Psykisk ohälsa-arkiv - Sida 2 av 20 - Orsakulla mamma vid 20

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel

14 veckor utan Skilla, och Lizzla 21 veckor.

Madeleine Stenberg 22 juli, 2023 17 Kommentarer

Då har det i skrivande stund snart gått exakt 14 veckor sedan min värld vändes upp och ner. Dagen då Skilla blev överkörd och dog. Det jag märker så tydligt med mig själv är hur händelsen påverkat mig. Jag är jätterädd vid vägar, och ryser när bilar kör förbi mig. Jag har alltid haft respekt för trafiken men numera är det som den gör mig förstenad. Jag hör och ser Björn framför mig precis när hon blev överkörd. Hur han hade armarna upp i luften och bara skrek: NEJ FAAAAAN! Och hur jag springer mot henne. Allt blod, och hur chauffören åker vidare först för att stanna, och Björns mosters karl som säger det är kört. Jag som bär henne i mina armar och allt blod som kommer på mig genom hennes mun. Hur jag upprepar: Kom igen Skilla du fixar detta, men hur jag efter lagt ner henne ser in i hennes ögon att hon finns inte mer. Hjärtat slog någon liten stund för att sedan dö. Hur jag bara går in och ringer mamma för att SKRIKA! Hur jag då bara skriker och bryter ihop att hon är död! Och hur hela min värld rasade under mina fötter. Hur jag kände att nu vill jag inte mera.

Resan till Anicura. Hur jag var täckt av blod. Att pussa min vän hejdå och känna hennes fortfarande varma kropp mot min. Jag ville dö där och då. Jag gav upp, ville inte mer. Människor förstod det, har fått höra efteråt att människor fruktade för mitt liv. Det med all rätt, för jag orkade inte mera jag ville inte mera. Jag gav upp, lämnade allt. Ville inte mera.

Att jag kontaktade Laila som är Skillas och Lizzlas uppfödare var verkligen det bästa jag gjort. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet som finns inom mig att jag fick köpa Lizzla av Laila. Att jag fick köpa Skillas underbara lillasyster. Hon som läker mer, som fick mig att fortsätta leva. Det är också så fint att fått kontakt med Skilla och Lizzlas mamma Liljhas ägare. Att få se Liljha är vackert, mamman till mina fina älskade flickor!

Idag blir min fantastiska Lizzla 21 veckor! Varje dag känner jag sådan innerlig tacksamhet över henne. Tack! Tusen tack Lizzla för att du drar mig framåt i livet! Du ger mig livsglädje!

Författarens egna ord. Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel

Psykisk ohälsa & ätstörning: Att säga ja till livet.

Madeleine Stenberg 22 juni, 2023 7 Kommentarer

Under så många år har jag mått dåligt. Jag har instinktivt sagt nej till livet, och allt jag velat göra har jag ändå inte gjort. Absolut jag har utbildat mig, fått barn, har jobb och allt sådant. Men det där andra, i livet där prioritet legat på mig har aldrig funnits.

Jag har sedan ätstörningen satte klorna i mig vid 12 års ålder helt slutat med allt. Den psykiska ohälsan började någon gång runt samma tid, jag minns mig ligga i sängen vid tolv års ålder och önska att jag inte levde. Strax efter detta kom ätstörningen som den bästa vän jag kunde ha.

Ätstörningen har isolerat mig sedan dess, som tonåring kunde jag tysta den med alkohol och fester. När jag blev mamma kunde jag tysta ner den något genom prestationer. Men den har ju alltid funnits där ändå, berättat för mig konstant i 27 år att det enda värde jag har sitter i siffrorna på vågen. Och varje matbit jag tar ger mig värdet av människa i form av avsaknad av karaktär.

