Lärarstudent

När du börjar stänga en dörr, börjar en ny öppnas.

Madeleine Stenberg 2 juni, 2012 Inga kommentarer

Jag står på gläntan till en ny tid i livet, jag ska lämna mina studie år bakom mig och kliva in i den stora arbetarvärlden på riktigt. När jag tänker på saken så blir jag varm där inne i bröstet, samtidigt som jag vill utmanas. Jag gillar att lära mig saker, det finns massor av saker jag kan tänkas hitta på att göra. I Juli ska jag ligga och läsa böcker och njuta av ledigheter, smakar på orden dagligen – LEDIGHETEN! Det är en konstig känsla att veta att man inte kommer ha det där måstena och dåliga samvetet längre bara för att man unnar sig något annat i livet än en kursbok.

Hur som haver är jag nu istället sugen på att prova annat. Kanske gå en kurs i fotografering, lära mig några nya spännande språk, kanske gå en bakkurs? Tanken på babysimsinstruktör har gått igenom mitt huvud, kanske gå en kurs i att binda fina buketter av blommor? Lära mig brodera fina tavlor, och sticka? Det är som hela min kropp vill göra något nytt, och då ganska långt ifrån vad jag gjort de senaste 6,5 åren. Jag vill bara prova att vara, vad ska man säga? Enkel och hitta en passion att sysselsätta mig med. Jag har kollat på kurser i dans, skulle lätt kunna gå och lära mig flera olika sorters danser. Gym har jag testat och gruppsporter som fotboll har aldrig varit något för mig. Däremot tyckte jag gymnastik var kul som barn, att hänga i ringar, göra volter över stångar och sånt där. Men annars uppfattade jag gruppsport som skittråkigt. Men jag är för gammal att börja med gymnastik det är ju sånt som barn håller på med, så då tänkte jag att dans kanske är något för mig. Jag är sugen på balett en dans jag velat hålla på med sedan jag var liten, trodde sånt var uteslutet tills jag såg att även vuxna kan lära sig balett och att det faktiskt inte alls är något man blir för gammal för, dansa ska tydligen alla kunna göra. Jag har ju inte tänkt tävla direkt, utan hobbydansa, lika är jag sugen på typ twistaktig dans. Jag vet inte vad jag vet att att jag måste skaffa mig en hobby nu när jag äntligen är ledig! För visst jobbet kommer ta mycket av mitt liv, och lika så att vara mamma men jag behöver även det där att bara vara jag. Den saken är jag sugen på att testa genom dans, och något annan form av hobby. Vi får se, nu ska jag i alla fall sminka mig och klä- på- mig.

Att blogga.

Madeleine Stenberg 1 juni, 2012 2 Kommentarer

Tar mig några minuter mitt i min huvudvärk och slänger in ett ointressant inlägg för dagen. Jobbade idag, på stället jag var på idag hade de sjuttonåriga elever från England som skulle se hur vi arbetar i Sverige. Jag gillar inte att prata engelska men helt plötsligt så började vi säga saker till varandra och den ena tjejen sa att jag var duktig. Att jag hade rätt uttala och att jag inte använde slang som de gör, så de precis som jag fick lov att tänka när det skulle uttrycka sig i språket. Var roligt att höra, jag är nämligen sån som flyr lätt när folk börjar snacka engelska för jag tycker det är jobbigt, jag vill inte gärna visa hur kass jag är på ett språk. Eller ja att tala, jag förstår det väl och kan läsa texter utan problem. Men när det kommer till att prata blir jag nervös.

Hur som helst åkte jag hem och fixade middag efter jag jobbat, såg på lite tv med William och läste lite saga. Blir snart kvällen här, jag längtar efter att få sova helt enkelt.

Morgon 6,30 i Falun

Madeleine Stenberg 29 maj, 2012 4 Kommentarer

Beger mig strax ut för att åka till Gävle. Halsen har fortfarande lite tendenser av ont men jag kör på, vill ha detta överstökat. Får se till att sitta enskilt bara.

Vad jag borde, och vad jag gör.

Madeleine Stenberg 26 maj, 2012 7 Kommentarer

Jag känner att jag borde pluggat idag.
Jag borde ha gått den där promenaden jag hade tänkt ta mig.
Jag borde lagt ner timmarna på mitt examensarbete.

Vad gör jag istället?
Solar, umgås med brorsan, vilket betydde att vi såg några avsnitt av Vänner.
Jag gick till maxi och köpte massa nyttig tilltugg för frukost.
Jag rörde inte det där förbaskade examensarbetet, och får således skylla mig själv.

