir att man då står där helt ensam, och ber barnet om ursäkt för att hen kallat dig för en jävla fitta… Rädslor för att röra vid en elev, eller att be denne avlägsna sig finns också, dessutom vet vi lärare att om jag ber denna elev gå ut från klassrummet kommer det ställas till med en scen utöver denna värld.

Gärna ska det slängas ner en stol på vägen ut, dunka en klasskompis i ryggen som gärna skrattar till (lite obekvämt) och sedan öppnas dörren och ett skrik med ”DET HÄR ÄR EN JÄVLA SKITSKOLA DET SÄGER MIN MAMMA OCH PAPPA OCKSÅ!” sedan slås dörren igen med en smäll. Utanför hörs sedan samma elev skrika sig igenom korridoren och som lärare vet du att, nu går denna elev och stör mina kollegor och deras elever. Sina kollegor som kämpar med precis samma saker i deras klassrum. Du känner dig misslyckad rakt igenom.

Möten efter möten, vad gjorde du för fel som fick eleven agerade så här? Du förstår väl själv att eleven inte gjorde detta av egen fri vilja? Du förstår väl att du gjort något fel i din undervisning? Du måste ändra på något. Där sitter läraren och vänder ut och in på sig själv, och ändrar och förändrar men det händer ingenting ändå.

Mitt i allt detta sitter sedan de elever som inget hellre vill än att lära sig, de som vill vara i skolan men en efter en seglar bort från skolan. De ger upp, stannar hemma och orkar inte med stöket och att själva bli kallade för: jävla miffo, jävla fitta eller du din idiot och så vidare. Detta vänds också till läraren. Den som inte bara är lärare, utan en jävla fitta också. Det är självklart fel på dennes undervisning. Det är självklart dennes eget fel att bli kallad för jävla fitta…

Jag jobbar inte som lärare sedan 2020, istället är jag utbildad specialpedagog. Jag får inte längre höra dagligen att jag är en jävla fitta. Men det får andra göra, inte bara på en skola i en stad i landet. Utan på flertalet i hela vårat avlånga land. Från den lilla idyllen på landet ut till storstaden. Från norr till söder, får mina kollegor utspridda i landet höra samma ord. Så till sist tänker man:

Jag är inte bara lärare, jag är en jävla fitta också!

Läraryrket Specialpedagog

Att vara chaufför åt en elev till 9ornas bal.

13 kommentarer till Att vara chaufför åt en elev till 9ornas bal.

Jag skrev om saken på Facebook. Men det klart ska bloggen få detsamma. I torsdags skrev mamman till en av mina första elever till mig på Facebook. Det var nämligen niornas bal i Borlänge på fredagen och det saknades bil samt chaufför. Mamman undrade om jag kände någon, och jag erbjöd mig köra. Det blev BMW cab och jag fick alltså köra eleven och hennes vän först för fotografering och sedan till balen. Det kändes verkligen så fint!

Min första klass har en speciell plats i mitt hjärta. Det var första gången på flera år som jag fick träffa denna elev igen. Som gått från liten barn till en tonåring på väg mot att börja gymnasiet och kliva in i det nya, att få börja känna sig vuxen. Hon var så fin verkligen!

Det har en ära för mig att få skjutsa, jag blev verkligen jätteglad över förfrågan. Även jätteroligt att träffa eleven och hennes familj, samt främst mamma.

Som tack för att jag körde fick jag en present i form av choklad. Hur gulligt?! För mig är det självklart att ställa upp för andra. Kan jag hjälpa till, vill jag hjälpa till.

Läraryrket Specialpedagog

Arbetar du i skolan, får du snart förvänta dig döden…

18 kommentarer till Arbetar du i skolan, får du snart förvänta dig döden…

Mina tankar med detta inlägg går till familjemedlemmar, vänner, kollegor, elever som misst människor ur sitt liv.

Så skedde det igen, skolattacker. Obehagligt nog så talas det knappt om saken, ja visst det syns i media i notiser. Men inte mer än så, när polisen blev mördad i somras var det tyst minut och folket stod upp mot våldet, helt i sin rätt!

Men ändå känns det märkligt när jag tänker på hur lite som människor tycks bry sig om skolattacker? Hur lite det tycks beröra människor att vi har personer som går in och dödar personal på skolor?! Visst det talas så klart om misslyckanden, eleven sågs inte i skolan, kände sig utsatt och det finns alla möjliga anledning och förklaringar till varför en elev skadar, hotar eller till och med dödar! Men när någonsin talar vi om hur vi ska förebygga att detta aldrig sker?