Flera år av terapi, ätstörningsbehandling och ändå fast här. Tills Skilla dog i bilolyckan, och jag köpte Lizzla en vecka senare helt med känslan av att: ”Ska jag överleva måste jag göra detta.” Jag har sagt det så många gånger att Skilla kom in i mitt liv för att lära mig leva, hon fick ut mig och fick mig att ta tag i ätstörningen på riktigt. Någon timme innan hon dog, hörde jag: ”Av jord är du kommen, av jord ska du åter bli” i mitt huvud. Jag förstod det inte då, men timmen efter var hon död. Hon var min ängel sänd ner på jorden för att hjälpa mig, hennes uppdrag var över och hon gav mig sin lillasyster Lizzla. Jag är helt övertygad om att det var så.

Med den saken i huvudet har jag nu valt livet. Det jag vill göra kommer det inte längre vara någon tvekan inför. Jag bokade in oss på valpkurs via Brukshundsklubben som igår hade sista träffen. Jag kommer fortsätta med vardagslydnad och sedan vidare på fler kurser.

Jag har anmält mig att gå Alphakurs på Lugnetkyrkan i september. Jag har sedan Skilla dog gått till en pastor i kyrkan som hjälpt mig i massor. Jag har tidigare aldrig varit till någon kyrka, men behövde verkligen göra detta. Pastorer arbetar med själavård som en sa till mig, och det är där jaf behöver vården. Tyvärr är jag ganska besviken på psykriatrin och ätstörningsbehandlingen efter de bara släpper en utan att ens inre fått läka.

Utöver detta har jag även ställt mig på väntelista för att börja rida. Ja du läste rätt! Jag har sedan barndomen önskat att jag kunde få rida, och nu har jag sökt plats på vuxengrupp för nybörjare!

Jag väljer att leva nu, tack Skilla för det. Du lyckades med ditt uppdrag att få mig ut i världen och våga göra saker! Våga lita på mig och mina drömmar. Tack även till lilla Lizzla som kom till mig för att sprida glädje!

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel

Tre veckor utan Skilla, två veckor med Lizzla & att viljan att sluta leva.

Madeleine Stenberg 6 maj, 2023 1 Kommentar

Tre veckor sedan ditt liv slocknade Skilla. Tre veckor av sorg och saknad. Det blev lite lättare när du kom hem förra fredagen. Jag säger godmorgon till dig varje dag, lyssnade på en medial som sa att varje gång vi tänker på ett djur som lämnat oss är djuret där med oss. Det kändes fint eftersom jag tänker på dig Skilla. Då är du här älskade underbara vän!

Under veckorna två har också lilla Lizzla bott här, en riktig glädjespridare med full fart och massor av bus. Hon som sover på mig varje natt och tittar med sina kloka ögon på mig precis som hennes storasyster Skilla gjorde.

Terapeuten jag går hos på psykriatrimottagningen sa att man inte rekommenderar människor som varit med om det jsg varit att skaffa ett nytt liv så fort, men jag sa att detta var rätt. Hade jag inte skaffat lilla Lizzla tror jag inte att dessa rader skulle blivit skrivna idag.

Jag har aldrig velat ta mitt liv, men när Skilla dog där för tre veckor sedan ville jag inte leva längre. Jag ville inget mer, kroppen gav upp den orkade inte mera. Hjärnan sa att jag skiter i livet nu. Jag gick vid ett övergångsställe och tänkte att: ”om bilen som stannar nu bara skulle köra på, så hade det varit skönt. Livet skulle vara slut då.” Om inte jag skaffat Lizzla hade jag inte orkat mera, hon ger mig styrkan att leva vidare. Det känns fint!

Skilla och Lizzla är två olika individer som jag älskar något innerligt båda två, jag ser Lizzlas personlighet och påminner mig om Skillas. Ni är älskade båda två!

Författarens egna ord.

En dag som känns i hjärtat.

Madeleine Stenberg 4 mars, 2023 14 Kommentarer

Jag har känslor som liksom bultar från insidan och utåt. Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det går inte. En dag kanske, men inte nu. Det här I kombination med att jag har stort behov av att skriva av mig medför krockar i livet. Visst jag kan absolut berätta enskilt men inte öppet, men det blir ändå inte helt enkelt för mig.