Just nu undrar jag VARFÖR?! Vad hände med min karaktär? Jag är tyvärr sådan som arbetar bäst i press, men då jag just nu har två dagars studier i Gävle framför mig. Där jag ska opponera på ett arbete så har jag valt att koncentrera mig på den uppgiften. Jag tänker som sådant att om jag nu i några dagar koncentrerar mig på Gävle kan jag sedan helt fokusera på examensarbetet resten av veckan.
Jag läser bara 7,5 högskolepoäng extra utöver mina 15 hp examensarbete (har läst 15 hp tidigare under terminen). Trots detta känns dessa 7,5 hp som en börda… JAG anser att 7,5 hp känns mycket, jag som läste 90 högskolepoäng förra våren samtidigt…

Idag är en sån där dag när jag saknar min William så otroligt mycket, en sån där dag när jag vill se hans ljusa huvud nedanför min haka när vi sitter under samma filt och kikar på tv ihop. Jag älskar honom så högt, jag har älskat honom i över åtta år. För åtta år sedan låg han inuti min mage och jag längtade så efter honom, idag är han närmare sin åttonde födelsedag och kärleken för honom är så stark. Det är vackert att ha barn.

Jag vet att man inte får skriva det jag tänker nu, jag vet att människor stör sig på sådana saker.
Men jag är så lycklig och tacksam över mitt liv. Jag är så lycklig över hur mitt liv fick bli, att jag från att haft en jobbig barndom fick ett lyckligt vuxet liv.
Mitt liv som barn kanske inte var den bästa perioden i mitt liv, men jag lever om en barndom i mitt barns barndom istället. Jag är lycklig över att
jag fick bli mamma, jag är lycklig över att jag snart är klar med min lärarutbildning. Jag har fixat den som ensamstående mamma! Jag är lycklig över att jag fick jobbet jag så gärna ville ha, och att jag fick jobbet efter min första intervju någonsin! Jag kanske inte har guld och gröna skogar, jag kanske inte äger lägenheten jag bor i. Men jag äger mitt eget liv och min egen lycka, och jag är så tacksam över mitt liv och alla de människor som finns i det. Jag är tacksam och lycklig över att min mamma alltid funnits där för mig, jag är tacksam över allt stöd min mormor gett mig genom livet, och sist men inte minst är jag så glad över att William min älskade son tog platsen i mitt liv när jag var tjugo år gammal. För utan honom hade jag aldrig varit så glad, lycklig och tacksam som jag är idag.

Jag har fått allt! Allt som är värt något i livet, och jag älskar den här känslan. Jag är lycklig och stolt över mig själv, något jag aldrig trott att jag skulle vara… Jag har alltid sett ner på mig själv och varit mitt livs största kritiker, men inte längre. Jag är bättre än jag tror, jag är älskad för den jag är och jag älskar just nu… JAG älskar livet jag fått!

Att placera rumpan på en bänk

Madeleine Stenberg 24 maj, 2012 Inga kommentarer

Såg precis att jag kom 20 min förtidigt till jobbet, tänker inte låta kommunen ha mig jobbande 20 minuter tidigare så placerade röven i solen på en bänk. Inget illa mot kommunen men det är inte så att jag vill sponsra med 20 min av mitt utan betalt.

Misstänker att William är allergisk, funderingarna går runt på gräs. Han hade samma hosta som jag har vid astma så kändes vemodigt att lämna honom. Vet hur snabbt astma slår till, framför allt utan medicin. Men då jag inte vet är det svårt att göra något, sa till personalen att vara observanta och att ringa om William visar minsta tecken. Hönsmamma deluxe men hellre de ön obrydd. Klockan är nu 20 i, så om cirkus 19 min börjar jag. Ska passa på att njuta av fågelkvitter tills dess.
Har gått hit tog 30 min i rask takt. Jag bara älskar sommaren och promenader!

En slappisdag.

Madeleine Stenberg 15 april, 2012 Inga kommentarer

Dagen har varit rejält slapp. Björn lämnade hit William vid sju i morse då Björn haft inventering på jobbet hela dagen. William lekte en stund med grannen, sedan såg jag och William på lilla huset på prärien och myste i soffan. William lekte med sin kompis igen och sedan har det inte hänt så mycket mer här. Känns lite halvtråkigt att ens blogga om saken. Imorgon är det slut på lovet för William och jag har hittat lite smarta avhandlingar jag ska använda som källor. Så imorgon blir det att hetsplugga och har en förhoppning om att bli klar med bakgrunden tills på söndag (önsketänkande?) .