Att höra elever säga att den vill spränga hela skolan, döda dig eller kalla dig för könsord hör mer till regel än undantag. Man blir ganska avtrubbad, jag vet med detta att många inom min yrkeskår kommer säga att: Jag har aldrig… fast det spelar ingen roll om du aldrig fått höra saken själv, INGEN ska behöva bli hotad eller kallas för nedsättande ord på sin arbetsplats eller behöva oroa sig för att bli dödad! Vad exakt ger vi då för signaler till de andra eleverna?!

Skolan ska vara en plats fri från kränkande behandling, men om vi vuxna tillåter oss att bli behandlade så. Ja då tillåter vi indirekt att eleverna även behandlar varandra på samma sätt och gör det till okej för eleverna att stå ut att bli kränkta dagarna i enda.

Jag skriver sällan om skolan i min blogg. Helt enkelt för att det är känsligt, varje ord kan någonstans påverka mig. Men jag börjar ledsna ur!

Blir det några RIP för dessa två vuxna som dött igår? På sociala medier som Facebook? Kommer vi se någon färg på olika storys? Kommer folk stå upp för ”skolpersonalen” med olika bilder? Får dem en hashtag? Något i stil med: #Ingetmeravåldiskolan ? Jag tror inte det, men vem vet kanske jag ska bli förvånad…

Läraryrket Specialpedagog

Covid19 – när endast fritiden skall bibehållas till rekommendationerna.

18 kommentarer till Covid19 – när endast fritiden skall bibehållas till rekommendationerna.

Innan du börjar läsa texten vill jag göra dig uppmärksammad på att texten handlar om barnfritid, att det som står här handlar om skoldagens slut och när eleverna gått hem. Det är alltså inte frågan om att barnen/eleverna ska vara hemma under skoltid.

Ett av skolans uppdrag är att fostra och ge adekvata redskap för att rusta framtidens samhällsmedborgare. Skolan skulle därmed behöva spegla samhället, så ser det absolut inte ut. Många gånger ligger skolan ljusår efter samhällets utveckling och ingen orkar ens påtala denna brist. Vi rustas alldeles för sent för framtiden ingen tycks överhuvudtaget reflektera över saken.

Detsamma syns nu så väl vid denna pandemi. I skolans värld är det ojämlikhet som påvisas rejält. På vissa skolor har man övergått till digitala möten, full förtoendetid (tid lärare själva arbetar, 10 timmar i veckan utöver arbetstiden som vi sedan får ta ut i en enkelt förklarad ”komp” för de ledighetdagar som finns bland annat efter vår semester på fem veckor under sommaren) andra skolor kräver möten på plats och att förtroendetiden skall vara efter arbetsdagen slut. De arbetsplatserna anser att det fortfarande är viktigt med utbildningar och att träffas kollegialt. Där ska man hänga tillsammans så mycket det bara går.

Det är upp till varje huvudman att bestämma reglerna för eventuellt distansarbete. Myndigheten uppmanar till att alla som kan ska arbeta hemifrån men det är fortfarande cheferna som bestämmer. Tänk er om man kunde pussla så att alla vuxna kunde få sin planeringstid och möten utanför arbetstid. Om det en dag är få barn på fritids/skolan eller förskolan så kunde förskollärare, barnskötare, assistenter och fritidspedagoger arbeta hemifrån kanske halvdag och byta av varandra. Men nej vi ska vara på plats det är det absolut viktigaste.

Medan företag litar på sina anställda är vi inom skolans värld tydligen opålitliga anställda som skulle missbruka distansarbetet. Att det finns mycket som tyder på att folk arbetar mer effektivt hemifrån verkar man inte ens vilja lyssna till.

Tänk om lärare i sin tur gavs möjligheten arbeta hemifrån direkt efter skoldagens slut. Färre skulle trängas i kollektivtrafiken, gå på mataffärerna samtidigt och röra sig i samhället.

Men det är så ojämlikt att det endast är vissa som får detta, inte alla. Det är helt galet! Beroende på vart du jobba har du olika förutsättningar trots att ni kan arbetar inom samma kommun.

En annan sak är detta med skydd. Vetskapen om att vissa blivit nekade munskydd och visir på arbetsplatsen. Jag blev därmed så glad att en förskola i vårat land fått rätt från arbetsmiljöverket om att få använda munskydd och visir. Jag hoppas det gäller för oss i högra åldrar i skolvärlden med, jag har frågat både facket och kommunen som ännu inte kunnat ge några svar. Jag har beställt hem visir och munskydd som borde komma idag, utöver det har jag plasthandskar.

