Att beskriva känslor.

Varje morgon när jag åker till jobbet lyssnar jag på musik. Jag lyssnar ofta på musik från gammalt som får mitt minne att poppa runt på bussen. Även om vissa minnen får mig att nästan börja skratta, får vissa mig att bli ledsen, arg och frustrerad ibland. Ibland kommer känslor tillbaka och den där hemska känslan som jag kände hur jag satte ord på förra veckan. Känslan av svek…

Det sägs ju att man blir starkare av saker, på ett sätt blir man ju de starkare. Man har ju erfarenheten sen förr och vet i huvudet att: Det här gör jävligt ont men jag överlever. Men samtidigt är även känslorna något som bygger på en svaghet hos människor. Har man blivit sviken tillräckligt många gånger kommer man aldrig våga lita fullt ut på någon. Har någon ljugit för en tillräckligt många gånger, slutar man tro på vad personer säger. Människor som upplever kärlek, bygger ju kärlek. Men om du då utsätts för att någon praktiskt taget trampar på ditt hjärta då är frågan om du blir så jävla trygg i dig själv.

Svek, när jag lyssnade på en låt mindes jag första gången någon verkligen sårade mig så totalt. Jag minns hur känslan av hur orden formades till en hand som tryckte sig genom bröstet på mig och slet tag i mitt hjärta. Jag minns hur en till hand hamnade runt min hals för att trycka sig över strupen och hur luften gick ur mig. Hur chocken, hur känslan av att kvävas inifrån kändes. Hur luften kämpade sig tillbaka, hur ilskan formade tårar i mina ögon. Hur rösten formade ord som: JAG hatar dig. Hur hela min värld föll sönder och samman. Hur någon stampade sönder mitt hjärta och byggde ett svart hål. Ett svart hål av förödmjukelse för evigt kvar i ens hjärta, ett hål som alltid lägger en grund för vidare känslor ett hål som bygger osäkerhet, ett hål som la dit misstro.
Efter många år försvinner ändå inte den känslan, trots att jag inte längre borde bry mig byggde en människa grunden till detta lilla svek som alltid finns där.

Hur kan vissa nätter skapa oron och osäkerheten, hur kan en stress för att bli sviken finnas där. Hur kan minsta lilla antydan sökas efter just den känslan igen och igen. Hur kan hjärnan så leta efter tecken på behöva få sitt hjärta utslitet igen? Hur kan åren skapa samma känsla för nya människor. Sveket, kärleken. Grunden till otrygghet, grunden till stampande och osäkerheten.

Hur kan känslan av tårar som format kuddarna blöta minnas så väl, hur kan en önskan efter att skrika minnas så väl bara genom musik? Känslor, känslor kan du inte sätta ord på. Känslor där din själ kvävt dig, glöms aldrig bort de kommer alltid finnas där. Om sveket formades av din bästa vän, din partner eller annan person gör desamma sveket känns lika och ju fler gånger detta svek uppstår. Ju fler gånger väljer din kropp att aktivt förbereda sig på smärtan, smärtan som du vet att du överlever men som ändå dödar en bit av dig. Den lilla smärtan som sticker ett djupt hål i dig, den lilla smärtan som formade och gav dig ett ärr för livet.

Jag minns det så väl fast det gått så många år, jag minns det så väl för smärta upprepas. Sveken upprepas om så av olika handlingar, olika personer och olika liv. Men första gången mitt hjärta slets ur kroppen var jag tonåring. Jag minns hur den grep tag om min kropp och när den gjorde som ondast. Visst har sveken byggt mig starkare, men hur hade jag varit om jag aldrig upplevt dem?

Otrohet, när någon väljer att slita ditt hjärta ur kroppen på dig.
När din bästa vän sviker dig, och du känner hur någon trycker sina händer runt din strupe.
När du exploderar och tårarna rinner och du inser att någon aldrig mer kommer återvända.

Känslor som ska göra dig starkare samtidigt som de smått förstört delar av dig.