Påsklovet förbi och nu är det snart MAJ! Blir något stressad och något uppspelt fattar ni eller de är snart sommar och examen!

Fruktansvärt trött.

Madeleine Stenberg 26 mars, 2012 20 Kommentarer

Bryter ihop känns det som, sommartid… Det tar alltid mig minst en vecka innan huvudet kommer ikapp efter att man bytt tider, dessutom tycker jag det är okristerligt att sätta ett seminarium klockan 8.00 på morgonen?! Jag menar hur tänkte de där?! Vem vill gå upp klockan 6.00 på morgonen, och VEM vill än värre gå upp klockan fem egentligen?! Jag är halvt döende!

Hur som haver är seminariet intressant och alla visar vad de arbetat med under VFUN, är min tur om någon timme om man ska se till hur många vi är som ska redovisa. Hoppas på en rast snart så man kan ta sig en kopp latte, det känns som det behövs!

Måndagsmorgon.

Madeleine Stenberg 19 mars, 2012 12 Kommentarer

Ahhhh! Idag är det min sista VFU-vecka! Idag, imorgon och på onsdag sen ingen mer VFU. Det är mitt lilla delmål eller hur man ska säga, mitt lilla WOW jag är snart klar grejs i huvudet. Jag fattar inte riktigt att jag snart är klar med skolan! Känner en piggelin känsla i kroppen. LYCKA!

Jag tänkte försöka ha fest när jag tar min examen, först ska jag väl bjuda släkten men tänkte även gå ut och ta mig en rejäl festkväll i juni när skolan är slut. Jag hoppas flera av mina vänner vill haka på för det känns väl på sin plats att fira, jag tog ju ingen student eftersom jag hade hoppat av gymnasiet då och högskolan Dalarna har ingen examensfest för sina studenter så man får väl fixa en själv. Snart är man klar och snart är man färdig tralla-lala-laaaa!

Jag ska absolut köpa champagne fast det smakar äckel bara för sakens skull. Snart ska här firas!
På tal om firas ska jag och Sandra äta lite middag i veckan och fira att VFUn är över, klart man får fira saker eller hur?! Jag menar finns det verkligen tillfällen värda att inte fira om man känner glädje för dem?

Kvällstid.

Madeleine Stenberg 18 mars, 2012 2 Kommentarer

Ska bege mig till sängen nu, William ska till skolan imorgon och jag ska ha seminarium. Efter seminariet ska jag bege mig till min VFU och börjar således min sista VFU-vecka någonsin. Sen är jag klar, klar för alltid. Ingen mer praktik utan enbart jobb och snart färdig. Snart är mitt examensbevis där, jag förstår inte och tjatar om det hela tiden. Sorry kan bara inte hjälpa det. Känns så otroligt märkligt att bli klar med skolan efter all denna tid. När jag är klar med skolan har jag inget mer jag känner att jag vill uppnå, ja förutom att skaffa fler barn då men jag menar det där med drömyrket. Jag har fått mitt då, trots att jag snart är klar hamnade jag på medborgarskolan och såg att de söka babysimsinstruktörer, det är något jag var sugen på 2007, något jag fick lite små funderingar kring att bli då. Nu dök tanken upp igen, jag gillar ju att sjunga och det verkar ju inte vara ett allt för jobbit arbete att ha på sidan av. Kanske borde försöka mig på att tänka utanför banorna av barn, en annan hobby jag skulle vilja skaffa mig är att binda fina buketter eller gå en fotokurs. På ett vis ser jag framemot att bli klar med studierna och kunna gå hem på fredagar och vara ledig, samtidigt känner jag en stor ångest inför saken att vara ledig, ledig betyder att man får tid att tänka och tänka hatar jag att göra. Jag är sån, jag måste ha något att göra hela tiden annars blir jag lätt stressad och deprimerad, jag måste alltid ha ett projekt på gång för att slippa känna att jag får tid över. Läste att det var typiskt oss födda på åttiotalet och framåt, att vi är den skadade generationen som inte vet hur man har tråkigt och får ångest av sådana saker, vi har nämligen alltid haft något att göra från de vi var bebisar fram tills idag. Det stämmer nog, jag känner nog ingen som inte tar upp sin telefon när det blir tråkigt, eller som enbart ser på tv utan att surfa på mobilen eller datorn, surfplattan samtidigt. Jag känner nog ingen som inte får halvångest om de inte känner mobilen i fickan eller hittar den i väskan. Vi är väl generation stress helt enkelt, vi behöver ha något att göra för att slippa bli deprimerade och känna att vi är för ensamma.