Risken finns att jag blir tvungen att ta av mig saken, men jag väljer ändock att prova. Om jag kan minska risken att smitta andra, så kanske andra uppmuntras att minska risken att smitta mig. Jag vet hur man bär munskydd säkert, har haft det förr och blev då upplärd av en läkare, så jag känner mig trygg med saken. Trygg att inte smitta ner andra.

Det finns nu en kravlista med underskrifter där flera kräver full förtroendetid och distansarbeten på eftermiddagarna för oss lärare. Jag får se om den bidrar till förändring, men självklart skrev jag på, gör gärna det du också. Låt oss hjälpas åt att minska smittan, utbildning och framtiden börjar i skolan. Då måste skolan följa resten av samhället och erbjuda sin personal att vara hemma i så höggrad det går när barn/elever inte är på plats. Lita på oss! Vi sköter våra jobb!

Läraryrket

Så gick jag ut genom dörrarna, sa adjö och lämnade läraryrket.

32 kommentarer till Så gick jag ut genom dörrarna, sa adjö och lämnade läraryrket.

Igår arbetade jag min sista dag på underbara Hälsninggårdsskolan här i Falun. Jag lämnade min dator, tog mig väska och gick tillsammans med min underbara kollega ut från jobbet. För mig var det sista gången, jag gick samtidigt ut därifrån med vetskapen om att det var min sista dag som lärare jag lämnade där. Från och med hösten kommer jag att arbeta som specialpedagog på två skolor här i Falun. Efter åtta år som lärare lämnar jag nu det yrket för något nytt, åtta år! Jag kan knappt förstå att det är åtta år sedan jag tog mig examen som lärare, vem jag var då och vem jag är nu. Alla år av kunskap, glädje, sorg och förvåning som passerat.

Dessa tre år på Hälsninggårdsskolan har varit så speciella. Jag har fått lära mig så mycket, är så glad över de människor jag fått lära känna och idag kallar för mina vänner.

Idag under min första sommarlovsdag eller ja semesterdag, har jag tagit tre långa promenader med Skilla. Städat hemmet och nu på kvällen kunnat sätta mig ner för att blogga. Nu kommer jag ha så mycket mer tid för bloggen, och era kommentarer framförallt. Nu kommer jag kunna läsa era bloggar, njuta av sommarsolen och ledigheten! Det ser jag framemot!

Läraryrket Specialpedagog

En skolavslutning och avtackning på Hälsinggårdsskolan.

28 kommentarer till En skolavslutning och avtackning på Hälsinggårdsskolan.

Idag var det skolavslutning för mina elever. Jag hade rosa dagen till ära och solen var perfekt precis som igår. Det ska vara strålande sol under skolavslutningen tycker jag, det piggar upp för alla samt att barnen får ett extra fint avslut när de möts av värmen när de äntligen går ut i sommaren och möter sommarlovet. Men nog om den saken, jag tänkte berätta om min dag.

Jag fick rosor av en elev, jättefina vita som hamnade väldigt snabbt i en vas när jag kom hem. Men innan det så skulle vi fika tillsammans alla kollegor, det bjöds på jättegod tårta och så var det dags för avtackning. Jag visste om att en av dem som skulle tackas av var just jag. Jag tycker sånt där är jättejobbigt, speciellt eftersom jag är rädd för vad jag ska säga. Jag fick i alla fall en jättefin stor bukett med blommor och det värmde verkligen. Utöver det fick jag en jättefin Muminbok från mina kollegor och den har jag redan suttit och tittat i, så himla fint. Sedan kom en av mina underbara kollegor och gav mig ett paket direkt på morgonen med ett jättefint skrivet kort till. I den låg Mumin vänskapsmugg och jag blev verkligen så glad över det fina hon skrivit där bakom. Skriver inte ut namn på människor utan att först frågat, men jag tänker att läser du detta så vet du vem du är.

Det är så märklig känsla att nu veta att det endast är en dag kvar på min underbara arbetsplats Hälsinggårdsskolan här i Falun. Jag tycker så mycket om mina kollegor, det har inte gått en dag under dessa tre år där jag inte skrattat, jag har träffat människor som jag ser som vänner. Att gå och ta en fika vill jag verkligen göra även om jag slutar. Jag är så glad över mina år på Hälsinggårdsskolan, enda anledningen till att jag byter jobb är för att jag vidareutbildat mig och vill jobba som specialpedagog, annars hade jag stannat kvar. Jag är helt ärlig med att skolan, eleverna, personalen och rektorerna är helt fantastiska på skolan. Så om du söker jobb i Falun så tveka inte att söka dig dit, du får verkligen en underbar arbetsplats.