Därav blir bloggen så mycket mer opersonlig mot tidigare. För att jag inte kan berätta på samma sätt. Usch det blir som att jag talar i gåtor.

Ni vet det där med att vindarna vänder, eller vågorna drar tillbaka. Bakom horisonten skiftar molnen och efter regn kommer solsken? Jag har under många år försökt att tänka att, det är nog så, men nu har jag börjat tappa hoppet på det helt. Jag verkar inte alls få uppleva solen efter regnet utan mitt liv verkar vara dömnt att gå i detta eviga regnväder år ut, och år in.

Jag vill inte ha något salt i såren med en berättelse från någon annans liv att: ”Min erfarenhet är att allt blir bra till slut” för jag vet att ni andra har den erfarenheten! Det är ingen hemlighet! Jag det skulle aldrig gjorts dikter, sånger eller citat om det inte var så för de flesta. Men jag och några med mig är dömda till att aldrig få uppleva det just du får med solsken efter regnet.

Har du sett filmen: Den gröna milen? När han den dödsdömde fången som är oskyldigt anklagad säger:

Im tired boss. Mostly Im tired of people being ugly to each other

Precis den tröttheten känner jag, rakt in i huvudet och rakt in i själen. Jag är trött! Så himla trött. För att orka med måste man också få någon form av tid för återhämtning och glädje, man kan inte hela tiden behöva dras ner i vattnet. Vem orkar det? Sedan 2015 har mitt liv bara låtit mig kämpa, år ut och år in. Är det verkligen så mycket begärt med bara lite lugn? Inget kämpande? Bara ett förbannat lugnt och ro!

Jag tänker varje dag numera att: Förtjänar inte jag att vara glad? Är det verkligen så jag ska behöva känna? Att jag inte förtjänar att vara glad, att ha en inre tanke kring att en högre makt inte unnar mig att bara få vara?

Tankar en midnatt i mars.

Ätstörningar Högkänslighet

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Madeleine Stenberg 16 oktober, 2022 16 Kommentarer

Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.

Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.

Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.

Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.

Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?

Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?

Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.

Ätstörningar Högkänslighet

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

Madeleine Stenberg 25 augusti, 2022 4 Kommentarer

Jag pratade med min mentor på Frisk och Fri igår. Frisk och fri är riksförbundet mot ätstörningar, och jag är glad över att blivit tilldelad en mentor. Hur som helst så pratade vi igår och jag insåg hur mitt beteende är så märkligt.

Nu när jag ändå går mer och mer mot friskhet, så tar andra saker över. Jag ska alltid prestera och lever på mina prestationer. Är det inte ätstörningen så är det studier, är det inte studier så är det som nu jobbet. Jag ger allt, och det upptar hela mitt liv. Ni vet det där begreppet good enough det finns inte för mig, jag ska vara bäst och lägger ner allt i det. Är det inte motion som går till överdrift, är det kicken i att ha ett städat och snyggt hem. Är det inte städat och snyggt är det snygga kläder, är det inte kläder? Ja då är det jobb, studier, bästa ätstörda och så går det runt och runt.

Hela tiden med en längtan efter att bevisa för mig själv att jag är bra, att duga. Ändå känner jag bara av kicken ett par sekunder. Som kicken med att rent hem, eller kicken med något nytt till hemmet. Kicken i att svälta mig och gå ner i vikt, kicken i att jobba tills jag stupar. Kicken i att promenera i 4 timmar i streck varje dag en hel sommar… Kickar, jag söker dessa förbannade kickar. Jag är alltid så förbannad rädd för att bubblan ska spricka att folk ska avslöja mig som en lögn, eller ja kanske mest den lögn jag ser mig själv som.

Får så ofta frågan varför jag bryr mig om vad folk tycker om mig? Jag vet egentligen inte om jag helt bryr mig om vad andra tycker om mig, det är nog mer jag själv som bryr mig om hur jag ser på mig själv.