På måndag säger jag hej då till skolan, och jag kommer sakna er allihop. Ni är fantastiska! Tack för allt ni gett mig i möten, utveckling och skratt under dessa tre år!

Specialpedagog Högtider & födelsedagar Läraryrket Specialpedagogprogrammet

Examensfirande den 6 juni 2020.

73 kommentarer till Examensfirande den 6 juni 2020.

Igår den 6 juni 2020 samma dag som Björn fyllde 40 så hade jag mitt examensfirande, ja och dagen var ju också Sveriges nationaldag. Den började med regn och sedan var det regn och sol om vartannat. Vi åt smörgåstårta och vanlig tårta. Det var jättetrevligt och jag fick denna blåa orkidé som ni ser ovan från mamma, bonuspappa och min bror Mattias.

Jag fick en jättefin solros och sedan ett jättefint halsband från Björns mamma och hennes karl, pappa, syster Emma blev verkligen jätteglad. Kläderna jag hade igår ser ni ovan också, en känning från Meandiinternational som jag verkligen älskar!

Det var så kul att få umgås så där igår och man blir verkligen glad av att få skratta och prata ihop. Fattar knappt att jag tagit examen nu, att jag är klar och helt finito. Att äntligen kunna släppa pressen och stressen! Denna vecka som kommer är det sista veckan i grundskolan för William. För mig är det sista veckan med mina elever eftersom jag byter jobb till hösten, jag får träffa kollegorna på måndag nästa vecka också. Tiden hörrni visst går den ändå fort?

Läraryrket

Världens bästa kollegor.

40 kommentarer till Världens bästa kollegor.

I tisdags när jag som vanligt gick upp till min fina kollega Annelis klassrum så kom fina Carro in dit också, hon hade med sig ett stort paket som jag trodde eleverna gett henne eftersom hon kommer ta tjänstledigt fram tills julen. Men det visade sig att paketet var till mig och att mitt fina årskursteam (alla som arbetar med mig med våra underbara 2:or) hade kommit på att ge mig det. Jag fick lakrits (som jag älskar) samt en helt underbar sås/mjölkkanna från Rörstrands underbara Mon Amie. Jag blev verkligen glad enda in i själen. Mina underbara kollegor!

Jag är så glad över att fått äran att jobba med dessa fina personer, det känns så sorgligt att behöva säga hej då om några ynka dagar. Ändå så tänker jag att vi kommer fortsätta träffas även om vi inte jobbar på samma plats. För dessa människor är personer jag idag är stolt över att få kalla vänner. Tusen tack Anneli, Carro, Iljen, Helen och Monica för presenten! Det värmer så inombords!

Skilla vår mellanpudel Läraryrket

En måndag i maj.

4 kommentarer till En måndag i maj.

Jag började morgonen med att ta en promenad med Skilla. Hon fick därmed gå ut och göra sin morgonpromenad och morgontoalett. Sedan tog jag en dusch, åt frulle och sedan åkte vi till min bror för att det är där hon ska vara medan jag jobbar. Det kändes precis som när jag lämnade William på förskolan som liten, och jag har ringt Mattias vid några tillfällen för att veta hur det gått.

Hon var helt överlycklig när jag hämtade henne efter jobbet, jag tog då med henne och William i bilen för att åka till Björn i Kniva och sedan vidare mot Borlänge. Skilla sov så gott som hela resan, det tog nog på krafterna att vara borta så där hela dagen.

Sedan åkte vi tillbaka till Kniva och Björn. Vi åt grillad korv och strips till middag. Sedan åkte jag och William hem. Har varit ute på kvällspromenad med Skilla och snart ska jag gå och lägga mig. Nu återstår det 3 arbetsdagar, sedan får jag hänga hela dagar med Skilla i dagarna tre igen. Det ser jag framemot!

Högkänslighet Ätstörningar Läraryrket Specialpedagogprogrammet

Några rader till dig som sa: “Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”.

46 kommentarer till Några rader till dig som sa: “Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”.

Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.

Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.

Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.

En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för ”tiokamraterna”. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa ”om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: ”Det här berättar du inte för någon”. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.

Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: ”Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.

När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: ”Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.

Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.

Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!