Det är precis detta jag inser är nästa i vad jag behöver hjälp med. Släppa på mina förbannade prestationer. Jag har valt att bli frisk, och vill bli frisk. Men samtidigt är jag en typisk missbrukare av kickar och hur blir man av med att vara en person som söker kickar?

Ätstörningar Specialpedagog

Nytt jobb, nya utmaningar och något att lära.

Madeleine Stenberg 9 augusti, 2022 7 Kommentarer

Intensivt är förnamnet på mina dagar just nu. Samtidigt är det så spännande och utvecklade, jag känner verkligen hur jag för varje dag får energi jag saknat under många år. Jag behövde detta, något nytt och något annat. Under så många år har jag gått runt i kugghjulet och funderat kring min framtid. Nu efter en vecka på gymnasiet så känns det helt annorlunda, detta känns kul jag får energi och får utmanas. Längtar enormt efter måndag när eleverna börjar och det blir verklighet.

Jag tror min ätstörningsbehandling i kombination med längtan att förändra för mig själv medfört att detta verkligen kommer bli bra. Jag ser saker ur andra perspektiv mot tidigare, jag har under så många år mått dåligt. Men det har också bottnat sig i att jag knappt ätit, nu äter jag. Jag rör på mig för att det är skönt och försöker undvika saker son känns tvingande. Det här gör att mer energi finns hos mig, dels för att mat är bränsle men också för att jag inte går runt i konstant stress inombords utan använder mig av olika strategier för att inte bli deppad.

Hösten 2022 och framåt är tiden för förändring för mig, lite som pånyttfödelse det känns bra!

Författarens egna ord.

Psykisk ohälsa som något positivt.

Madeleine Stenberg 29 maj, 2022 9 Kommentarer

Har funderat fram och tillbaka på detta inlägg. Det kan vara så att gårdagens P1 dokumentär som jag lyssnade på via Spotify fick mig att fundera ännu mera kring att skriva utifrån mina tankar.

På nätet och inom sjukvården så upplever jag en helt annan acceptans mot psykisk ohälsa än vad min erfarenhet är från verkliga livet. I regel tycks människor vara rädda för dem som är skörare, det ses som fel och avvikande. Kanske rent av skrämmande, helt utan att veta någons historia så sätter samhället sin egna stämpel på någon och göra saker till sin sanning.

Ordet varför ställs aldrig, utan det är snarare vad man gör för att bli normal. Det är som ett folk tror att en rycksäck med minnen som tynger din rygg bara ska försvinna. Visst det funkar ju ett tag men en dag spricker ryggsäcken. Bita ihop och komma vidare, ett fint begrepp som folk använder för att peppa någon att orka kämpa vidare. Lägg det förflutna bakom dig, lev i nuet, du kan inte förändra det som varit men påverka din framtid. Alla klyscha meningar för att just du ska känna att ingen vill veta om dig och dina problem.

Sedan när din ryggsäck spricker står du där utan någon. Utstött och ensam, folk du trodde dig var viktig för är du totalt oviktig för. Du var en people pleaser och folk gillade dig för att du ställde upp, men dina vänner var de aldrig.

Jag önskar att folk i verkliga livet kunde förstå, att lika lite som någon väljer cancer väljer du ditt psykiska mående. Livet är ett lotteri, vissa av oss går genom livet och upplever inga trauman, andra upplever trauman hela tiden och blir därmed skörare. Att vara skör är inte fel, snarare tvärtom. Sköra människor sitter inne på en helt annan kunskap än andra, sköra människor förstår och vet hur du skall kämpa dig upp. Trötta? Absolut, men de är också dem som du väljer att berätta allt ditt innersta för. För oavsett hur trött en människa med psykisk ohälsa är kommer denne alltid att bry sig om, jobba hårt som sjutton och vara en trogen vän och bekant.

Att må dåligt handlar inte om att du är en dålig människa. Eller inte är en tillräckligt bra vän, anställd eller familjemedlem. Nej snarare är det tvärtom. Ingen jobbar så hårt som någon som är i en period när det psykiska är bättre. Ingen är en bättre vän, kollega, anställd eller familjemedlem än den personen som mår dåligt i perioder. För den personen ger alltid så mycket mer när den mår bra, än en person som aldrig varit i det mörka hål och kommit upp till jorden. För den med psykisk ohälsa vill inte att andra ska falla ner i hålet, har du varit där kommer du ta dig upp lättare för varje gång. Men första gång? Ja den gången vill vi hjälpa alla andra att slippa uppleva.

Ätstörningar

Ätstörning – Panikångest & Crash boom bang.

Madeleine Stenberg 5 maj, 2022 Inga kommentarer

Igår på jobbet sa kroppen – Stopp! Jag fick ingen luft och skyndade mig in till ett rum för att bara andas. Jag minns vagt att någon frågade mig något på vägen, men jag vet inte om det blev något svar. Det enda jag kände var fight and flight. Jag försökte andas i en fyrkant (som lärare har jag svårt för ordet, och vill säga kvadrat) men det gick väl sådär. Efter samtal med kollega som kom in på rummet så insåg jag att det enda rätta var att åka hem.

En halvtimme på jobbet, och sedan krasch. Det var väl kanske väntat, jag har känt av kroppens signaler men kört på precis som det förväntas av mig. Mitt stora problem är min oförmåga att våga säga nej! Jag kan börja med att beskriva mina begränsningar men så kliver hon presteraren in som vill vara alla till lags och vips står jag där och har gjort totalt fel. Jag är förbannad people pleaser…

Så igår sov jag, och sov och sov. Gick till min inbokade tid på Dala ABC och kände mig mest slut efteråt. Jag orkar inte, vill helst bara sova känner jag.

Ätstörning ibland är den som ett förbannat monster runt mig. Blir verkligen så ledsen av saken, och även att vara denna duktiga flicka… Jag är deppad, nere och totalt slut.

Ätstörningar Högkänslighet

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Madeleine Stenberg 1 mars, 2022 11 Kommentarer

Jag har inte velat skriva något om kriget som pågår. Om Ryssland, Ukraina och världen. Helt enkelt för att jag med GAD blir så förbannat skör i sådana här situationer och hamnar i skräck.

För skräck är det, ångesten som slingrar runt i kroppen. Rädslan och paniken, känslan av ett huvud på högvarv och en kropp som är i flykt. Jag fixar inte kriser, jag minns när IS var som värst, alla terrorattacker och hur jag bara mådde skit. Gick efter ett halvår in i väggen, och så kom covid19 för nästan exakt två år sedan och paniken jag känt i det. Jag orkar inte med rädslan, avundas alla som tar det chill medan jag försöker stänga av sociala medier, och undvika att lyssna på nyheterna som skrämmer mig.

Jag är så rädd av mig, livrädd helt enkelt. En äcklig skör individ, en människa utan motståndskraft som inte alls står stadigt i kriser. Jag har inget psyke för sådant här, jag är för svag. Så äckligt förbannat svag!

Det blir inte bättre av att jag kämpar på med maten nu, att jag varje dag kämpar med att bli frisk. Att börja fundera på vad som andra friska har som jag saknar?

Tankarna spinner, som en lop inne i huvudet på mig.

Psykisk ohälsa

14 veckor utan Skilla, och Lizzla 21 veckor.

Psykisk ohälsa & ätstörning: Att säga ja till livet.

Tre veckor utan Skilla, två veckor med Lizzla & att viljan att sluta leva.

En dag som känns i hjärtat.

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

Nytt jobb, nya utmaningar och något att lära.

Psykisk ohälsa som något positivt.

Ätstörning – Panikångest & Crash boom bang.

GAD, PTSD och ätstörning. En cocktail av ångest.

Du missade

Unicef julkula 2025.

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Fem en fredag v. 43: Destination (o)känd

Specialsök tillfälle 3 av 4.

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information